Skapade svar

Visar 12 inlägg - 157 till 168 (av 213 totalt)
0
  • som svar på: Så trasig.

    Igår fick jag ett återfall och skar mig djupt. Ville bara avslura allt. Försvinna. Sluta känna. Hade inte skadat mig på 1 månad. Fick sy 35 stygn. Suck. Depprissionen och ångesten blir värre. Blev inlaggd men skrev ut mig själv. Inte för att jag känner mig bättre utan ville hem å klippa upp stygnen. Men gjorde inte det. Allt känns så kaos artat. Samtidigt så tommt. Vet inte vad jag ska göra. Försöker vara kvar för familjens skull men orkar inte mer. Skäms så för mitt beteende. Är vuxen å skadar mig. Känns så ensamt. Har ingen att prata med. Tack om nån läst.

    Du behöver inte skämmas för att du skadat dig själv fast du är vuxen, den finns nog gott om vuxna som gör det.
    Vad är det du får så stark ångest av? Vad gjorde att du fick ett återfall igår?

    som svar på: Ensam tonårstjej

    Skickat en vinkande hand. Kanske hamnat bland dina förfrågningar. 🙂

    Ser ingen, det är okej för min del om du accepterar förfrågan. Ingen som behöver veta vem du är liksom.

    som svar på: Ensam tonårstjej

    (Tack för tipset!) Hm, kanske är för att jag fyllt i min riktiga ålder (16). Kanske är någon säkerhetsak av facebook. Prova att skicka en vänförfrågan så kan jag skicka ett meddelande till din profil kanske. Man behöver nog inte acceptera.

    Done!

    som svar på: Ensam tonårstjej

    Okej. Tack för du berättar. Eftersom man är anonym här så är det inget som du har hållit hemligt. 🙂 Jag lägger in en länk till min nya profil nedan. Profil

    (Har sparat länken, så redigera det inlägget medans du kan o ta bort den så du inte riskerar att en massa tar kontakt med dig där)
    Jag verkar inte kunna skicka meddelande till dig utan att lägga till dig som vän, kanske är det för att din profil är så ny och inte blivit godkänd än eller nått?

    som svar på: Ensam tonårstjej

    Jag är 169cm. Jag önskar faktiskt det ibland. Att han försvann. Aldrig mer kom hem. Men så känner jag mig hemsk som tänker så. Jag kanske kan göra ett nytt facebook-konto. Nog lättare att prata där. Inte för jag är så jättebra på att prata och föra konversationer men men.

    Du är inte hemsk som tänker så enligt mig, han är en hemsk människa som har behandlat dig så.

    Det kan du göra om du vill, du behöver inte känna någon press att vara bäst på att föra konversation 🙂

    Bara så du vet så är jag kille och 28 år, så inte det blir en stor chock. Vill inte att du ska känna att jag hållit det hemligt för dig liksom.

    som svar på: Ensam tonårstjej

    Hur lång är du, det spelar in en del . T.ex om man går efter bmi så skulle 37 kg vara en lagom vikt om du var 130 cm lång, men något säger mig att du är aningen längre än så. Så ja du väger väldigt lite, vilket du vet men din hjärna intalar dig motsatsen.

    Det är hemskt! Jag önskar verkligen att du hade orken att ta tag i det så han hamnade i fängelse för resten av livet typ. Vet att det är din pappa men han förtjänar inte att kalla dig sin dotter, du är värd så mycket mer än så.
    Du ska inte behöva leva såhär, du ska kunna komma hem och känna dig trygg och älskad.

    Om du vill kan vi fortsätta prata på något annat ställe. Förstår om du inte vill det, anonymiteten är en väldigt stor trygghet.

    som svar på: Ensam tonårstjej

    Jag vet ju någonstans att jag kommer dö om jag inte äter. Och jag vill ju inte dö. Inte egentligen. Men sen kommer tankarna om att jag är fläskig, äcklig osv ofta. Jag försöker bara intala mig att det gör inget om det är lite fläsk. Jag kan ändå gömma mig i mina stora tröjor. Ibland går det bättre och ibland går det inte att övertala mig själv alls. Det är nog både och. Jag tycker om att glömma bort vem jag är och att bara vara i boken. Slippa tänka på allt jobbiga. Sen är biblioteket så mysigt ställe. Det är ordning och det är tryggt och lugnt. Dem som jobbar där är så härligt snälla. Även om vi inte pratar mycket med varandra. Ja, han är nog den största anledningen till att jag är kvar så länge det går. Jag har inget att ens försvara mig med. Jag har ingen kropp som orkar kämpa emot. Men nu börjar det bli kallare (Fryser lätt) och mörkare. Innan kunde jag vara ute till sent då det var ljust längre men nu har jag inte så många val än att traska hem efter dem stänger på biblioteket.

    Har du kollat hur lite du väger? Kan nog garantera att du inte är i närheten av fläskig, men förstår att det är dina hjärnspöken som intalar dig det. Sen är det absolut inga fel om man har lite kött på benen, så länge det inte går åt andra hållet och blir en hälsorisk åt det hållet.

    Det är skönt att de är snälla och går att prata med, att du får ha din lilla fristad om man säger så 🙂

    Måste fråga men du behöver såklart inte svara om det blir för jobbigt. Gör din pappa fortfarande övergrepp på dig och slår dig?

    som svar på: Ensam tonårstjej

    Jag äter knappt en normal portion mat samanlagt. Ibland lyckas jag äta 2 små mål. Och någon gång lyckas jag äta ett vanligt mål och något mindre. Jag har börjat med drickyoughurt. Det är lättare att behålla. Det känns mer okej. Men jag börjar bli rädd för att jag ska försvinna helt. Om jag ska dö är det inte så jag vill dö. Jag vill helst vara ensam. Jag trivs i soffan på biblioteket där det är tyst och lugnt. Jag orkar inte riktigt försöka skaffa vänner. Och så tänker jag vad finns det att vara vän med hos mig? Jag är ju inget mer än trasig.

    Det är bra att du iaf får i dig något och såklart har man sina bättre och sämre dagar. Det jag tycker är mest positivt är att du verkar se det som en vinst när du lyckas behålla mer och att du vill vända på det. Risifrutti kanske kan vara nästa steg, lite matigare men förhoppningsvis också lite enklare att behålla. Antar att du tycker om att försvinna in i en bra bok också, eller är det mest lugnet du är ute efter?
    Jag tror det finns många anledningar till att ha dig som vän, om man låter det få ta sin tid.
    Är din pappa en anledning till att du är kvar i biblioteket så länge du bara kan, och var går du när du inte kan vara kvar där?

    som svar på: Ensam tonårstjej

    Det är skönt att veta att du just nu inte har planer på att ta ditt liv.
    På vilket sätt känner du att du börjar tappa kontrollen helt, hur mycket äter du, som du inte spyr upp, under en dag?
    Känner du att du fortfarande helst vill vara själv eller har det bara blivit så? Förstår att det kan vara svårt att skaffa kompisar när man mår så pass dåligt som du gör.

    som svar på: Ensam tonårstjej

    Du skriver extremt fint och känslosamt. Jag är enormt ledsen att du behövt genomlida allt detta sen du bara var 5 år.  Ingen ska behöva ha en sån uppväxt, och det är inte ditt fel att det har blivit så. Det är uppenbarligen din pappa som bär den största skulden till att ditt liv spårade ur så tidigt, det är inte konstigt att du helst vill/ville vara ensam.

    Jag hoppas inte att du kommer att ta ditt liv, jag känner dig såklart inte personligen men berör ändå när man hör en sån här historia. Din kropp är bara din och ingen annan har rätt att ta på dig på det sättet utan ditt medgivande. Det är tragiskt när inte psykologer och kuratorer kan lyssna på det man säger till dem. Det är uppenbart att mer mat inte var det första steget för dig att ta. Du hade behövt få veta och kunna lita på att man inte ska behöva svälta sig bara för att man är en tonårstjej. Sen är det uppenbart att du tyvärr hamnade i fel umgänge, det blir nog lätt så när man hamnar fel från början.

    Jag tänker inte skriva ett jättelångt svar (även om jag lätt hade kunnat) för det kanske mest blir jobbigt att läsa.
    Om du vill får du gärna prata mer med mig om det.
    Hur ser din vänskapskrets ut just nu, har du någon psykolog eller kurator kontakt nu för tiden?

    *lång kram*

    Jag hade sex med en person som jag inte ville.. Jag hade prövat appen tinder, och skulle då träffa den här personen. Jag var inte intresserad av en relation eller sex, vilket jag tydligt skrev och fick svar att han förstod. Jag hade nyligen gjort slut med min kille och ville inte påbörja nått nytt, dessutom pratade vi ibland fortfarande då han var osäker på sina känslor, och vi båda inte hade några vänner att prata med.. men iallafall..jag och personen träffades några gånger i stan å det kändes bra till en början. Jag var mest ute efter en vänskaps relation vilket jag oxå klargjorde i början. Vi spelade båda instrument så vi kom fram till att jag skulle lära mig lite mer av teorin då han kunde mer än mig. Så jag åkte dit, där han bor, å hade tänkt mig en trevligt eftermiddag med att spela och jamma musik tillsammans. Men det blev inte riktigt så. Vi tog en promenad efter vi ätit och satt sen och pratade om allt möjligt. Och jag märkte hur han försökte komma närmare mig och det var obehagligt men ville inte säga något. Det blev en stel tystnad och sen försökte han kyssa mig. Från ingenstans. Jag lyckades vända bort huvudet i rätt stund och sa sedan att jag behövde se efter att åka hem. Men fick svaret att han ”mådde dåligt” av att se mig ta upp mobilen å kolla klockan å kolla busstabell… och blyg som jag är sa jag inget utan vi gick tillbaks. Det började nu kännas stelt å obehagligt och jag ville hem men kände mig elak pga det. Vi kom till huset, och han gick till rummet och tyckte jag skulle med. Jag kände på mig att allt var fel..ändå vågade jag inte säga något… han lade sig ner å jag la mig bredvid, Sa skämtsamt att vi kunde sova lite innan jag behövde åka. Och så kommer han närmare igen…och allt känns så fel..jag skriker inne i mig att jag borde gå, men jag spelar bara med…för jag vill bara vara trevlig… och han kysser mig….och det leder till sex och när han börjar ta av mig kläderna känns allt fel och jag vill bara bort men jag vågar inte avbryta eller säga till..jag bara spelar med… och det gör ont sen…jag lyckades säga till att det gjorde ont å jag inge ville. Han flyttade sig men lade sig sen på mig igen å sa att det var elakt att lämna honom när han inte var färdig… och det gjorde ont och jag grät sen å ville verkligen hem.. jag ångrar mig så mycket och hatar mig själv… Efter 1 vecka berättade jag för mitt ex för han frågade mig..om jag haft sex med någon annan och det är klart han blev ledsen och arg. Samma dag hade jag frågat honom om han ville bli tsm igen. Han sa att han kanske skulle sagt ja, om jag inte berättat det där eller gjort det. Det gör ont såklart..men jag sa som det var.. att jag inte ville ha sex med den där personen… och dom tankarna kommer tillbaks hela tiden och tankar om att straffa mig genom att skada mig själv… att jag förstörde det…att det är mitt fel.. jag hatar mig själv verkligen… hatar mig själv för jag aldrig kan säga vad jag egentligen vill och tycker…för att jag är så blyg..att jag är så svag och inte kan göra vad jag egentligen vill… jag vet inte hur jag ska göra…

    Jag är verkligen ledsen att han utnyttjade dig i den situationen, det borde varit uppenbart för honom att du inte hade särskilt roligt och var obekväm om du kollade klockan och tidtabellen. Om du sa att det gjorde ont och framför allt att du inte ville mer så ska det räcka där. Han ska inte köra med några skuldkänslor att det är taskigt att lämna innan han är klar osv, för det är det inte. Om du inte ville mer så är det så och det ska killen acceptera (och nu är det uppenbart att du inte ville det från början, bara det att du inte sa det rakt ut).
    Du ska inte känna att det är ditt fel och du ska heller inte känna skuld till ditt ex, om ni inte var ihop så får du ligga med den du vill. Om det är så han ser på saken så tycker jag helt klart att du förtjänar bättre än någon av dem. Jag tycker inte att du ska prata med den killen igen, han respekterade inte alls din vilja och det han gjorde är klassat som våldtäkt.

    Han var en skit, du har inte gjort något fel och du ska inte straffa dig själv för det.
    Om du känner att du behöver prata med någon om det här eller något annat så får du gärna prata med mig.

    Nej han är alldeles för snäll för att använda det på fel sätt så. Jag tror de bara slinker ur honom, att han liksom inte kan hindra dem. Ibland tror jag att han har dåligt samvete och ljuger för att inte göra mig besviken. Han är självmordsbenägen. Är redan inom vården och medicinerad, men det hjälper bara så långt. Och när han mår dåligt aå går det väldigt fort utför… jag har redan konfronterat honom om ”arbetsskador” som egentligen är självförvållade skador… det gjorde nästan mer skada än nytta…

    Det låter verkligen inte bra om han tar ditt sätt att försöka hjälpa honom nästan som ett på hopp.
    Har du försökt fråga honom på vilket sätt han vill att du hjälper? Det finns tyvärr inte mycket du kan göra känns det som ifall han inte kan ta hjälp utan vänder allting till något negativt som att han har gjort något fel liksom.

Visar 12 inlägg - 157 till 168 (av 213 totalt)
0