Hem > Forum > Hopplöshet > Är hopplösheten en självuppfyllande profeseia?

Är hopplösheten en självuppfyllande profeseia?

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag kämpar som en dåre med alla mina problem.

    Jag har vet inte hur jag ska komma vidare ?

    Jag har fastnar i sömnlöshetens mörker då hjärnan dag efter dag långsamt mals ner till grå gegga.

     

    Den som var min klokhet finns inte längre att tillgå  Jag måste vara min egen klokhet det är tungt. När man periodvis inte vill leva eftersom livet gör för ont.

     

    Jag följer var ända råd kring kost och sömn men jag får ändå inte någon positiv incheckningen på mitt konto . Det gapar mycket tomt där.

     

    Det är då hopplösheten blir en själv uppfyllade profeseia. Det är hopplöst eftersom det är hopplöst.

     

    . 🤔😣🙄

    Avatar

    Jag lider med dig. Det är riktigt, riktigt tungt när man kämpar och försöker hitta lösningar på sina problem, och det ändå inte går. När det inte räcker att man gör allt man kan.

    Jag tycker att det låter som om du skulle behöva någon att prata med. Kanske bara någon som lyssnar och som du kan luta dig mot när din situation känns alltför tung. Du skriver att den som var din klokhet inte längre finns att tillgå. Jag är ledsen för din skull. Finns det någon annan som skulle kunna vara ett stöd för dig? En familjemedlem, vän, arbetskamrat, vårdpersonal, internetkompis? Finns det någon som du inte har berättat om din situation för, men som du tror skulle finnas där för dig om du berättade?

    Jag känner igen mig i det du skriver och hoppas att du slipper vara ensam i din tuffa situation.

    Hej! Vi är bara människor, vi skapar och sätter oss i problem naturligt.
    Det kan vara bra att distansera sig till sig själv, och reflektera över sina beteenden och tankar. Så att man får en annan överblick, då kan oftast dom värsta problemen vara otroligt simpla.

    Kämpar man bara på, så missar man detaljerna. För du är fokuserad på att överleva eller dylikt.

    Att ta en paus från kämpandet, genom att planera eller föra en dagbok över dagshälsan eller dylikt kan få en att se på saker helt annorlunda. Precis som man måste göra när man målar/bygger något, kan vara bra att se på det ur ett annat perspektiv 🙂

    Men sen är det också jätte bra att prata med någon, för det är lite samma sak, du hör vad du själv säger, därför kan komma till en insikt över vad som är fel. Ingen behöver ge dig svaren. De kommer ofta självmant. Men någon kan behöva hjälpa dig att fråga rätt saker 🙂

    Trådstartaren

    Jag lider med dig. Det är riktigt, riktigt tungt när man kämpar och försöker hitta lösningar på sina problem, och det ändå inte går. När det inte räcker att man gör allt man kan. Jag tycker att det låter som om du skulle behöva någon att prata med. Kanske bara någon som lyssnar och som du kan luta dig mot när din situation känns alltför tung. Du skriver att den som var din klokhet inte längre finns att tillgå. Jag är ledsen för din skull. Finns det någon annan som skulle kunna vara ett stöd för dig? En familjemedlem, vän, arbetskamrat, vårdpersonal, internetkompis? Finns det någon som du inte har berättat om din situation för, men som du tror skulle finnas där för dig om du berättade? Jag känner igen mig i det du skriver och hoppas att du slipper vara ensam i din tuffa situation.

     

    Jag vet inte hur hösten möjligheter till stöd ser ut. Och jag känner att jag måste vara så jävla stark för att få hjälp . Det är en felaktig situation. Jag har många rädslor och känner mig stressad av dom.

     

    Jag har svårt att lita på vårdpers efter jag lätt blir missförstånd. Och jag tror att jag är vid vägen ende det finns ingen mer hjälp att få .

     

    Jag har skrapat fram ett antal problem i terapi I 6 år och nu är det ingen som hjälper mig att lägga ihop mig igen . Jag får försöka leva med det trasiga. Men det är svårt och gör ont.

     

    Tack för att du bryr dig  😊

    Avatar

    Jag vet inte hur hösten möjligheter till stöd ser ut. Och jag känner att jag måste vara så jävla stark för att få hjälp . Det är en felaktig situation. Jag har många rädslor och känner mig stressad av dom. Jag har svårt att lita på vårdpers efter jag lätt blir missförstånd. Och jag tror att jag är vid vägen ende det finns ingen mer hjälp att få . Jag har skrapat fram ett antal problem i terapi I 6 år och nu är det ingen som hjälper mig att lägga ihop mig igen . Jag får försöka leva med det trasiga. Men det är svårt och gör ont. Tack för att du bryr dig 😊

    Åh, vad jag känner igen mig i att man måste vara stark för att få hjälp! Så har det varit för mig också. Jag hade kontakt med psykiatrin till och från under många år, och på flera olika ställen, innan jag kände att jag fick rätt hjälp.

    Finns det någon annan som du skulle kunna prata med, någon som inte jobbar inom vården? Jag tänker att det kunde vara värdefullt för dig att ha någon som bara finns där, så att du orkar ta dig igenom det svåra.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.