Hem > Forum > Arbete & Skola > Min själ är så trött..

Min själ är så trött..

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Det här är mitt första inlägg här och första gången på många år som jag ens kollar på en sån här sida. Jag är en gammal ”tant” på 47 år, har 3 barn och 2 barnbarn. 2 döttrar på jorden och min son i ”himlen”❤

    Min son gick bort för nästan 6 år sedan av en överdos. Han blev bara 22 år. Det var livsomvändande för mig. Förändrade mitt liv totalt. Jag hade då levt väldigt isolerat i många många år, levt mestadels instängd i min lägenhet, var rädd för allt och alla, vågade knappt gå ut genom dörren. Men när Robin gick bort hade det värsta hänt så jag var inte rädd längre eller inte på samma sätt iaf. Jag sörjde massor grät skrek levde verkligen ut min sorg totalt. Sorgen finns såklart kvar alltid men jag började ”leva” Gjorde en gbp och gick ner fruktansvärt mycket i vikt. Var destruktiv i vågor med sex, alkohol, shopping och sånt…men blev mindre och mindre destruktivt i dag vill jag inte ens dricka eller knarka för jag gillar mer den jag är nykter och fyllan fyller ingen funktion längre. Och sex fan heller jag tänker inte låta alla dessa äckliga män utnyttja mej mer för att jag ska få några timmars ”bekräftelse” eller fejk kärlek.  Jag började arbetsträna 3 ggr i veckan vilket gick skitbra! Jag kan ju massor! Fick så bra feedback och började känna mig stolt över mig själv, kännde mig delaktig, viktig och började bygga mitt självförtroende.

    Lyssnade mycket på olika ”gurus” och tänkte mycket positivt, var tacksam över allt jag har och tacksam över dom 22 åren jag fick med min son. Lixom vände olyckan till styrka hopp tacksamhet och försökte fånga varje sekund av livet!

    Men saker omkring har hänt, mina döttrar fick varsin son samma år vilket var det bästa EVER att få mina fina barnbarn som jag älskar vansinnigt!

    Men i det paketet ingick även 2 pappor till dessa barn….. vilket inte varit lika positivt….Massa skit hände kan skriva en bibel om allt och det orkar man ju inte…

    Iaf nu verkar det som jag var ”fejk” lycklig och allt har rasat…Jag orkar inte längre…vill inte fortsätta…

    Jag har VERKLIGEN försökt tro mig på ALLA sätt försökt passa in bli normal allt det där….och det funkar lixom inte…Jag är som ett jävla missfoster jag spyr på mig själv. Hatar mitt jävla ”handikapp” att jag inte klarar relationer inte ens med mina egna barn! Helt jävla störd är jag! Klarar inte närhet vågar aldrig lita på någon, kan aldrig vara helt avslappnad med en annan människa, är som en fobi el nåt…

    Detta gör ju att jag är så ensam. Så innerligt jävla ensam. Har min hund. En hund! Vafan! Ska jag sitta här resten av mitt liv med en hund!?

    Jag vet inte varför jag skrev nu…men behöver få ur mig lite bara…

    Att jag gärna vill bara få somna in möta  min son och lämna detta helvete på jorden…

    Hej!

    Ursäkta att jag gör ett inlägg. Vet inte riktigt varför, men antagligen för att jag känner igen mig en del i det du skiver, och för att jag liksom lider med dig. Nåväl. Har också fått mycket svårt med tillit och närhet, till människor. Och, är också så väldigt ensam, och isolerad.

    Skickar dig en Vänskaplig Virtuell Kram.

    Trådstartaren

    Hej! Ursäkta att jag gör ett inlägg. Vet inte riktigt varför, men antagligen för att jag känner igen mig en del i det du skiver, och för att jag liksom lider med dig. Nåväl. Har också fått mycket svårt med tillit och närhet, till människor. Och, är också så väldigt ensam, och isolerad. Skickar dig en Vänskaplig Virtuell Kram.

    Du behöver inte be om ursäkt ju, blir bara glad att någon svarar. Skönt men någon som förstår…kram tillbaka och tack

    Hej Pink Gynipe!

    Beklagar din sons bortgång med hela mitt hjärta. Så fruktansvärt smärtsamt!

    Förstår verkligen att du är så trött i själen. Och att det här med hunden blir en klen tröst och kanske snarare en påminnelse om vad som saknas i livet istället? Låter väldigt jobbigt också det här med dina döttrars killar. Är de inte trevliga mot dig eller orkar du säga vad det handlar om? Kan det även vara därför du också får svårt att slappna av med dina döttrar? Tänker om de fått taggarna utåt – att de är påverkade av sina män- och att det går ut över relationen mellan er istället?

    Blev glad av att läsa hur arbetsträningen gav dig så positiv energi! Det betyder att det finns hopp om ett bättre liv för dig bara du får omständigheterna med dig igen, tänker jag. Just att vara i ett sammanhang och få upplyftande feedback är så oerhört viktigt för motivationen ju! Har du möjlighet att få komma ut i arbetslivet igen eller mår du för dåligt för det?

    Värme <3

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.