[Pink Hufehe]

Och nej det går inte att prata med honom. Jag har försökt.

[Pink Hufehe]

Olive Mojole skrev:

Bor din mamma och pappa ihop? Känns som din mamma isf förtjänar att bli behandlad bra, kanske behöver hon stöd att ta sig ur förhållandet om han misshandlar henne psykiskt? Har också en sådär relation till min pappa så jag förstår dig, man växlar mellan att tycka om honom/tycka synd om honom och att va SÅ trött på hur han behandlat en själv och andra. Går det att prata med honom om detta? Om dina känslor? Vissa går inte att prata med då de är helt uppe i sin egna bild av situationen och är narcissister som inte förstår att de själva gjort fel – så är det iaf med min pappa. Jag tror man behöver hitta en acceptans i att man aldrig kommer ha en optimal relation, och lägga det på den nivån man själv är bekväm. Ta avstånd när man behöver, ibland umgås om man vill det. Det är skitsvårt att balansera känslorna, man känner skuld när man hatar personen 🙁

ja dem bor ihop, jag har gjort allt i min makt för att göra det så bra som möjligt för min mamma under typ 12 års tid men jag försvinner genom det här, mitt liv försvinner. Jag tar hand om min mamma och ringer varje dag. Ja min pappa är en narcissist. En narcissistisk skitstövel.

[Pink Hufehe]

Jag håller med, mitt samtal/ chatt kändes ungefär som hen var måttligt intresserad och tyckte hen var en högre stående varelse eller nåt, jag kan ha fel, men jag fick ingen positiv upplevelse.

[Pink Hufehe]

Hej, hur har du förlorat jobbet (om man får fråga?) är det pga alkoholen? Det låter iallafall  som du behöver hjälp, jag vet inte vad för slags hjälp men du vill ju leva men då måste du bestämma dig för att nå dit du vill.  Kram

[Pink Hufehe]

Jag lider av samma sak. Det låter som  du drabbats av BDD(googla) body dysmorphic disorder,  jag har det. Var isolerad i 6 år. Jag vet vilket helvete det är.

Jag var någorlunda frisk under några år, men efter att folk börjat bete sig illa mot mig ute, skratta osv började jag leta fel på mitt utseende och nu är jag där igen. 32 år gammal . Jag vill ibland slita av mitt ansikte och får nästan panikattacker precis som du får.    Du verkar inte precis fått den hjälp du behöver ! Jag tror dock att på BUP vet  dem vad BDD är, jag fick den diagnosen där (för länge sedan såklart).

Jag säger inte att det är en lösning för det är det inte men jag dränker mig i smink för att kunna gå ut och så, en grej som kanske skulle kunna hjälpa har jag märkt på senare tid  att göra nåt dramatiskt som typ ha en slinga med rosa färg i håret, en piercing, eller nånting som man tycker är fint själv så man har nån form av ” stolthet” vilket jag personligen inte känner att jag har om jjag bara är jag. Nu har jag denna störning själv så mina råd är kanske inte de bästa. Kram till dig

[Pink Hufehe]

Red Simyna skrev:

<3 Menar du att du bor i en liten ort och där går det typ rykten om det hela? Tror jag förstår, två män med gigantiska problem som går ut över kvinnornas liv, hälsa och ro. Gud man skulle vilja att ni bara tog varandra i händerna och åkte iväg utomlands och drack drinkar tillsammans på någon strand vid en paradisö.

nej inte alls, jag bor i storstad och jag tror ingen vet om detta , men dem viskar om mitt utseende personlig kränkning utsätts jag för dagligen ute.

[Pink Hufehe]

Jag brukar tänka att det skulle vara bättre om min pojkvän försvann,alltså dog men då kommer jag aldrig få några barn vilket jag vill ha, sen brukar jag tänka att min pappa skulle försvinna(menar dö men skäms för att säga det) så mamma får ro nån gång.

ja det är sant som du säger . Det är två människor i mitt liv som förstör mitt liv, förpestar min tillvaro men sen när jag tänker på det så förpestar ALLA min tillvaro, när jag går och handlar blir jag skrattas åt viskningar bakom ryggen eller annat elakt beteende ,så ja jag vet inte.

[Pink Hufehe]

Anonym skrev:

Jag lider utav emetofobi (kräkfobi) och har gjort under ca 25 år är 35 år nu. Fobin har blivit värre nu i och med att vinterkräksjukan ökar. Jag har ständig ångest och kan inte sluta tänka på kräks och smittovägar. Min ångest har och hopplöshet har blivit så stark att jag har börjat få suicidala tankar. Jag vill leva, men jag orkar inte.

jag hade den fobin som barn och vet hur fruktansvärd fobin är. Jag tänkte att spy var lika med att dö. Nu vet jag bättre.  Har du frågat dig själv varför du har sån kräkfobi? Nåt minne som har skrämt upp dig? Att kräkas är inte farligt om man inte gör det dygnet runt eller varje dag eller nåt sånt, kram

[Pink Hufehe]

Ja det kan ju ha och göra med lycka, absolut  jag är inte lycklig som det är nu men jag var heller inte lycklig när jag var helt ensam i en lägenhet i 2 år, nu lever jag med en pojkvän som har stora problem med missbruk och  sjuk kvinnosyn, men ändå vill jag inte tillbaka till det liv jag levde när jag var ensam    Riktigt förvirrad är jag,

det du säger stämmer också på mig att när man är med människor som tar fram det bästa ur en så känner man sig hel och som sig själv det känner jag jätteväl igen.  Du har nog rätt i att det handlar om lycka, jag var lycklig en tid i livet och det som gjorde mig lycklig var att jag hade allt jag inte har nu vilket är frihet, ett ok utseende, en slank kropp,folk runt om som tycker om en och en livskamrat som man känner all kärlek i världen till( det han gjorde mot mig senare i livet fick mig att tappa kärleken och tilliten)         Jag antar att man får fortsätta söka efter lycka

[Pink Hufehe]

Jag vet inte men vissa mediciner kanske kan göra att man tänker så? Jag har ätit medicin i princip hela mitt vuxna liv och min hjärna är rätt så uppfuckad ursäkta uttrycket

[Pink Hufehe]

Alltså psykiatrin är ju fan sjuk! Skickade hem dig efter självmordsförsöket? Dem bryr sig verkligen inte alltså! Jag vet själv hur det är. Dem bryr sig inte ett skit.       Du behöver akut hjälp.     Jag vet hur det kan kännas att vara ensam och bara ha sig själv och sin ångest/inre smärta.  Jag klarade inte av det. Jag tog till alkohol. Och när jag inte klarade av ångesten längre så gick jag tillbaka till min pojkvän som inte var bra för mig som begått brott mot mig. Bara för att inte behöva vara ensam. Idag lever jag med den pojkvännen och jag ena halvan av mig ber om att jag ska bli fri och andra halvan vet ju att men  utan honom då har mitt liv ingen mening överhuvudtaget.                 Jag vet att det inte är det du kanske vill eller kan skaffa men husdjur är ju ett sällskap ..vill bara hjälpa dig på nåt sätt men kommer inte på nåt fantastiskt direkt, stor kram till dig. Du är värd så mycket tänk på det!

[Pink Hufehe]

Red Simyna skrev:

Hej <3 Jag tror det kan vara livsfarligt att befinna sig i många år i ett tillstånd där man mår jättejättedåligt pga. omständigheterna och inte något förändras till det bättre. När det är så tror jag man kan behöva göra något radikalt för att komma ur det hela. Det är min erfarenhet. T ex säga upp kontakten med sin ursprungsfamilj ifall det kostar på för mycket. Göra slut med sin partner ifall det är en faktor som påverkar en emotionellt. Man kan även behöva ta in på hotell under en tid ifall det är olidligt att vara hemma. Också att koppla in sjukvården/psykiatrin i allt högre utsträckning. Jag mådde fruktansvärt dåligt i våras och övervägde självmord men så började jag beta av och försöka förändra fast jag var livrädd och övertygad om att det inte skulle gå. Men det gjorde det. Hamnar jag i liknande situation igen, vilket jag säkert lär göra, kommer jag nog åka utomlands en tid. Ofta kan det finnas öppningar och alternativ som kan kännas allt för krävande, men som släpper ut en i friheten igen. Ge inte upp är det jag försöker säga! <3

du svarar alltid på mina trådar🙂 tack för det!

jo du har nog rätt i att det måste ske en förändring, jag har tänkt att lägga in mig på psyket. …det är nog det bästa jag kommer på, stor kram till dig🙂