Hem > Forum > Depression > Vill bara skrika!

Vill bara skrika!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Avatar

    Jag går snart av eller dör av smärta. Kan inte gå och lägga mig, hjärnan jobbar för högtryck om allt och ingenting. Har en jätte stor lust att självskada mig. Det skulle vara så skönt. Orkar inte längre.

    Hej Teal Biryka, vi är många här som gärna lyssnar på dig. Orkar du berätta lite om vad som får dig att må så dåligt? Jag tänker att vi är flera här som har varit i situationer där allt känns som om det brakat helt åt h-vete. Som känner igen sig i att det du beskriver som om hjärnan går på högvarv och ångesten kokar inombords.

    Hör av dig! Kram

    Avatar
    Trådstartaren

    Okej. Blev rullstolsburen för 2,5 år sen och kämpar med att acceptera det. Tyvärr så ser många av läkarna man måste besöka att där sitter en kvinna som är tjock och där efter har dom redan bestämt sig att skylla på min vikt. Fast jag har fastställda diagnoser som är orsaken till min volym, så skiter dom i att läsa journalen. Har aldrig blivit tagen på allvar för den jag är. Man har inget värde när man är kraftig i varken vården eller det vanliga livet. Sen har jag fått diagnosen ADHD och tyvärr så går min make mig på nerverna för han fattar inte. Man säger att man mår skit och säger bara ja och sedan är det som bort blåst. Jag får mer förståelse från min tofflan. Hela mitt j…la liv har varit ett h…vete med misshandel av min pappa, alkoholism från han och en bror så knarkade, listan är hur lång som helst. F…n jag orkar inte vara jag längre. Tack för att du svarade.

    Hej, jag känner med dig. Fy så jobbigt med alla oförstående vänner och familj. Jag har också suttit i rullstol under en lång period efter olycka. Märkte hur alla runt omkring verkade tänka att jag förutom mitt fysiska problem även troligen hade något fel på huvudet. De pratade över mitt huvud och vände sig inte direkt till mig. Jag kände mig så osynlig. Nu är det några år sedan och jag har kämpat mig ifrån den situationen och kan gå men har liksom haft ärr kvar.. Jag har haft strategin att det är de som inte fattar som det är “synd om” och på något sätt tagit kommandot över min bakgrund och upplevelserna genom det. Nuförtiden försöker jag acceptera att många människor, även inom vården, inte fattar hur lite de vet. Det är min uppgift att med kärlek och omtanke visa dem vägen. Lite flummigt beskrivet kanske. Hoppas du förstår ändå.

    Tänker på dig! Kämpa på!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.