Fullt ”normal” men känner mig så ensam…

Jag är en tjej som snart fyller 40. Jag har föräldrar, syster, sambo och två barn. Ett bra jobb och god social förmåga. Uppfattar det som att människor verkar tycka att jag är en rätt glad och skön person. Men – varför känner jag mig så ensam?! Varför ÄR jag så ensam? Jag tycker att jag försöker och försöker att skaffa vänner att umgås med utanför jobbet. Jag försöker hitta människor som har barn i samma åldrar som mina så det ska finnas nån att göra utflykter med, åka med på badet, fira nyår med. Jag hör av mig regelbundet till mina ”kontakter” men folk verkar som aldrig ha tid… Idag kollade jag med 5 olika mammor för att jag och sonen skulle ha några att vara med men ingen kunde. Och när senast var det nån som frågade MIG? Nä, det är oerhört sällan som nån hör av sig…

Ett av problemen är att min sambo är så oerhört osocial. Sätter sig i en soffa och håller på med telefonen när man varit bortbjuden. Har noll förmåga att prata med folk som inte gillar exakt samma saker som honom. Klart inga vill umgås med oss…

Så jag har ett förhållande men känner mig ensam även där. Det är ofta jag som gör saker själv med barnen. Och andra familjer vill helst umgås med andra par..

Ensamheten äter upp mig. Det känns som att livet pågår därute men jag är inte med. Jag känner att jag missar så mycket! Jag är så ensam. Så ledsen. Förtvivlad. Nedstämd. Olycklig. Undrar vad som är fel med mig som inte lyckas att ha kompisar som alla andra? Har folk inte tid längre att umgås på riktigt? Eller är jag konstig på nåt vis, utan att jag märkt det själv, som gör att folk som jag trots allt upplever är mina vänner ändå väljer att inte ringa och fråga om vi ska ses.

Sorg. Det är ytterligare en känsla. En innerlig sorg.

En fundering pratar din sambo med dig? Är hen rätt person för dig?

[Purple Melumi]

Ville bara säga att du inte är ensam. Kram.

Känslan av att vara ensam. När ingen hör av sig och undrar hur man mår lr frågar om man vill hänga på. När man som du tar initiativ att ses men ingen nappar.

Man vet att det man ser på sociala medier naturligtvis är vinklat. Men ändå. Känslan av att man vill ha det så, lr iaf delar av det.

Frågar som ovanstående, vet din sambo om hur du känner?

Som sagt, inga svar, ville bara skriva att du inte är ensam.

Tack för era svar. Han vet ungefär hur jag känner men han är ju som sagt lite tvärtom – han trivs med ensamheten och tycker det är jobbigt att träffa folk för ofta. ”Att umgås med nån” är i hans värld att ses ett par gånger om år.

Han är kanske inte rätt person för mig… men… jag har två barn med två olika pappor. Jag orkar inte vara ensamstående igen med dubbelt ansvar, jämfört med förra gången. Och jag vill verkligen inte slita itu en familj till, förstöra för ett barn till. Jag lär nog aldrig hitta nån som jag verkligen älskar, jag tycks inte vara en person som kan bli nöjd. Jag borde leva ensam. Jag ska göra det när barnen är stora. Då ska jag leva ut och göra sånt som får mig att må bra. 😁

Anonym skrev:

Tack för era svar. Han vet ungefär hur jag känner men han är ju som sagt lite tvärtom – han trivs med ensamheten och tycker det är jobbigt att träffa folk för ofta. ”Att umgås med nån” är i hans värld att ses ett par gånger om år. Han är kanske inte rätt person för mig… men… jag har två barn med två olika pappor. Jag orkar inte vara ensamstående igen med dubbelt ansvar, jämfört med förra gången. Och jag vill verkligen inte slita itu en familj till, förstöra för ett barn till. Jag lär nog aldrig hitta nån som jag verkligen älskar, jag tycks inte vara en person som kan bli nöjd. Jag borde leva ensam. Jag ska göra det när barnen är stora. Då ska jag leva ut och göra sånt som får mig att må bra. 😁

Min erfarenhet är att allt man skjuter på framtiden aldrig kommer att ske – det finns aldrig något sedan eftersom det händer nya saker som skjuter sedan längre in i framtiden…

Hur mår barnen av att du känner dig ensam och att du aldrig gör något med din sambo?

Ensamstående blivande 30 årig mamma här – du är inte ensam!

Vad menar du med att jag inte är ensam?