Hem > Forum > Depression > Depression – katastroftankar

Depression – katastroftankar

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag har nu varit diagnostiserad med svår depression i 3 månader. Det har varit ett rent helvete till och från och jag trodde knappt att jag skulle vara vid liv idag när det började.

    Jag äter Venlafaxin och har gjort under hela depressionen. Jag upplever att detta har hjälpt en del och nu klarar jag av att vistas i sociala sammanhang, jag jobbar 25% och kan vara själv utan att få panik för det mesta.

    Det jag brottas mest med är mina katastroftankar. Jag tänker dagligen på självmord, katastrofer, att jag ska bli galen, att jag ska mörda någon eller göra något annat hemskt. Så fort jag ser en kniv så får jag dessa tankar, jag får dem även när jag gör annat, de ploppar bara in i huvudet. Är väldigt väldigt jobbigt. Ibland har jag lätt för att slå ifrån dessa tankar eller tänka att de inte har någon betydelse. Men vissa dagar äter dem upp mig helt.

    Jag är jävligt rädd för att jag ska agera på dessa tankar. Att jag ska ta självmord, att jag impulsivt ska göra det. Jag får även jävligt jobbiga tankar om min sambo. Att jag ska mörda henne, slå till henne eller på något annat sätt skada henne. Dessa tankar plågar mitt sinne nästan konstant.

    Det känns ju helt jävla sjukt att jag kan tänka på detta sättet. Det är så långt ifrån mig, om hur jag var innan. Jag har alltid varit snäll, prioriterat andra framför mig själv och aldrig skadat någon i hela mitt liv. Jag agerar aldrig impulsivt utan är i regel en väldigt försiktig person som ofta oroar mig för olika situationer.

    Är det någon som känner igen sig i detta eller börjar jag faktiskt bli sjuk i huvudet? Jag kände att jag behövde dela med mig om detta, jag vågar inte erkänna dessa tankar för min familj eller sambo.

    Jag känner igen mig i känslan av att bli rädd för mina egna tankar. Har tänkt helt sjuka saker ibland, ”tänk om jag sticker kniven i hans/hennes rygg”, ”tänk om jag hoppar framför den där bilen”. Men jag har lärt mig att det är nåt slags sätt som min hjärna försöker skrämma liv i sig själv på. För mig har dessa tankar jättemycket med overklighetskänslor att göra. Så när allt känns overkligt så tänker jag nåt sjukt, då blir jag rädd ögonblicket efter, och då kastas jag tillbaka till verkligheten. Jag tycker absolut att du ska berätta om tankarna för någon, har du någon inom vården du kan prata med? Inte för att du är sjuk i huvudet på något sätt, men för att det kan hjälpa dig att prata om tankarna.

    Jag vet inte men vissa mediciner kanske kan göra att man tänker så? Jag har ätit medicin i princip hela mitt vuxna liv och min hjärna är rätt så uppfuckad ursäkta uttrycket

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.