Nattsvart

Jag har känt mig så ensam och hopplös inför framtiden. Jag är ensam hemma pga corona coh jag skiljde mig förra året för att jag såg ingen annan utväg än att fly för att mildra skuld och skam. Nu har jag ångest och vet inte vad jag ska ta mig till för att se framtiden. Jag har ingen som jag kan prata öppet med och jag har alltid varit van vid att hålla uppe en fasad. Jag skulle så gärna ha någon att prata med som känner som jag. Jag försöker ha knep och tänka några timmar i taget för att inte få total panik. Helst vill jag fly från allt för jag ser ingen väg framåt.

Vad tråkigt att höra. Men vad modigt att våga bryta upp. Om du klarade det så orkar du ta dig igenom detta. På vilket sätt känns det nattsvart?

Jag blev också tvungen att fly, men från mitt arbete, jag kunde gå i pension i förtid. Ville inte sluta jobba, men det fanns inget alternativ på den arbetsplatsen. Jag har på något sätt lyckats hålla mig ovanför ytan hela livet, men senaste  9 åren har allt förändrats. Min sambo och min mamma har dött, jag har inga barn, har ingen kontakt med mina två syskon efter ständigt bråk om dödsboet, jag brände ut mig där, mm mm. Och nu corona. Vet inte vad jag ska göra av mitt liv. Mår så fruktansvärt dåligt och vill ingenting. Jag har vänner, men som du, det är mycket skuld och skam, inte minst, det här att hålla uppe fasaden. Om jag inte lyckas så känns det som att katastrof tar över. Jag försöker hitta sammanhang där jag kan känna mig trygg och prata om allt, har hittat Ångestsyndromförbundet bl a. Har en psykolog privat att prata med, men då jag nu mår sämre funkar inte det riktigt.

[Blue Mylevy]

Anonym skrev:

Jag blev också tvungen att fly, men från mitt arbete, jag kunde gå i pension i förtid. Ville inte sluta jobba, men det fanns inget alternativ på den arbetsplatsen. Jag har på något sätt lyckats hålla mig ovanför ytan hela livet, men senaste 9 åren har allt förändrats. Min sambo och min mamma har dött, jag har inga barn, har ingen kontakt med mina två syskon efter ständigt bråk om dödsboet, jag brände ut mig där, mm mm. Och nu corona. Vet inte vad jag ska göra av mitt liv. Mår så fruktansvärt dåligt och vill ingenting. Jag har vänner, men som du, det är mycket skuld och skam, inte minst, det här att hålla uppe fasaden. Om jag inte lyckas så känns det som att katastrof tar över. Jag försöker hitta sammanhang där jag kan känna mig trygg och prata om allt, har hittat Ångestsyndromförbundet bl a. Har en psykolog privat att prata med, men då jag nu mår sämre funkar inte det riktigt.

Hej “Yellow Faveli”.

Mitt liv har också förändrats ganska så kraftigt under de senare åren. Mycket på grund av att “nära och kära” har gått bort, och “vänner” skingrats. Och, mitt mående nu för tiden är också “fruktansvärt dåligt”. Om du vill så får du gärna maila mig ( [email protected] ), utifall du skulle vilja prata med någon som förmodat har liknande tryck inuti av obehag, och/eller kanske för vänskap. Jag är då en äldre snubbe på femtionio år, och jag förmodar att du också är “äldre”.