Hem > Forum > Livet > Spegeln är min värsta vän

Spegeln är min värsta vän

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Avatar

    Jag står inte ut med hur jag ser ut. Står inte ut med att andra ser på mig. Allt jag vill är att gömma mig.

    När jag ser mig själv i spegeln så bara väller ångesten över mig, men det går inte att sluta titta. Letar efter minsta lilla fel som går att hitta, och jag vet att det är ohälsosamt för mig men jag kan verkligen inte sluta. Allt jag ser känns fel, jag ser inte mänsklig ut. Jag ser inte ut som en person. Det ser ut som att nån har tagit massa olika kroppsdelar och bara tejpat ihop dem. Ögonen ser inte rätt ut, armarna ser inte rätt ut, benen, pannan, axlarna… ju längre jag kollar desto värre blir det.

    Kan inte sköta skolan, ligger flera år efter i de flesta ämnena. Har knappt ens varit närvarande de senaste 3 åren. Alla vet att något är fel, men det känns som att de har gett upp på mig för ingen kan förstå VAD som är fel.

    Har gått till flera olika kuratorer, den senaste bara skickade hem mig och hörde aldrig av sig igen (det var nästan 1 år sedan). Efter väldigt lång väntan fick vi äntligen gå på ett möte på BUP, det var ungefär 4 månader sedan och jag står nu tydligen i kö för behandling (för ångest/depression).

    Har under en ganska stor del av mitt liv varit utsatt för utfrysning och ”mobbning”. Blev tidigt retad för mitt utseende och började redan då tänka att något var fel eller udda. Under två väldigt stressiga år med mycket ångest och depressiva perioder började mitt självförtroende sjunka till en helt ny nivå och sedan dess har jag hatat allt med mitt utseende Kan inte gå på stan, i affärer och absolut inte i skolan utan att känna mig otroligt stressad och orolig över att folk ska se mig som jag ser mig själv. Har haft flertalet panikattacker, de allra flesta i skolan.

    Har aldrig kunnat förklara det här förrän nu när det har blivit som värst. Men nu när jag väl försöker förklara för folk tycker de att jag är dramatisk. ”Alla i din ålder är osäkra”, och ”du är ju smal, du har inget att vara osäker över” är två kommentarer jag fått av vuxna när jag har berättat. Kanske har jag varit otydlig, eller så är jag bara dramatisk. Det enda jag vet är att varje dag blir det jobbigare och jobbigare att se mitt ansikte i spegeln.

    Jag lider av samma sak. Det låter som  du drabbats av BDD(googla) body dysmorphic disorder,  jag har det. Var isolerad i 6 år. Jag vet vilket helvete det är.

    Jag var någorlunda frisk under några år, men efter att folk börjat bete sig illa mot mig ute, skratta osv började jag leta fel på mitt utseende och nu är jag där igen. 32 år gammal . Jag vill ibland slita av mitt ansikte och får nästan panikattacker precis som du får.    Du verkar inte precis fått den hjälp du behöver ! Jag tror dock att på BUP vet  dem vad BDD är, jag fick den diagnosen där (för länge sedan såklart).

    Jag säger inte att det är en lösning för det är det inte men jag dränker mig i smink för att kunna gå ut och så, en grej som kanske skulle kunna hjälpa har jag märkt på senare tid  att göra nåt dramatiskt som typ ha en slinga med rosa färg i håret, en piercing, eller nånting som man tycker är fint själv så man har nån form av ” stolthet” vilket jag personligen inte känner att jag har om jjag bara är jag. Nu har jag denna störning själv så mina råd är kanske inte de bästa. Kram till dig

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.