[Olive Kuloka]

Du måste ringa ambulans! Ring 112 nu! Dör gör man så småningom iaf, ingen brådska med den saken. Då missar man ju en massa. Ring nu så inte din lever tar skada! Och så du inte krossar dina anhörigas hjärtan. Ring och prata med någon iaf!

[Olive Kuloka]

Det känns så när man är deprimerad, men det betyder inte att det alltid kommer att vara så! Sök hjälp!

[Olive Kuloka]

Ring 90101 så de får hjälpa dig!

[Olive Kuloka]

Snälla ring ambulans du är värdefull och behövs här!

[Olive Kuloka]

Sök hjälp nu! Ring en stödlinje till att börja med!

[Olive Kuloka]

Finns alltid en anledning även om man inte alltid ser det. Man får påminna sig om att livet faktiskt inte står still när man känner så, sannolikheten att det kan komma mycket positivt i framtiden är stor.  Men det låter som du skulle behöva prata med nån?

[Olive Kuloka]

Hoppas det går bättre idag! Och att du får recept. Om inte, gå någon annanstans. Har en bekant som gick till en ny vårdcentral (privat) och träffade läkaren för första gången och fick antidepp utan problem. Lycka till!

[Olive Kuloka]

Tycker du ska gå till psykakuten för att de ska förstå allvaret och verkligen uttrycka hur dåligt du mår. Problemet kanske är just att du inte visar så mycket utåt, att det sitter i ryggmärgen att hålla inne med allt att vården inte uppfattar din situation fullt ut? Fortsätt skriva av dig här också.

[Olive Kuloka]

Men medicin kan ju en läkare på vårdcentralen skriva ut, borde verkligen inte vara något problem. Låter som du behöver vara tydligare. Även mot familjen och vännerna. Har du en aspergerdiagnos möjligen? Om det skulle vara så, så är ju inte det en anledning att känna att du inte duger eller är en belastning. Och hur skulle man kunna vara rolig när man mår dåligt? Som sagt, börja med att be om recept på antidepp, ingen tvekan om att du skulle behöva det. Är man deppad övertolkar man kanske det folk säger, känner sig otillräcklig utan anledning, m.m. Var rädd om dig!

 

[Olive Kuloka]

I din andra tråd skriver du om olycklig kärlek, är det det enda som fått dig att må så dåligt? Hur gammal är du? Du låter inte lastgammal även om du säger att du kämpat många år? Du skriver att du inte har familj eller vänner, bokstavligt eller känner du att du inte kan prata med dem? Har du försökt? Vad är det som gör att du tror att du inte duger som du är? På vilket sätt fungerar du inte som andra menar du? Du berättar såklart bara det du vill om du vill, men ibland kan man ha nytta av andras perspektiv. I mina öron låter du som en av alltför många unga fina människor som krisar pga alltför höga krav på sig själva. Och som tror att alla andra är perfekta och klarar allt utan motgångar. Vilket ju långt ifrån alltid stämmer. Att dessutom vara olyckligt kär gör det ju inte bättre. Koppla av och gör nåt kul du brukar gilla även om du inte känner för det just nu. Kan vara bra för att skingra tankarna. Var snäll och inte så kritisk mot dig själv! Planera för nåt kul längre fram!

 

 

 

 

[Olive Kuloka]

Exakt så där är det ju att vara olyckligt kär, hur många har inte varit där…. Alla har väl någon gång känt sig bortvalda i nåt sammanhang. Skitjobbigt, men man går inte under fast det känns så just då. Många killar fungerar som du, har svårt att släppa det hela. Just nu vill du inte ha någon annan, men det kommer att ändra sig, tro mig.

 

[Olive Kuloka]

Alla går inte helskinnade genom livet, har själv gått igenom både det ena och det andra, överlevt det ena och det andra, marken försvunnit under fötterna, det känts som om framtiden tagit slut. Är en extrem hsp-person, numera med posttraumatisk stress som periodvis är bättre, men trillar tillbaka för minsta lilla. Trots det så är det möjligt att ha ett  liv som är bra. Jobbigt men bra.