Ja jag har sagt flera gånger att “-tar du det där så går jag.” men han är grym på att släta över” bara lite” det är inte så farligt” jag lovar” bla bla bla. dessutom vill jag inte lämna honom jag älskar honom han är mitt allt… jag har inga vänner. många frågar varför jag stannar eftersom det kan vara riktigt otrevligt många gånger, men jag har inte lätt att träffa andra, och har BDD ( typ utseende fixering (googla)) och jag ser ett monster i spegeln han säger alltid att jag är vacker, det har han gjort från första början.
men ja hans grundsjukdom blir ju inte bättre av att han använder amfetamin,är inte så insatt i droger men har förstått att man kan bli paranoid av det.
jag tänker på filmen A beautiful mind ..jag känner mig som hustrun i den filmen.
såg den första gången när jag var 12, tyckte den var jättebra men jag kunde inte veta att det skulle bli likt mitt liv (från hustruns perspektiv) det finns en scen när huvudpersonen(mannen) “ser”att en man riktar en pistol mot fruns huvud och han skriker nej och knuffar till frun som håller i deras baby..
jag vill så gärna ha barn men vågar inte pga den ostabila situationen.
tänk att ha en baby att skydda också.. usch vad eländigt allt låter..men skönt att skriva av sig:)
