[Yellow Koqevo]

Det låter verkligen som en obehaglig situation. Jag känner igen det till viss del från mina föräldrar.

Det är klart, hon är vuxen och bestämmer själv. Men lika självklart att det tär på dig att se hur hon “sitter fast” trots att hon inte har det bra.

Jag tänker att du kanske kan ge henne information om kvinnojourer, stödlinjer osv. Bara liksom överräcka det, sticka ner det i hennes väska, skicka efter information i hennes namn. Om och om igen. Du behöver kanske inte ens säga något. Bara subtilt påminna henne om och om igen att du ser och vet och hoppas. Och att det går.

Det kanske skulle vara mer skonsamt än att, så att säga, kliva in mellan dem mer fysiskt.

Det andra jag tänker är att du inte ska hålla tyst om det utåt. Låt andra veta vad som pågår. Det kan sätta krafter i rörelse. Den enda som har något att skämmas för är din pappa.

 

[Yellow Koqevo]

Jag förstår att du inte litar på människor.

Om du skulle skriva en lista på vad som är de 5 mest viktiga sakerna med hur du vill bli bemött av en annan människa (kärleksrelation, familj, terapeut eller vad som), vad skulle du skriva då?

 

[Yellow Koqevo]

Det känns nog inte lika för alla.

Men tror ändå på “när man är det så vet man”.

Jag gissar att det är lätt att till slut låtsas som om man kär, för att det liksom aldrig händer. Lite som att fejka orgasm, för att det till slut blir pinsamt annars.

Dock kan man nog ha en bra kärleksrelation utan att vara kär. I långa loppet är det inte direkt fjärilarna i magen som håller ihop ett förhållande.

 

[Yellow Koqevo]

Svår situation!

Spontant tänker jag att det här inte kan vara “ditt” problem. Ska barnet in i ert hus är det barnets förälder, hennes partner och din man som står först i kön att tackla det. Helst i gott samarbete förstås. Du ska inte behöva “ta” något på egen hand.

[Yellow Koqevo]

Oacceptabelt att han ska förvägra dig den juridiska/ekonomiska tryggheten. “Princip”? Vilken princip gick han efter när han var med och skaffade barn, hus, etc? Han får allt utveckla sitt resonemang. Ställ vuxna krav på en vuxen människa, och be inte om ursäkt. Man kan inte gömma sig bakom attt “bli sur”.

Vilket råd skulle du ge en väninna i samma sits?

[Yellow Koqevo]

Uppenbarligen är du inte bekväm med det här beteendet. Det behöver inte finnas ett “rätt eller fel” beteende, men just du tycker att efter ett par månader borde man i alla fall veta om man ska vara exklusiva med varandra eller inte. Du mår helt enkelt inte bra av utdragen ovisshet. Det är inte din grej. Respektera hur du mår! Notera att här någonstans går en viktig gräns för dig och dina värderingar. Kommunikation är förstås A och O. Du gör allra bäst i att vara tydlig, både mot dig själv och dejten. Det behöver inte alls vara peka-med-hela-handen eller otrevligt att vara tydlig. Du kan både visa vem du är, vilket värde du sätter på dig själv, vad du önskar från den andra personen, och samtidigt vara schysst. Uttryck till exempel att

“- Jag gillar verkligen att tillbringa tid med dig, jag gillar att du är *egenskap* och tycker att vi matchar bra inte minst för att *fyll i*.

– Det jag lärt mig om dig hittills gör mig nyfiken på vad det här skulle kunna leda till. Jag vill gärna ta reda på det.

– Jag börjar känna mer för dig än vad man gör i en ytlig relation, och jag är framme vid en punkt där jag vill veta om  du skulle vilja bli ett par. Jag menar alltså, att vi slutar leta efter andra och är exklusiva med varandra. ”

Antingen blir dejten glad, eller så blir dejten obekväm. Om hon blir obekväm är ett par månader uppenbarligen inte nog för henne att bestämma sig, och då lär hon inte bli klarare i huvudet av två månader till. Utsätt dig inte för en behandling du innerst inne inte tycker är acceptabel och som du skulle må dåligt av. Kan hon inte bestämma sig, var tydlig med: Hon får fundera, och när hon har funderat klart så vet hon var du finns. Och under den tiden är du singel och letar vidare. Under den tiden är det kontaktförbud. Inga förhandlingar. Inga booty calls. Det är inga “hårda villkor”. Att inte vilja hänga löst, och inte att inte vilja vara bara en i mängden är inte särskilt mycket begärt.

Tydlighet skrämmer inte bort någon som inte skulle ha sprungit till skogs när som helst i vilket fall. Och alla gillar en person med självrespekt.

 

 

[Yellow Koqevo]

Ingen mår dåligt utan anledning. Är det sant att du verkligen inte vet? Eller är det så att du själv inte tycker att anledningen “duger”, att någon annan inte skulle gått under av den, eller att du “borde vara klar med det där”?

Jag vet nästan ingenting om dig, men jag tror på dig. Det du känner är sant. Det är inte som det ska, men det är verkligt. Du är inte bortskämd. Inte överkänslig. Inte vek. Problemet är inte att du vägrar ta dig i kragen. Jag vet inte vad problemet är, men det ska inte vägas och mätas av någon annan. Du är där du är av en orsak. Fortsätt leta lösningar. Vrid och vänd. Prova små, små trappsteg. Gör alltid nya försök, hel- eller halvhjärtade. Be inte om ursäkt när det inte går så bra. Kräv hjälp, även om det är för hundraelfte gången.

Bit dig fast i livets gummistövel som en sur grävling och släpp inte ens när det krasar. Du har rätt till din plats på jorden.

[Yellow Koqevo]

Jag vet inte hur kul på en skala ni tror det är att “fira” nyår själv med en skakande hund i en källare.

För mig är hundarna den enda anledningen till att jag inte tar mitt liv.

[Yellow Koqevo]

Ångest tar sig så många konstiga uttryck…

Kanske är du så ovan vid att “allt är bra” att det plötsligt blir en otrygghet i sig? En föreställning om att enda fortsättningen är att trilla ner från platån igen.

Jag kan själv tycka att det är extremt jobbigt att skifta mellan glad och ångest, och tvärtom.

[Yellow Koqevo]

Har du provat att gå någon skrivarkurs inriktad på att skriva om sitt liv?

[Yellow Koqevo]

Jag är glad att du är kvar. Tack för att du är det.

Kan du skriva ett brev till dig själv som du kan läsa om du känner likadant någon mer gång?

[Yellow Koqevo]

Hur skulle din närvaro förstöra? För de andra eller för dig?