Yellow Sikuvi
Skapade svar
-
För det första är det bra att se till att han inte använder skuldkänslor som ett sätt att göra som han själv vill o ljuga, men utgår från att han inte är sån.
Antingen så får du anpassa dig efter det faktum att han ljuger och se förbi den bristen han har, beror ju lite på vilken typ av lögner vi pratar om?
Eller prata med honom om det, men gör det försiktigt men tydligt.Jag anser att det är viktigt att man inte fastnar i ett hjulspår och ger samma svar till alla som säger att de vill ta/funderar på självmord. “Det blir bättre, du är inte ensam” och så vidare. Det kan vara viktiga saker att lyfta fram för personen, men gör det inte till en ctrl+c – ctrl+v text liksom. Gör det mer personligt och visa att man faktiskt läst vad personen har skrivit.
Tycker även att man ska ställa mycket frågor, men inte allt på samma gång. Då visar man att man är intresserad av personens situation, man får mer information att kunna hjälpa personen och personen får möjlighet att skriva av sig sina tankar. Vilket nog är bra för de flesta i den situationen.Jag tycker att det är en bra sak du gör, jag skulle vilja ha en bra sida/forum där man anonymt kan chatta med en slumpmässig person som är villig att lyssna och ge råd som på den här sidan: https://blahtherapy.com/
På den sidan väljer man om man vill “lyssna” eller “ventilera” sen väntar man bara på att en person ska ansluta (valde man att lyssna väntar man på en som vill ventilera och vice versa) Man får snabbt hjälp eftersom det är ofta fler lyssnare som väntar på att ge hjälp en “ventilerare” som väntar på att få hjälp.
Mind Forum är bra, jag tycker dock att det verkar som att det finns lite för många kategorier så att vissa som lägger sin tråd under en mindre kategori inte blir sedda lika lätt. Men har inte varit här så länge.Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig
Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig
Han skrev att han har haft självmordstankar i 30 år. Att säga att det kommer att vända är nog inget han tror på i detta läge. Är det inte en ganska viktig att diskutera dödshjälp osv. Personer som trådstartaren tar nog stort avstånd från att prata med folk om hur han känner för att han vet att folk i princip kommer att klappa honom på huvudet och säga “Klart att du ska fortsätta leva (annars får vi låsa in dig “för din egen säkerhets skull”)”.
Är det inte bättre att ta dissektionen till hans nivå och diskutera det han pratar om istället för att ignorera det han skrev och säga samma sak som han säkert hört 100 gånger nu under dessa 30 år. Jag säger inte att självmord är något man ska stötta, det är en sista utväg och inget man ska kalla för “den enkla vägen”.Jag vet att denna sida premierar livet i fokus och det tycker jag verkligen är bra. Men var kan vi som verkligen har bestämt oss få kommunicera? Jag har velat lämna detta liv i 30 år, ingen kan säga att det är överilat. Jag har en sak som gör att jag finns här idag och det är min mor. Jag vill, eller jag KAN inte, utsätta henne för faktumet att jag inte längre finns i denna värld. Jag försöker dagligen vara en bra medborgare, försöker göra ett bra jobb varje dag på jobbet eftersom det handlar om liv och död för andra levande varelser. Men jag vill kunna lämna denna värld när JAG vill. Varför är det så svårt att få känna så? Jag förstår att man inte ska uppmuntra människor att ta ett beslut som avslutar deras liv om de inte verkligen, verkligen tänkt igenom det och bestämt det. Men det finns faktiskt människor i denna värld som INTE vill leva. Kan v iockså få känna en samhörighet någonstans? Jag tänker då mest det dåliga samvete man lämnar efter sig. Det är väl ingen som vill ha en dotter, syster, moster, faster etc som ”tagit livet av sig”? Men jag kanske någonstans vill bestämma över mitt eget liv utan att skämmas. Jag har tagit kontakt med Dignitas i Schweitz och det är en väldigt svår byråkrati innan man kan komma igenom sin mångåriga önskan att slippa det jordeliv vi tilldelats. Jag kanske inte ”ville” eller ”borde” fötts i denna tid? Jag kanske faktiskt har ett tillstånd som gör att jag väljer. Jag VILL inte leva i denna värld. Men tydligen är det bättre, rent byråkratiskt, att jag slänger mig framför ett tåg så att familjefäder/-mödrar ska skrapa ihop resterna av mig på ett järnvägsspår än att jag kan få ett värdigt slut, och framför allt- ingen ska behöva skrapa ihop det som finns kvar av min lekamen och ha ett bestående minne av denna obehagliga upplevelse.
Du skriver väldigt bra och jag håller med dig mycket i det du skriver. Man ska själv kunna bestämma över sitt eget liv och död. Tror att det som gör det så tabu att prata om är att det anses som att samhället har misslyckats om folk inte vill leva. Det som antagligen blir svårt är att veta om det är ett noga genomtänkt beslut. För om folk ska kunna få dödshjälp så är det också någon som ska behöva ta det beslutet att personen i fråga får det. För att man ska kunna veta att det är noga genomtänkt så skulle man kunna göra så att man en gång i månaden i ett halvår eller en gång varannan månad i ett år får besöka en läkare. Läkaren ställer en rad frågor och om resultatet i slutet tydligt visar att man faktiskt vill avsluta sitt liv så får man godkännande till dödshjälp. Jag inser att 6 – 12 månader är en lång tid men det är ett stort och viktigt beslut och den som nu ger godkännandet måste känna att det är vad personen verkligen vill. Läkaren (eller vem det nu är) ska inte behöva ifrågasätta sitt beslut och må dåligt utav det.
Jag vet att självmord och dödshjälp är lite tabu men det är en stor mängd människor som känner så, då är det bättre att man kan prata om det än att sopa det under mattan och låtsas som att allt är bra.
Sen är det som du säger bättre om de kan få dö med värdighet istället för att det ska behöva påverka fler människor än ens närstående, vilket ett självmord ofta gör.Hej. Jag är en tjej på 30 år som verkligen har tappat hoppet om livet. Jag är sambo och har tre barn, 8, 6 och 4 år gamla. Jag har ett jobb som jag går till i stort sett varje dag. Har mått dåligt i stort sett ända sedan 12 års ålder men de senaste tre åren har det eskalerat fullständigt. Har även stora problem med alkohol och det förvärras hela tiden trots att jag försöker avstå. Jag har gjort ett flertal försök att avsluta mitt liv men har misslyckats. Jag självskadar då och då, till den grad att jag behöver sy. Jag dricker för att det är det enda som minskar ångesten men ofta tappar jag kontrollen och tar mycket dåliga beslut. Har även väldigt svårt att avstå från droger även om jag inte direkt missbrukar. Dömdes för narkotikabrott 2016. Just nu känner jag mig totalt hopplös. Har de senaste åren spenderat mycket tid inom slutenvården på låsta avdelningar. Har även genomgått en avgiftning för mitt alkoholmissbruk. Jag har provat många olika mediciner och även terapi. Jag känner att ingenting verkligen hjälper. Hela mitt liv känns som ett misslyckande, lyckades inte gå klart gymnasiet och när jag försökte ta mig igenom en utbildning för några år sedan misslyckades jag återigen. Nu är jag fast på ett arbete jag hatar. Jag känner att jag behöver bli inlagd då självmordsplanerna ofta tar över hela dagar. Jag har slutat svara på samtal från min familj och orkar inte ta mig igenom dagarna utan alkohol. Trots det orkar jag inte riktigt söka hjälp igen, det känns enklare att bara avsluta, en gång för alla. S
Hej på dig!
Väldigt tråkigt att höra att du mått så pass dåligt under så lång tid. Måste ju ändå säga att du varit väldigt stark att ha levt med ditt mående så länge. Extra jobbigt när du har barn också, då man förväntas att vara stark och alltid till hands.
Finns inte din sambo till hands och stöttar dig i allt det jobbiga?Känns o verkar som vissa vill det bara. Jag vet inte riktigt, kan säkert ha o göra med mobbningen, utnyttjningarna mm när jag var mindre. Men ja vet inte.. Allt är så oklart, får ingen hjälp..
Det låter troligt att det är orsaken till ditt mående. Har du fått prata av dig med någon när du var mindre eller på senare år, eller har du varit helt utan stöd?
Det låter troligt att det är orsaken till ditt mående. Har du fått prata av dig med någon när du var mindre eller på senare år, eller har du varit helt utan stöd?
(Jag har råkat slå på engelskt tangentbord och vet inte hur jag ska slå av det, så jag ber om ursäkt ifall detta blir svårt att läsa) Jag studerar sociologisk samhällsanalys. Det kanske låter komplicerat, men man kan saga att själva utgångspunkten är att studera hur sociologin som ämne ser på samhället. Just nu är det kaos I mitt huvud och mina känslor är starkare än någonsin, dels därför att han gjorde slut, men även för att jag för några dagar sen bråkade med en nära vän till mig. Jag har alltid varit rädd för att bli övergiven av människor, speciellt de som betyder mycket för mig, så när vi bråkade (och hon slutade svara på mina sms) fick jag panik och det kändes nästan som att jag skulle do. Något som jag har märkt som upprepande gånger händer är att varje gang jag och vännen, vi kan kalla henne B, bråkar, så slutar det alltid med att jag ber om ursäkt. Alltid. Under de fem åren vi har varit vänner tror jag att hon har bett om ursäkt till mig två gånger. Nu kanske du frågar dig varför jag då är vän med henne? Jo, det är för att hon är en fantastisk vän på alla andra sätt och denna aspect brukade inte irritera mig speciellt mycket förut. Nu har det dock börjat göra det och jag är så förbannad på henne. Jag vill inte vara såhär arg; det är väldigt uttröttande och jag blir nästan lite rädd för mig själv… Jag har visserligen bett om ursäkt, men hon har inte svarat på det heller. De tidigare gånger vi har bråkat har jag bett om ursäkt två gånger, och då har det ”funkat”, då har hon kontaktat mig igen. Men nu känner jag faktiskt ingen lust. En relation kan väl inte bestå av att det alltid är en person som har rätt och en person som har fel? Jag tanker även att om B inte hör av sig imorgon eller överimorgon heller, så kanske inte denna relation betydde något för henne heller? Det skulle också göra mig väldigt ledsen. Hoppas att du orkade läsa igenom allt detta! Jag vill även tacka dig för att du läser och kommer med råd, det uppskattar jag.
(Om du använder dator och Windows så borde det finnas en ruta där det står EN om Engelska är aktiverat, då kan du bara trycka där o ändra tillbaka)
Låter lite avancerat ja, men intressant. 🙂Så han har gjort slut nu, det är inte bara en paus?
Vissa människor har väldigt svårt att erkänna om de har fel eller gjort något fel. De vill inte riskera att verka/känna sig svaga för att erkänna brister anses som något negativt. Har ni varit tillsammans i 5 år och bråkat då o då men alltid hittat tillbaka så innebär det nog att hon värderar er vänskap. Hon är antagligen väldigt tacksam att du orkar be om ursäkt när hon inte gör det. MEN det innebär inte att det är okej, hon måste veta att hon gör fel. Felet ligger sällan hos bara den ena, ibland kan felet man gör vara att man har för stort överseende med den andres beteende.
När ni kan prata med varandra igen så är det nog bra om du säger att hon också gjort fel och poängtera att det är okej att göra fel, vi är bara människor.Förstår att hon är en bra kompis annars, annars hade du förhoppningsvis inte kämpat för att ha kvar henne.
Låt det gå ett par dagar o se om hon säger något annars tycker jag att du kan be om ursäkt igen (enbart för att ni ska kunna prata igen) sen måste hon lära sig att det inte kan fortsätta så.Det är inga problem, vill inte att du ska behöva må dåligt. Det hjälper mycket att bara få ur sig sina tankar och att någon ger respons på det 🙂
Jo, såhär I efterhand känner jag att det var otroligt dumt att ta så manga tabletter. Men precis som du sager tanker jag, när jag mår som sämst, att det vore så skönt att inte vakna igen. Han är nitton och jag är arton år gammal. Jag har precis börjat universitetet (detta är min andra vecka). Det är ju viktigt att man I början på en ny utbildning (eller arbetsplats) är trevlig och social, men jag har verkligen inte orken till det just nu. Det gör ju min situation ännu värre; tank om mina klasskamrater tycker att jag är stel och tråkig? Då kommer jag ju inte få några vänner där heller och bli ännu mer ensam…
Det kan förklara lite grann om hans beteende är lite omoget, tjejer mognar i regel snabbare än killar. Försök att fokusera på skolan o lägg inte energin på att få tag i honom. Det blir hans förlust liksom.
Du kommer säkert få möjlighet att visa att du inte är stel o tråkig utan att det beror på hur du mår. Om någon frågar hur det är så kan det vara bäst att vara ärlig. Om du säger att allt är bra så är risken att de tror att du faktiskt mår bra och att ditt agerande beror på din personlighet.
Vad studerar du till? 🙂Du har helt rätt att det inte är någon som helt kommer att kunna förstå dig, även om personen hade levt ett exakt likadant liv med samma händelser så är vi så olika och upplever och bemöter saker så pass olika.
Anledningen till att folk frågar vad du gjort o inte gjort för som du sa så övertänker du “gammal skit” som påverkar vem du är idag.
Jag tror på att du mår så dåligt som du säger. Är det något särskilt du skulle vilja få ur dig, något som hänt nyligen eller något extra jobbigt som kanske hände för flera år sedan?
Jag påstår inte att jag kan lösa alla dina problem och få dig att må tipp topp men vill du berätta så tänker jag lyssna:Hej. Extra jobbigt när man inte känner att man får den hjälpen från psykiatrin som man behöver. Eller från vårdcentralen Lider av depression, ångest, destruktiva o negativa tankar. även ständig huvudvärk och ofta migrän.. Hur tusan ska man ens orka att fortsätta? Jag vet inte ärligt talat hur länge ha kommer att fixa detta. Allt känns så meningslöst, folk har det nog ärligt talat bättre utan mig.
Folk vill inte att du försvinner för att du mår dåligt, isf umgås du med helt fel människor o då är de nog grunden till ditt dåliga mående.
Vad är det som gör att du mår så pass dåligt? Nån särskild händelse eller dålig uppväxt?Jo, det är exakt det jag menar. För mig var han ett stöd att prata med när jag mådde dåligt men nu finns det inte längre… Vi var tillsammans i ungefär två veckor innan det hände. Känner att mitt mående bara blir sämre och sämre. Ikväll exempelvis tog jag sju sömntabletter (melatonin) istället för två – jag undrar om det är farligt? Jag vet att det var jävligt dumt gjort men när jag blir ledsen eller arg blir jag så desperat att den enda vägen jag ser är att dö.[/ Vi hade dock dejtat i ca två månader innan vi blev tillsammans.
Var försiktig med hur många tabletter du tar, man kan säkerligen dö av att ta för många och man riskerar att skada kroppen på andra sätt. Men jag förstår de tankarna, när man lägger sig på kvällen och bara känner att det vore skönast om man inte vaknade igen.
Det var inte länge som ni var ihop, kanske fick han kalla fötter när han insåg att han var i ett förhållande. Det ursäktar inte hans beteende, särskilt när han vet hur dåligt du mår så jag tycker inte du ska förlåta honom direkt om han kommer krypande igen.
Är det okej om jag frågar hur gamla ni är? Det kan delvis förklara hans omogna beteende om ni är rätt unga.
Vad gör du om dagarna? Skola/jobb/arbetslös?