Hej!
Känner mig väldigt ensam i det jag vill beskriva här. Kan inte prata med någon om det, det är bara för tungt och alla har så mycket med sitt. Hoppas kunna få något utbyte i detta forum.
Efter att ha kämpat i åratal för att kunna ta mig tillbaka in i arbetslivet blev jag tvingad av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att acceptera 100% varaktig sjukersättning, för idag fem år sedan. Fram till dess, under de perioder som skulle ägnats åt rehabilitering och arbetsträning (som varvades med sjukskrivningar respektive arbetssökande) hade jag satts på det ena meningslösa jobbet efter det andra. Jag bad om att få testa något inom mitt tidigare yrkesområde men det skulle jag inte klara, ansåg handläggarna.
Mitt psykiska mående har de senaste åren blivit allt sämre, ofta tar jag mig inte ur sängen under flera dygn i rad. Det som rör sig i mitt inre är väl existentiell ångest. Jag känner hur mitt liv sipprar mellan fingrarna som torr ökensand. Ibland önskar jag till och med att jag skulle bli allvarligt sjuk så jag kunde slippa känna så och vara så skuldtyngd – jag anser ju inte att det är rätt att jag är sjukpensionär! Eller var det rätt av Fk och Af att räkna ut mig? Kunde jag klarat det och må bra? Kan inte sluta grubbla över det.
Försöker ofta skriva – en livslång dröm är att bli författare – men tror inte någon skulle tycka mina alster vore intressanta att läsa. Ett dåligt självförtroende hänger envist kvar sedan barndom och tonår, då mina föräldrar var ganska nedvärderande och ofta hånade mina försök till kreativitet.
Jag har flera intressen, som det heter, men orkar sällan ägna mig åt dem. Jag har vänner och syskon som bryr sig om mig och de är många gånger räddningen, men som sagt så kan jag bara inte belasta dem med detta, det är FÖR tungt och de har alla egna lass att bära.
Ibland, men inte just i detta nu, vill jag inte leva längre.
Om någon vill säga eller fråga något vore det mycket välkommet.
