Må dåligt för ingenting..

[Pink Hufehe]

jag kommer säkert få massa av skit för det här men … vissa av trådarna jag läser … alltså jag vet inte om jag har det ovanligt dåligt eller vad det är.  Men jag tycker många mår dåligt över ”ingenting ” .

Jag vet hur ensamhet känns och ibland har man inte så mycket att skriva man mår bara dåligt, men vissa skriver om  såna fruktansvärda ilands problem att jag blir förbannad,

Jag menar inget illa och är absolut inget troll, men mår man dåligt över småsaker borde man ta medicin det är ju ett tips. Jag mådde själv dåligt över ingenting när jag var runt tolv år, allt var bra fanns inget som var dåligt och jag var jättedeprimerad, hade jag vetat ”bättre”då hade jag  absolut bett om att få utskrivet antidepressiva, för vissa folk svälter de blir torterade lever under fruktansvärda förhållanden … jag visste inte hur jävla bra jag hade det då.

nu berodde min depression antagligen på min svåra uppväxt så ska inte klandra mig för mycket men jag tycker ändå att jag skulle fattat att -allt är bra nu och jag mår dåligt , så kanske är bra idé att äta medicin/ prata med någon..liksom. För att sen gå vidare

det gjorde jag inte ,jag sjönk bara djupare in i sjukdom och elände-  idag har jag det jobbigt pga” abusive boyfriend” och massa annan yttre påverkan och jag skulle göra vad som helst för att få ha lugn och ro och bara vara glad över småsaker.   Jag menar som sagt absolut inget illa , jag vill bara ge ett tips som man kan tänka på,att det kan vara SÅ mycket värre. Ja här får man skriva vad man vill och jag pekar inte ut någonmen jag vill ge det här tipset ,gör inte samma misstag som jag gjorde och förstörde mitt liv.kram

[Blue Veqala]

Är man någorlunda psykiskt frisk, så är det bara logiskt att må dåligt i den här världen. Livet i sig är sjukt. Att må bra i det, är för mig konstigt. Så det finns ju en anledning till att må dåligt. Bara det att dom flesta inte förstår varför.

Med det sagt så håller jag ändå med dig. Människor förstår inte hur bra dom har det relativt sett.

Bra att du skriver av dig. På det här forumet är alla välkomna och alla historier lika viktiga. Kan förstå att du blir provocerad om du själv haft en svår uppväxt att andra mår dåligt över “mindre” saker och känner att livet är orättvist.

<3 Kan känna igen mig i dina tankar. Inte tänkt så här på forumet men däremot jättemycket irl för ett antal år sedan. Minns det då som att kompisar t  ex “mådde förskräckligt dåligt” sa dem och så tog man sig tid för att lyssna på det och så kunde det visa sig att det var en skitgrej som hade hänt. Det här tyckte jag hände snudd på hela tiden. Någon kille hade inte svarat på sms, typ. Detta var den stora omvälvande krisen. Råkade mig själv nämna något om att man trodde man skulle få stryk hemma var det ingen som orkade lyssna på det. Viktigare var det här uteblivna sms:et. Det blev ju parodisk i mellan åt att lyssna då på några av de här vännerna. Minns det också som att deras “problem” upptog all vänskap. Dessa “grymma problem”.

Ska ärligt säga att det blir en märklig kontrast när man jämför tillvaron i mellan åt. Speciellt om man växer upp i ett dysfunktionellt hem och sedan har kompisar som har det snudd på fantastiskt hemma men är sura över något, typ de är inte populära nog, eller har migrän “lite för ofta”. Det kan vara svårt att visa empati i de lägena. Så har iaf jag känt. Det blir för löjligt helt enkelt.

Träffade en rolig sjuksköterska en gång som berättade om hur de typ i Iran lade folk som hade dött, alltså lik, i frysen, hemma, för att alla skulle hinna hem och vara med på begravningen. Hon berättade det här samtidigt som hon skulle ta ett blodprov på mig för att mäta stressnivån. När hon berättat klart sin historia om liken och krigen i Iran så ursäktade hon sig och sa att det kanske inte var läge precis när provet skulle tas, och så log hon. Och jag också. Jag älskar såna människor! Tror att det är så att man kan känna av vilka som klarar att höra brutala livshistorier och relatera, eller åtminstone inte ducka utan vara närvarande och fortsätta ha ögonkontakt. Inte vika ner sig. Ta in.

Distans är väl ordet. Det är viktigt att ha perspektiv när man kollar på sin tillvaro.

Behöver själv jobba med det också. Mitt liv är mycket bättre än vad jag vill erkänna, tror jag.

[Purple Qequmi]

Pink Hufehe skrev:

jag kommer säkert få massa av skit för det här men … vissa av trådarna jag läser … alltså jag vet inte om jag har det ovanligt dåligt eller vad det är. Men jag tycker många mår dåligt över ”ingenting ” . Jag vet hur ensamhet känns och ibland har man inte så mycket att skriva man mår bara dåligt, men vissa skriver om såna fruktansvärda ilands problem att jag blir förbannad, Jag menar inget illa och är absolut inget troll, men mår man dåligt över småsaker borde man ta medicin det är ju ett tips. Jag mådde själv dåligt över ingenting när jag var runt tolv år, allt var bra fanns inget som var dåligt och jag var jättedeprimerad, hade jag vetat ”bättre”då hade jag absolut bett om att få utskrivet antidepressiva, för vissa folk svälter de blir torterade lever under fruktansvärda förhållanden … jag visste inte hur jävla bra jag hade det då. nu berodde min depression antagligen på min svåra uppväxt så ska inte klandra mig för mycket men jag tycker ändå att jag skulle fattat att -allt är bra nu och jag mår dåligt , så kanske är bra idé att äta medicin/ prata med någon..liksom. För att sen gå vidare det gjorde jag inte ,jag sjönk bara djupare in i sjukdom och elände- idag har jag det jobbigt pga” abusive boyfriend” och massa annan yttre påverkan och jag skulle göra vad som helst för att få ha lugn och ro och bara vara glad över småsaker. Jag menar som sagt absolut inget illa , jag vill bara ge ett tips som man kan tänka på,att det kan vara SÅ mycket värre. Ja här får man skriva vad man vill och jag pekar inte ut någonmen jag vill ge det här tipset ,gör inte samma misstag som jag gjorde och förstörde mitt liv.kram

Jag känner mig så träffad! Jag har egentligen ingenting att må dåligt över; jag har det bra, men går omkring och tänker att allt är så jobbigt! Har nyligen insett att jag måste se allt positivt i tillvaron om jag ska ha en chans att må bättre! Inte fastna i hur det varit förut. Min bäste vän är hemlös och ofta frustrerad över att jag ligger och gråter och att jag bara klagar trots att jag har det mycket bättre än honom. Han är gladare, positivare och mår bättre än mig trots hans situation.

Jag har märkt att vissa människor har en positiv livsinställning och vissa (som jag) ser bara allt negativt. En del är glada trots att de borde må jättedåligt. Och såna som jag måste kämpa för att inse hur bra vi har det.

Det kan vara lättare ibland att hitta tacksamhet om man har ett specifikt problem som behöver lösas, mer än allmän vardagstristess, kanske? Sedan finns det kategorin som “går under” för att de inte har något att jämföra med. Blir litegrann som att tala om hur fredsskadade vi är i Sverige. Knockade så fort motgångarna kommer. Tror det är viktigt att möta människor som är med om kriser eller har svåra erfarenheter, om man inte varit med om det själv?

Purple Qequmi <3 Jag förstår vad du menar. Tänker ändå att du saknar vissa grundläggande saker i tillvaron har jag förstått det som, t ex sysselsättning och flera kompisar att umgås med och hitta på roliga saker med? Det tänker jag ingår i basala behov och så länge det inte finns är det inte konstigt om man blir förtvivlad <3 Tycker det är lite skillnad emot de som har ett bra liv men ändå går runt och känner sig drabbade på något sätt.

[Pink Hufehe]

Så bra att så många förstod vad jag menade ! tänkte att nu kommer jag bli hatad här på forumet…

Men som sagt det tog lång tid för mig att förstå hur bra jag hade det , och det är  ju inte konstigt när man bor i ett land som Sverige. Det finns ju hemskheter här också kanske speciellt bakom stängda dörrar men förutom gängkriminalitetenoch dem som är hemlösa, har vi väl det ändå ganska bra liksom.   Någon nämnde distans och det håller jag med om man måste ha distans och perspektiv.   Om man tycker at det är svårt att uppskatta sitt liv tror jag inte man är en dålig människa för det, man kan ju ha nån form av depression och då sitter det ju i huvudet, jag önskar så att jag tagit antidepressiva när jag mådde dåligt över ”ingenting”

<3 En teori är kanske att det svenska samhället är uppbyggt så att vi ska köpa materiella saker och sträva efter ännu bättre levnadsstandard och resultatet blir lätt då olycka och att man sneglar på vad grannen har? Finns också ganska mycket klassklyftor i Sverige. Tror svensken skulle må bättre av att sluta konsumera, försöka laga det som går sönder hemma, vara ute massor i naturen, ha en social gemenskap och aktivt försöka göra något med händerna om dagarna istället för att vara på nätet. Nu kanske jag talar utifrån något medelklassperspektiv, men ja.

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Det kan vara lättare ibland att hitta tacksamhet om man har ett specifikt problem som behöver lösas, mer än allmän vardagstristess, kanske? Sedan finns det kategorin som ”går under” för att de inte har något att jämföra med. Blir litegrann som att tala om hur fredsskadade vi är i Sverige. Knockade så fort motgångarna kommer. Tror det är viktigt att möta människor som är med om kriser eller har svåra erfarenheter, om man inte varit med om det själv? Purple Qequmi <3 Jag förstår vad du menar. Tänker ändå att du saknar vissa grundläggande saker i tillvaron har jag förstått det som, t ex sysselsättning och flera kompisar att umgås med och hitta på roliga saker med? Det tänker jag ingår i basala behov och så länge det inte finns är det inte konstigt om man blir förtvivlad <3 Tycker det är lite skillnad emot de som har ett bra liv men ändå går runt och känner sig drabbade på något sätt.

Du har rätt i att jag mår dåligt av det, men grejen är att jag alltid mått dåligt i grunden, och om jag hade mått bra så hade jag orkat kämpa för dessa saker! Eftersom jag aldrig mått bra så har jag inte orkat.  All energi har gått åt till att överleva!

<3 Jag förstår vad du menar.