I tre år har jag kämpat för vård. Jag har gått på samma klinik i tre år. Det senaste året enbart för att jag stått i kö till annan vårdgivare, som de skickat remiss till, då de bestämt att deras behandling inte funkar.
I vintras var jag riktigt risig.
Jag blev bättre, mycket bättre, skulle friskskrivas.. sen kom en inbokad tid till andra kliniken och jag har ingenting att säga till om. Jag måste byta, om fem veckor.
Hela min värld vändes upp och ned. Under de senaste 15 månaderna har hela mitt liv varit en kris: gjort slut med min partner som jag planerat mitt liv med, min pappa är svårt sjuk i cancer och har inte långt kvar, sagt upp kontakten med resterande familj och gamla vänner, samt exet.
Den enda kontinuiteten jag hade i allt kaos var behandlingen, och min behandlare som jag haft i över tre år. Personen som varit med genom allt, från det att jag träffade mitt ex, genom våra uppbrott, genom min pappas sjukdom.. min största trygghet. Ena sekunden skulle jag friskskrivas och få gå det 5 åriga uppföljningsprogrammet, sedan skulle jag byte behandling om fem veckor.
Jag har två veckor kvar med personen som dagligen skojar om att hon är som min mamma, personen som är den första jag vill prata med så fort det är något. Snart finns hon inte kvar i mitt liv överhuvudtaget.
I en vecka har tårarna forsat konstant. I måndags ringde en gammal vän 112 så polisen slog in min dörr.. Igår ringde mitt ex 112, så polisen kom och hämtade mig och tvingade med mig till akuten. Men ingen kan göra något, jag blir bara hemskickad. Lika förstörd som innan.
Det som gjort att jag hållt mig flytande genom allt har varit mitt fokus på målet, att hinna bli frisk innan jag tvingas byta vårdgivare.
Försöker zooma ut, försöker tänka att oavsett så kan jag inte falla nu. Men idag gick det bara inte, jag fick inte i mig nåt.. inte igår heller. Jag bara grät efter jag hade varit på kliinken och insett att det är lönlöst att försöka prata med klinikscheferna. Det är kört. Det är över nu.
