Hem > Forum > Arbete & Skola > Jag sover bort mitt liv

Jag sover bort mitt liv

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Min man som jag varit tillsammans med i 21 år lämnade mig för en annan. Det är sex år sedan nu. Vi har två barn tillsammans och i början tror jag att jag bara tryckte ned allt och fortsatte framåt. Mina vänner tyckte att jag hanterade allt så bra, men sanningen var nog mer att jag inte hanterade något alls. Jag har haft två förhållanden under den här tiden. Det första väldigt snabbt på separationen. Jag har inte varit kär, inte älskat men inte klarat av att vara ensam. När det har blivit komplicerat har jag lämnat utan att känna någon sorg. Nu är jag ensam sedan en tid tillbaka och det känns som om det kommer nu allt jag tryckte undan. Jag isolerar mig mer o mer. Vill inte träffa folk, vill inte göra något. När jag är vaken mal tankarna och ångesten flaxar i bröstet så jag vill inte vara vaken. Jag har en nackskada sedan många år och har sjukbidrag. Det finns ingen struktur på mina dagar och ingen mening. Nackskadan gör att jag har tillgång till smärtmedicin och jag missbrukar det. Den enda anledningen jag har att finnas är mina barn och jag har länge hängt upp mitt varande på dem. Jag kliver upp och ”finns” för dem tills de går på skolan. Sen tar jag tabletter och sover tills de kommer hem. Nu är barnen större och behöver mig inte på samma sätt och min anledning till att finnas finns inte där. Nu kliver jag upp och dricker kaffe, tar tabletter och sover till mitt på dagen, sen kanske jag äter nått och ser på tv ett par timmar. Sen blir det nya tabletter och mer sömn till sex sju på kvällen. Finns någon hemma gör jag middag annars äter jag fil. Vid 22 lägger jag mig och tar nya tabletter och sömntabletter och sover. Det är inget liv och allt oftare tänker jag att jag inte vill vara med. Jag vill inte dö men jag vill inte finnas. Dagarna går, veckor, månader och jag gör samma varje dag. När någon ringer, vilket händer allt mer sällan, säger jag oftast nej fast hela jag skriker av ensamheten. Jag orkar inte ta tag i att söka hjälp.. ja jag vet att jag behöver det.. men jag gör det inte. Jag gör ingenting! Jag bara sover.

    Hej!

    Det låter som du har det riktigt tufft och jobbigt, och som om du vill ha en förändring men du vågar inte riktigt. Det är inte någon annan än du som kan förändra ditt liv men du skulle nog behöva lite hjälp. Du säger att dina barn nu är större men de behöver dig säkert förmodligen mycket mer än du tror. Tänker att du behöver ta tillbaka respekten för dig själv och ta hand om dig bättre. Livet går inte i repris försök att ta små steg i taget och förändra. Stig upp och ät frukost, även om du inte är hungrig. gå ut och ta en kort promenad. Tänk på vad du kan göra för något för dig själv just idag för att må lite bättre. Jag skulle önska att du tog steget och sökte en samtalskontakt på din Vårdcentral. Inget blir bättre att bära på själv. Jag tänker att du behöver någon att bolla med och som kan stötta dig till att få ett bättre liv. Jag önskar att jag kunde skicka en kram till dig och lite hopp.

    Var rädd om dig!

    Hej!

    Så jobbigt du verkar ha det. Jag känner igen en del i det du berättar från tidigare perioder i mitt liv. För många år sedan, när våra barn var små blev allt för mycket. Jag blev djupt deprimerad och sov större delen av dygnet, alternativt låg under en filt i soffan i mer än ett halvår. Jag kom ur min depression genom att söka hjälp på vårdcentralen. Det var ett oerhört jobbigt steg att ta men det gick till slut. Jag hade insett att jag inte ville inte dö. På vårdcentralen fick jag en samtalskontakt, antidepressiv medicin och ordinerades ”små träningsuppgifter” som att gå ut och ”bara vara” i naturen. Jag kommer ihåg att jag i början ofta satt på min balkong, direkt på golvet och gömd bakom stora blomkrukor för att inte synas för grannar och jobbade med min ångest och mitt mörker genom att ”bara vara”. Det blev sakta bättre och sen flera år är jag frisk.

    Orkar du gå ut ibland, bara sitta på en parkbänk en stund? Om du gör det någon gång ska du veta att jag tänker på dig och kanske sitter på parkbänken bredvid. Vi är många som är eller har varit med om svåra saker. Du är inte ensam, vi finns här närmare än du tror. Varma kramar!

    Hej. Hur går det för dig nu? Det har gått några veckor sedan ditt inlägg. Jag känner igen mig i att sova för mycket. Min nattliga sömn är alltför lång och jag sover eller halvsover några timmar på dagen också. Du inte är ensam om det <3

    Du har redan tagit ett första steg genom att skriva till oss här på Mind. Bra gjort. Du har på ett tydligt sätt formulerat vad som händer i ditt liv och med ditt mående. Jag tänkte på att du kan kopiera ditt inlägg och skicka det till din vårdcentral via mina vårdkontakter/1177. För det förstår du med att du behöver söka vård och stöd <3 Sen tar du allt som det kommer i fortsättningen, en liten stund i taget.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.