[Purple Melumi]

Tack för att du orkade läsa och svara. Bara det ger lite hopp.

Hur mår du själv?

Jag jobbar i vården och bor på liten ort där alla känner alla. Självklart gäller sekretess men jag vet också att folk är snabba på att döma. Jag är rädd om mitt rykte och mitt arbete och vill inte att mina barn ska få veta ngt. Och samtidigt rädd att jag ska tappa kontrollen. Pest eller kolera.

Det är som om det finns tre versioner av mig: den normala, den deppiga som ser allt nattsvart och hon som är hög på livet och älskar att parta, resa,  starta upp projekt, flörta ohämmat och annat som är underbart när det pågår och rena mardrömmen mot slutet och efteråt. Hur ska man ens våga berätta för ngn vad det egentligen är som pågår? Så mkt skam…

[Purple Melumi]

Ville bara säga att du inte är ensam. Kram.

Känslan av att vara ensam. När ingen hör av sig och undrar hur man mår lr frågar om man vill hänga på. När man som du tar initiativ att ses men ingen nappar.

Man vet att det man ser på sociala medier naturligtvis är vinklat. Men ändå. Känslan av att man vill ha det så, lr iaf delar av det.

Frågar som ovanstående, vet din sambo om hur du känner?

Som sagt, inga svar, ville bara skriva att du inte är ensam.

[Purple Melumi]

Hej!

Tack för ditt svar. Och för ditt råd, har inte tänkt på att kyrkan även kan agera samtalskontakt.

Har så svårt att ta första steget bara. Det är väl mitt stora problem. Rädd att öppna mig för någon och lika rädd att det ska flippa ur så det får konsekvenser om detta får fortgå. Får hjärtklappning bara jag tänker på båda alternativen.

Men ska absolut ha ditt råd i åtanke. Tack.

[Purple Melumi]

Jag gråter när jag läser vad du skriver, av tacksamhet för att du ger mig hopp när jag känner mig vilsen och uppgiven. Så tack.

Jag älskar egentligen mitt jobb i vården. Men att vårda andra, peppa, stötta och ge råd till andra när mitt inre är i kaos känns just nu övermäktigt. Att dessutom försöka vara som vanligt bland vänner, familj och kollegor är mkt svårt, söker mig till ensamheten där ingen ser mina tårar.

Vid det här laget vet jag att även detta kommer att passera när jag återfått krafter och reparerat mig själv. Bara att ha fått öppna mig för någon är en del av läkningen. Tack.

[Purple Melumi]

Dina ord värmer och ger hopp. Tack. Det behöver jag en dag som denna, har en riktigt dålig dag.

Den kreativa sidan har jag, målar och skriver på hobbynivå. Fast som du skriver finns det ingen balans, det är allt lr inget.

Har precis bytt jobb. Från ett jobb som jag älskade men där treskift och nattjobb antar jag, fick mig att flippa ur. Nu är det mestadels dagtidsjobb och i min enfald trodde jag att det skulle räcka.

I början kände jag att kroppen mådde bra av att slippa nattjobb. Jag tänkte att jag hittat en lösning. Sen hände det igen iaf. Utan att jag märkte att det gick åt pipsvängen. Så nu står jag här med ett jobb som jag inte trivs hundra på och ändå tillbaka på ruta 1. Kraschlandning deluxe. Kreativiteten är som bortblåst. Kommer knappt ur sängen.

Ja det är smärtsamt. Jag hoppas jag kommer ur det här som en bättre version av mig själv.

[Purple Melumi]

Tack för länken, den var väldigt bra. Och med hög igenkänningsfaktor. Jag har knappt några minnen från min barndom lr ungdomstid, det är helt blankt, men skrev dagbok och vet att jag hade episoder där jag var riktigt deppig runt 15-16 årsålder. Åt antideppmedicin ngt år när jag var 17-18 år men efter det-ingen medicin.

Idag ser jag ett mönster. Genom livet kraschlandat i deppighet i perioder men då sökt för fysiska åkommor, inte alls förstått eller sett ngt mönster. Haft väldigt korta episoder med lyckorus där det inte blivit ngra större konsekvenser. Mest depression alltså.

Men ngt har hänt. Sedan några år tillbaka har lyckorusen blivit fler, längre och är inte enbart lyckliga längre. Ju längre de håller på, desto mindre sover jag och till slut tappar jag greppet om mkt, blir helt enkelt paranoid. Jag skäms över detta så jag bara vill försvinna. Min partner har sagt att han tycker att jag blir jobbig när jag är hetsig, inte sover, startar upp massa planer som jag inte slutför och har ett ständigt sug efter alkohol och annat som jag inte har annars. Det plus en massa andra dumheter jag pysslar med som jag måste få stopp på. Det är precis som om jag känner mig oövervinnerlig, bäst och att alla andra har fel. Och nu när jag är deppig känner jag mig som den mest värdelösa människan i världen.

Så ju mer jag läser, desto mer känner jag igen mig. Och det är väldigt ledsamt.

[Purple Melumi]

Vet du, nu fick du mig faktiskt att le en smula…normaltokig var ett roligt uttryck.

Den biverkning som skrämmer mig mest är viktökning, har man en gång haft anorexia blir man nog aldrig helt fri från viktnoja. Men det är klart att alla biverkningar inte drabbar alla.

Jag försöker läsa på för att förstå . Både vad det innebär och vilka mediciner som används . Jag är rädd för mediciner men framförallt ännu mer rädd att toppar och dalar ska få mig att gå bananas utan att jag märker det. Är rädd att de ska skratta åt mig och säga att det finns de som har det betydligt värre än mig och att jag får skärpa mig.

Har börjat att skriva en egenremiss till psykiatrin eftersom jag bara inte förmår mig att gå till vårdcentralen, har flera fd kollegor där. Är det fel väg att gå tro?

 

[Purple Melumi]

Det kanske är oundvikligt att starta behandling med medicin tänker jag när jag läser vad du skriver.

Vill väldigt gärna slippa det deppiga mörkret med alla svarta tankar. Med den andra biten är det mer kluvet. Vill inte bli av med lyckoruset och känslan av att flyga bland molnen och vara nykär dygnet runt. Den tror jag ingen skulle vilja vara utan som upplevt det. Men skulle vilja ha det under kontroll och utan inslag av ilska, frustration, impulsiviteten, paranoia och konsekvenserna det för med sig. Det sker inte varje gång men det räcker med de gånger det gör det.

Kluven känsla. Är rädd att aldrig mer få känna lycka…

[Purple Melumi]

Har du sett Solsidan? Där fasad och yta är viktigast? Precis så var det att leva med barnens pappa, ingen fick visa sig svag lr avvikande i umgängeskretsen och i ett litet samhälle raljeras det över dem som har ngn diagnos,  som ett slags maktspel.

Men. Nu har jag upptäckt att alla inte är sådana. Och du har rätt i att det skrivs mer om psykisk ohälsa idag.

Man pratar mkt om att gå på sin magkänsla. När det gäller att göra val i livet. Men i mitt fall så vet jag oftast inte om jag fattar beslut i affekt lr med förnuft. Just nu när jag inte mår bra tänker jag att jag ska säga upp mig, bryta upp min relation, helst bara försvinna.

Samtidigt vet jag att jag trivdes helt ok på jobbet för några veckor sedan vilket jag inte alls känner nu. Nu vill jag helst bara försvinna spårlöst, gömma mig och bara vara ensam. Min rädsla för mediciner har fått mig att intala mig själv att jag tar mig igenom mörkret bara jag lider mig igenom det, att det handlar om viljekraft.

Och det är nog kontentan, att jag upplever mig som svag och misslyckad som inte med disciplin och vilja kan styra mitt mående. Låter förmodligen jättedumt.

[Purple Melumi]

Du har otroligt mkt att tillföra här, är glad att du svarat mig. Raka och ärliga men också omtänksamma svar.

Jag är uppfostrad till att inte beklaga sig. Bita ihop och anstränga sig. Inte prata om jobbiga saker. Varit ena förälderns samtalspartner och problemlösare ifrån barnsben vilket inte varit så lyckat, såhär i efterhand. Strategin har varit att förtränga och stänga av vilket fungerar till en viss punkt. Därav mitt flyktbeteende antar jag.

Absolut ingen ursäkt. Men en röd tråd i mitt liv. Och förmodligen dags att bryta gamla mönster.  Jag har iaf börjat med att vara öppenhjärtig mot min partner. Inte för att han ska vara min samtalsterapeut men för att han ska vara delaktig i min process att ta tag i mitt liv.

Han dömer mig inte. Det har jag aldrig upplevt förut. Men är tacksam.

[Purple Melumi]

Tack. Det värmer att någon tänker på en fast man visat sidor man inte vill att ngn ska se,som man skäms för.

Just nu idag känner jag mig balanserad och klartänkt, inte gråtandes med svarta tankar och inte högt uppe bland molnen med tusen tankar i huvudet och val som inte blir bra. På mitten. Ok. Jag måste försöka finna balansen. Och behålla den. Det är skört.

Förlåt mig. Har aldrig frågat hur du mår. Hur mår du?

 

[Purple Melumi]

Tack för ett rakt och ärligt svar.

Självklart borde jag förstått att min omgivning kanske påverkats mer än jag trott, jag har väl på ngt sätt försökt intala mig att sålänge jag kunnat gå till arbetet och sköta det oavsett hur jag mått på insidan, så har det kanske inte varit så allvarligt, tänkt att jag kanske inbillat mig.

Jag känner mig otroligt misslyckad, särskilt om jag fått mina nära och kära att fara illa. Det sista jag vill är att förstöra för dem.

Tacksam för de råd jag fått här, det har fått mig att förstå att jag behöver hjälp, vilket är svårt att ta steget då jag alltid funnits där för andra men inte vågat pratat om mig själv.

Men ingen förtjänar att må dåligt i min närhet, du har rätt, jag måste våga be om hjälp.

Ikväll är jag ledsen men börjar också få mer insikt, det gör ont men är förmodligen en del av processen.

Tack.