Hem > Forum > Må piss > Försöka dölja att man mår dåligt

Försöka dölja att man mår dåligt

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 37 totalt)
36
  • Trådstartaren

    Aldrig skrivit här förut. Kämpar så hårt för att ingen ska märka ngt utåt. Har gjort det hela mitt liv. Skapat strategier för att inte hamna där jag befinner mig nu. Men ingenting hjälper. Berg och dalbanan knäcker mig. Och eskalerar.

    Bor på en liten ort. Livrädd att ngn ska veta. Och barnen. Och min partner. Känner mig ensammast i hela världen….

    Avatar

    Hmm vilken jobbig situation.

    Varför är det så viktigt att ingen ska veta att du mår dåligt? Vad kommer att hända om du berättar om hur du mår?

    Trådstartaren

    Jag bor på en liten ort, jobbar själv inom vården och är rädd att det ska få konsekvenser för mitt jobb men framförallt hur mina barn och mina vänner ska ta det..

    Mina barn umgås i kretsar där allt måste vara perfekt utåt, med status och pengar, barnens pappa likaså…jag är så rädd att jag ska förlora mitt rykte och förlora barnen , särskilt under de perioder jag inte riktigt verkar ha kontroll…förstår om det låter dumt…jag känner att jag håller på att tappa kontrollen över mitt mående trots alla strategier och vet inte vad jag ska ta mig till…:(

    Hej, kanske kan du börja med att prata med någon terapeut/psykolog? Och om det känns omöjligt att berätta för dina nära om det kanske du kan hålla det för dig själv tills du känner dig redo att öppna upp? Lycka till!

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar!

    Jag har aldrig öppnat upp för ngn så jag antar att jag inte vet hur man gör, är också så rädd för att söka hjälp. Finns egentligen ingen som känner mig på riktigt.

    Inte förrän de sista åren har jag sett ett mönster i hur livet varit. Är 40+. Utifrån det försökt hitta strategier. Bytt jobb x flera. Skriver dagbok för att se mönster. Försökt hålla rutiner. Det verkar fungera ett tag, sedan fallerar det. Förstår det först efteråt att de val jag gör inte är bra för mig. Har flytt i hela mitt liv och dämpat det jag förstår är ångest på olika sätt.

    Min nuvarande partner är öppen med att han ser mönstret men kan inte förstå det. Han är en förstående och icke dömande person men jag har en förmåga att rasera relationer och är rädd att det slutar på samma vis den här gången.

    Behöver därför få hjälp, medan jag nu är i en fas där jag har insikt, steget känns så stort och svårt och jag är jätterädd att det ska bli aktuellt med medicin, vill verkligen inte det.

    Hur vågar man ta steget…att be om hjälp?

     

    Hej!

    Det enklaste rådet är att helt enkelt söka dig till Vårdcentralen eller motsvarande – jag kan garantera att du inte är någon ovanlig patient. Men om du är rädd för att ”skvallret ska gå” kan du kanske börja med en app-doktor? Finns ju app-psykologer också.

    Och jag tycker inte att du ska vara rädd för att prova antidepressiv medicin om det blir aktuellt. Men det är min personliga erfarenhet.

    Lycka till! Det finns hjälp att få!

    Trådstartaren

    Tack för svar!

    Det borde inte vara så men jag vet att skvallret startar upp kring sånt här. Och jag tror egentligen inte att Vårdcentral är rätt instans för mig, jag lider iofs av depressioner fast bara i perioder. Däremellan har jag andra faser som ställer till det. Har funderat på en egenremiss till öppenpsykiatrin i grannkommunen men inte vågat. Kanske ska jag våga prata online med ngn, ett bra tips.

    Önskar jag kunde läka mig själv:(

    Avatar

    Hmm men du har börjat skriva här – vilket är en början på någon slags process tänker jag?

    Men periodvisa depressioner är ju verkligen ett skäl för att du ska söka vård- är du säker på att du inte har maniska perioder mellan dina depressioner?

    Trådstartaren

    Jag har perioder när jag gör sånt som får konsekvenser. Ekonomiskt. Relationsmässigt. Och destruktivt för mig. Men någonstans har jag intalat mig att sålänge jag inte begått ngt kriminellt lr tagit droger så är det under kontroll. Och jag har klarat att sköta mitt jobb. Låter jättedumt säkert…

    Efteråt har jag ångest. Som en gigantisk bakfylla. Måste be om ursäkt till dem jag gjort mig ovän med. Leva snålt för att spara igen pengar. Sova ikapp det jag missat. Och hantera att allt blivit nattsvart.

    Hela mitt liv består av en kamp för att hålla mig mitt på vägen och nå balans.

    Avatar

    Hmm vad säger du om den här länken – stämmer den på dig?

    Trådstartaren

    Jag försöker tänka att jag inte ska sätta ngn diagnos på mig själv och att man kan känna igen sig i många symtom man läser på nätet.

    Men. Visst känns länkens innehåll alltför välbekant:(

    Dagböckerna är obarmhärtiga och mönstret tydligt.  När allt är sådär magiskt och underbart kan jag inte ens förstå att jag skulle ha några problem. Och när allt är över känns det som jag aldrig varit lycklig.

    Finns det ngn chans att man kan lära sig att kontrollera det här på egen hand? :/

     

    Avatar

    De flesta jag känner går i ”skola” under ett par års tid och kan behöva mediciner för att jämna ut svängarna. Men jag tycker väl kanske att du ska fundera över om du verkligen orka med det kaos som du ställer till det för dig själv….

    Du kan ju alltid prata med en vårdcentrals läkare och visa dina dagböcker – de kan skriva en remis till någon som kan det här med bipolära tillstånd.

    Människor med biopoläritet brukar vara smarta och kreativa så om du kan hantera ditt liv så kan du göra under för världen… bara det kan vara värt att gå till någon för att diskutera saken…

    Sedan när du är välinformerad kan du ju ta beslut om hur du vill ha det.

    kram från din cybervän

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 37 totalt)
36

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.