[Purple Melumi]

Ja. Jag tror du har rätt….

Befinner mig just nu i en kraschlandning sedan nyårsdagen, både fysiskt och psykiskt vilket säkerligen beror på runt 6-7 veckors nonstop sömnbrist och tankeverksamhet i 180 km/h.

Tredje gången jag upplever först en eufori med allt vad det innebär som successivt mixas med irritation och frustration för att så småningom gå över i… och det här är det jag skäms så över mest av allt…ngn slags paranoia. Hör själv hur sjukt allting låter. Vågar man ens berätta detta för ngn och vad händer efter det?

Måste tillägga att jag ändå lyckas sköta barn och mitt jobb helt fläckfritt så ngnstans måste jag ju ändå ha en spärr. Ibland undrar jag om jag inbillar mig alltihop.

Tacksam att ngn orkar lyssna utan att döma mig, just nu tycker jag inte om mig själv…

[Purple Melumi]

På den lilla ort jag bor har människor som inte passar in i mallen, inte det lätt. Man blir dömd vilket jag är rädd att bli. Mest rädd är jag att barnens pappa, mitt ex, ska få reda på det och vända barnen mot mig vilket han redan lyckats med en gång.

Jag är rädd att bli utfryst och ensam och förlora mitt jobb.

Men du kanske har rätt, att alla egentligen redan vet fast ingen säger ngt….jag trodde jag dolt det väl. Sedan har det ändrat sig med åren, först de sista åren som jag haft längre och kraftigare okontrollerade faser, tidigare var jag mest deppig i perioder och då drog jag mig undan så det kanske inte märktes så väl. Känner mig dum iaf:(

 

 

[Purple Melumi]

Tack för ett väldigt fint svar!

Jag bär på så mkt att bara kunna lätta sitt hjärta här känns skönt. Jag antar att jag är rädd. Rädd för vad som kan hända om det kommer fram, det som inte är lika magiskt och vackert och som jag skäms oerhört för. Klarar nästan inte själv av att läsa de bitarna i mina dagböcker, det är inte jag och det är inte verkligt. Det är ett stort steg att låta ngn annan få inblick i ngt man gör allt för att dölja.

Du har rätt. Jag orkar inte med kaoset och känslan av att tappa greppet om mig själv.

Får jag fråga..om det är ok..om du också lever med det här runt omkring dig?

[Purple Melumi]

Jag försöker tänka att jag inte ska sätta ngn diagnos på mig själv och att man kan känna igen sig i många symtom man läser på nätet.

Men. Visst känns länkens innehåll alltför välbekant:(

Dagböckerna är obarmhärtiga och mönstret tydligt.  När allt är sådär magiskt och underbart kan jag inte ens förstå att jag skulle ha några problem. Och när allt är över känns det som jag aldrig varit lycklig.

Finns det ngn chans att man kan lära sig att kontrollera det här på egen hand? :/

 

[Purple Melumi]

Jag har perioder när jag gör sånt som får konsekvenser. Ekonomiskt. Relationsmässigt. Och destruktivt för mig. Men någonstans har jag intalat mig att sålänge jag inte begått ngt kriminellt lr tagit droger så är det under kontroll. Och jag har klarat att sköta mitt jobb. Låter jättedumt säkert…

Efteråt har jag ångest. Som en gigantisk bakfylla. Måste be om ursäkt till dem jag gjort mig ovän med. Leva snålt för att spara igen pengar. Sova ikapp det jag missat. Och hantera att allt blivit nattsvart.

Hela mitt liv består av en kamp för att hålla mig mitt på vägen och nå balans.

[Purple Melumi]

Tack för svar!

Det borde inte vara så men jag vet att skvallret startar upp kring sånt här. Och jag tror egentligen inte att Vårdcentral är rätt instans för mig, jag lider iofs av depressioner fast bara i perioder. Däremellan har jag andra faser som ställer till det. Har funderat på en egenremiss till öppenpsykiatrin i grannkommunen men inte vågat. Kanske ska jag våga prata online med ngn, ett bra tips.

Önskar jag kunde läka mig själv:(

[Purple Melumi]

Tack för ditt svar!

Jag har aldrig öppnat upp för ngn så jag antar att jag inte vet hur man gör, är också så rädd för att söka hjälp. Finns egentligen ingen som känner mig på riktigt.

Inte förrän de sista åren har jag sett ett mönster i hur livet varit. Är 40+. Utifrån det försökt hitta strategier. Bytt jobb x flera. Skriver dagbok för att se mönster. Försökt hålla rutiner. Det verkar fungera ett tag, sedan fallerar det. Förstår det först efteråt att de val jag gör inte är bra för mig. Har flytt i hela mitt liv och dämpat det jag förstår är ångest på olika sätt.

Min nuvarande partner är öppen med att han ser mönstret men kan inte förstå det. Han är en förstående och icke dömande person men jag har en förmåga att rasera relationer och är rädd att det slutar på samma vis den här gången.

Behöver därför få hjälp, medan jag nu är i en fas där jag har insikt, steget känns så stort och svårt och jag är jätterädd att det ska bli aktuellt med medicin, vill verkligen inte det.

Hur vågar man ta steget…att be om hjälp?

 

[Purple Melumi]

Jag bor på en liten ort, jobbar själv inom vården och är rädd att det ska få konsekvenser för mitt jobb men framförallt hur mina barn och mina vänner ska ta det..

Mina barn umgås i kretsar där allt måste vara perfekt utåt, med status och pengar, barnens pappa likaså…jag är så rädd att jag ska förlora mitt rykte och förlora barnen , särskilt under de perioder jag inte riktigt verkar ha kontroll…förstår om det låter dumt…jag känner att jag håller på att tappa kontrollen över mitt mående trots alla strategier och vet inte vad jag ska ta mig till…:(