Jag lider med dig. Det är riktigt, riktigt tungt när man kämpar och försöker hitta lösningar på sina problem, och det ändå inte går. När det inte räcker att man gör allt man kan. Jag tycker att det låter som om du skulle behöva någon att prata med. Kanske bara någon som lyssnar och som du kan luta dig mot när din situation känns alltför tung. Du skriver att den som var din klokhet inte längre finns att tillgå. Jag är ledsen för din skull. Finns det någon annan som skulle kunna vara ett stöd för dig? En familjemedlem, vän, arbetskamrat, vårdpersonal, internetkompis? Finns det någon som du inte har berättat om din situation för, men som du tror skulle finnas där för dig om du berättade? Jag känner igen mig i det du skriver och hoppas att du slipper vara ensam i din tuffa situation.
Jag vet inte hur hösten möjligheter till stöd ser ut. Och jag känner att jag måste vara så jävla stark för att få hjälp . Det är en felaktig situation. Jag har många rädslor och känner mig stressad av dom.
Jag har svårt att lita på vårdpers efter jag lätt blir missförstånd. Och jag tror att jag är vid vägen ende det finns ingen mer hjälp att få .
Jag har skrapat fram ett antal problem i terapi I 6 år och nu är det ingen som hjälper mig att lägga ihop mig igen . Jag får försöka leva med det trasiga. Men det är svårt och gör ont.
Tack för att du bryr dig 😊
