Det här är mitt första inlägg här och första gången på många år som jag ens kollar på en sån här sida. Jag är en gammal “tant” på 47 år, har 3 barn och 2 barnbarn. 2 döttrar på jorden och min son i “himlen”❤
Min son gick bort för nästan 6 år sedan av en överdos. Han blev bara 22 år. Det var livsomvändande för mig. Förändrade mitt liv totalt. Jag hade då levt väldigt isolerat i många många år, levt mestadels instängd i min lägenhet, var rädd för allt och alla, vågade knappt gå ut genom dörren. Men när Robin gick bort hade det värsta hänt så jag var inte rädd längre eller inte på samma sätt iaf. Jag sörjde massor grät skrek levde verkligen ut min sorg totalt. Sorgen finns såklart kvar alltid men jag började “leva” Gjorde en gbp och gick ner fruktansvärt mycket i vikt. Var destruktiv i vågor med sex, alkohol, shopping och sånt…men blev mindre och mindre destruktivt i dag vill jag inte ens dricka eller knarka för jag gillar mer den jag är nykter och fyllan fyller ingen funktion längre. Och sex fan heller jag tänker inte låta alla dessa äckliga män utnyttja mej mer för att jag ska få några timmars “bekräftelse” eller fejk kärlek. Jag började arbetsträna 3 ggr i veckan vilket gick skitbra! Jag kan ju massor! Fick så bra feedback och började känna mig stolt över mig själv, kännde mig delaktig, viktig och började bygga mitt självförtroende.
Lyssnade mycket på olika “gurus” och tänkte mycket positivt, var tacksam över allt jag har och tacksam över dom 22 åren jag fick med min son. Lixom vände olyckan till styrka hopp tacksamhet och försökte fånga varje sekund av livet!
Men saker omkring har hänt, mina döttrar fick varsin son samma år vilket var det bästa EVER att få mina fina barnbarn som jag älskar vansinnigt!
Men i det paketet ingick även 2 pappor till dessa barn….. vilket inte varit lika positivt….Massa skit hände kan skriva en bibel om allt och det orkar man ju inte…
Iaf nu verkar det som jag var “fejk” lycklig och allt har rasat…Jag orkar inte längre…vill inte fortsätta…
Jag har VERKLIGEN försökt tro mig på ALLA sätt försökt passa in bli normal allt det där….och det funkar lixom inte…Jag är som ett jävla missfoster jag spyr på mig själv. Hatar mitt jävla “handikapp” att jag inte klarar relationer inte ens med mina egna barn! Helt jävla störd är jag! Klarar inte närhet vågar aldrig lita på någon, kan aldrig vara helt avslappnad med en annan människa, är som en fobi el nåt…
Detta gör ju att jag är så ensam. Så innerligt jävla ensam. Har min hund. En hund! Vafan! Ska jag sitta här resten av mitt liv med en hund!?
Jag vet inte varför jag skrev nu…men behöver få ur mig lite bara…
Att jag gärna vill bara få somna in möta min son och lämna detta helvete på jorden…
