[Olive Hibohe]

Att tänka på döden gör jag varje dag. Det får mig att vara mer levande. Jag längtar väldigt sällan efter den numera, bara kortare stunder. Det är många år sedan jag verkligen hade planer och bara ville bort från allt. Slippa vara en börda och skada mina barn bara genom min existens, genom att andas och ta upp plats. Jag var djupt deprimerad med svår ångest och låg under en filt i soffan i stort sett varje dag i flera månader. Mina fyra barn var små och deras pappa fick ta allt. Jag hade så dåligt samvete, kände så stor skuld och skämdes över mig själv och att jag bara var till last. Det tog många år att komma tillbaka till ett liv där jag inte lastade mig själv för det som hände. Det handlade inte om att jag var (eller är) en dålig människa, en svag människa. Det handlade om så mycket mer, livet är komplext och ibland funkar det inte helt enkelt. Jag har numer hittat en ny tillvaro där jag accepterar att vila och återhämtning är A och O för att jag ska orka. Jag har förstått att ju mer jag skjuter framför mig av “jobbiga aktiviteter eller samtal” som att betala räkningar, boka tandläkare, stå upp för min åsikt i en diskussion  eller what ever desto mer stress framkallar det. Jag har listor där jag skriver ned allt jag behöver göra, huller om buller, sen bockar jag för. Ingen strutsmentalitet längre. Jag ger mig själv Credit oftare – högt för mig själv kan jag säga: “X, bra gjort! Nu har du en tid hos tandläkaren!”.

När jag kom ur den svåraste tiden (med hjälp av psykvård och medicinering) insåg jag att öppenhet med min historia var en superviktig livlina för mig. Genom att prata öppet om det jag hade gått igenom fick min familj, vänner och kollegor se att det kan hända “vemsomhelst” och att det går att ta sig ur det. Jag fick höra mängder av berättelser om andra som upplevt liknande. Jag fick också grindvakter runt omkring mig som såg när jag började ta på mig för mycket igen.

Jag har fortfarande en del dippar som alla människor men jag accepterar att jag är den jag är med alla sidor. Värderar inte sorgen, ångesten och det tunga annorlunda än det ljusa, glada och hoppfulla. Känslor är som vädret – de finns där av en anledning. Numera är jag nyfiken. Jag hoppas du också hittar en väg ut, att du kan börja närma dig tanken att dela dina tankar och känslor med de som betyder mest för dig. I tystnaden blir allt så mycket svårare. Stor kram!

[Olive Hibohe]

Fina Yellow Qyhyni, jag hör dig! Ingen ska behöva ha det så svårt att den inte orkar längre. Vill du berätta lite om varför du känner som du gör?

När jag var i tonåren mådde jag fruktansvärt dåligt i perioder och skadade mig själv när det var som värst. Planerade ofta självmord och för mig då innebar döden att få frid i själen och att slippa ångesten. Att bara få slippa.

Jag har hittat ut ur mörkret genom att prata öppet med andra människor (de som jag känner kan lyssna). Jag försöker även sova, äta och ha rutiner för återhämtning. Det har hjälpt mig.

Hur tänker du när du ser döden framför dig? Är döden ett slut eller ser du en början på något nytt?

Vill du berätta lite hur du har det idag? Jag finns här! Stor kram!

 

[Olive Hibohe]

Men åååh, släpp inte taget. Kämpa! Det kan bli bättre, allting förändras hela tiden. Just nu mår du så här men det kommer att vara annorlunda om ett tag.

Vill du berätta lite om din situation? Kanske det gör att du känner dig mindre ledsen?

Vi är många här som har haft superjobbiga perioder i livet men kommit upp ur mörkret genom att dela med oss av våra berättelser.

Snälla hör av dig! Kram!

[Olive Hibohe]

Hej, jag känner med dig. Fy så jobbigt med alla oförstående vänner och familj. Jag har också suttit i rullstol under en lång period efter olycka. Märkte hur alla runt omkring verkade tänka att jag förutom mitt fysiska problem även troligen hade något fel på huvudet. De pratade över mitt huvud och vände sig inte direkt till mig. Jag kände mig så osynlig. Nu är det några år sedan och jag har kämpat mig ifrån den situationen och kan gå men har liksom haft ärr kvar.. Jag har haft strategin att det är de som inte fattar som det är “synd om” och på något sätt tagit kommandot över min bakgrund och upplevelserna genom det. Nuförtiden försöker jag acceptera att många människor, även inom vården, inte fattar hur lite de vet. Det är min uppgift att med kärlek och omtanke visa dem vägen. Lite flummigt beskrivet kanske. Hoppas du förstår ändå.

Tänker på dig! Kämpa på!

[Olive Hibohe]

Hej Green Lakeqe, låter inte som någon du borde umgås med just nu när du mår dåligt. En riktig vän är en som lyssnar och stöttar, inte någon som egotrippat kräver något av sin vän när denne sagt nej. Kanske du borde pausa ett tag men berätta varför. Att du är besviken och inte orkar, kan eller vill träffas just nu.

Lycka till!

[Olive Hibohe]

Hej Teal Biryka, vi är många här som gärna lyssnar på dig. Orkar du berätta lite om vad som får dig att må så dåligt? Jag tänker att vi är flera här som har varit i situationer där allt känns som om det brakat helt åt h-vete. Som känner igen sig i att det du beskriver som om hjärnan går på högvarv och ångesten kokar inombords.

Hör av dig! Kram

[Olive Hibohe]

Hej, vilken fruktansvärt jobbig situation du är i just nu. Det du beskriver gör så ont i mig. Varför skickar de hem dig när du kommit in med polis? Vad säger din behandlare om allt det här? Jag hoppas av hela mitt hjärta att du orkar lite till. Du är inte ensam, även om du känner dig ensam. Tänker på dig och skickar varma kramar

[Olive Hibohe]

Åh det här känner jag igen, att skämmas för sin egen familjesituation. Man tror att alla andra har så himla bra. Jag bröt med min syster i vintras. Det känns fruktansvärt men var nödvändigt… Det är bara vi två kvar, våra föräldrar är döda. Saknar en relation till någon som varit med sen jag var barn. Som känner igen det med för mycket alkohol på grund av psykisk ohälsa.

Jag tror vi är många som har det på liknade sätt. Livet är inte rosenrött.

Om du och din sambo älskar varandra och har det bra tillsammans tror du inte att han stöttar dig i det du gjort? Tänker att han kanske rent av tycker att du är stark och modig? Det tycker jag! Att du väljer att välja bort något dåligt i ditt liv (även om det är din mamma) är för mig ett tecken på att du är just det: modig och stark! Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom som är svår att ta sig ur. Du kan ju bara ta ansvar för dig själv.

Hoppas du vågar berätta! Kram

 

 

[Olive Hibohe]

Hej, tack för att du skriver! Jag känner igen mig lite i det du skriver. Ångesten är ju på något sett en del av en själv. Med det menar jag inte att det är något bra, livet behöver inte vara så. Har du någon vän eller nån annan du kan prata med om det här?

Kram!

[Olive Hibohe]

Hej! Det låter som om du har det väldigt tufft just nu. Jag känner igen det här med att skämmas över vad jag har gjort tidigare, i ungdomen. Det jag har förstått längs vägen är att jag inte kan förändra det som varit. Jag kan bara förändra mina tankar och känslor, mitt förhållningssätt till det som varit. Det låter som om du försöker göra det genom att du sökt hjälp. Det gör mig glad. Det är skitjobbigt att öppna upp och dela sitt innersta. Jag skämdes enormt mycket. Det var så ovant och otäckt att höra mig själv. Men de som jobbar som samtalsterapeuter är ju utbildade för att kunna ta emot och stötta.

Du gör helt rätt som går dit! Jag fortsätter också att gå då och då men det som hjälpte mig mest var ett handlingsprogram för sorgbearbetning  (handlar inte om död utan om förluster). Där gjorde jag upp med mina tankar och känslor kring relationer som hakat upp sig, svåra händelser osv. och fick lära mig att “be om ursäkt” och även “förlåta” och på så vis förändra mina egna tankar kring det som hände.

Jag hoppas du hittar ditt eget sätt snart. Men ge inte upp! Skriv gärna mer här om hur det går för dig!

[Olive Hibohe]

Hej!

Så jobbigt du verkar ha det. Jag känner igen en del i det du berättar från tidigare perioder i mitt liv. För många år sedan, när våra barn var små blev allt för mycket. Jag blev djupt deprimerad och sov större delen av dygnet, alternativt låg under en filt i soffan i mer än ett halvår. Jag kom ur min depression genom att söka hjälp på vårdcentralen. Det var ett oerhört jobbigt steg att ta men det gick till slut. Jag hade insett att jag inte ville inte dö. På vårdcentralen fick jag en samtalskontakt, antidepressiv medicin och ordinerades “små träningsuppgifter” som att gå ut och “bara vara” i naturen. Jag kommer ihåg att jag i början ofta satt på min balkong, direkt på golvet och gömd bakom stora blomkrukor för att inte synas för grannar och jobbade med min ångest och mitt mörker genom att “bara vara”. Det blev sakta bättre och sen flera år är jag frisk.

Orkar du gå ut ibland, bara sitta på en parkbänk en stund? Om du gör det någon gång ska du veta att jag tänker på dig och kanske sitter på parkbänken bredvid. Vi är många som är eller har varit med om svåra saker. Du är inte ensam, vi finns här närmare än du tror. Varma kramar!