Säga upp kontakten med en förälder
-
Avregistrerad användare
Hej, jag har sagt upp kontakten med min mamma äntligen. Hon har förstört mycket av min uppväxt och fått mig att må så dåligt även i vuxen ålder pga alkohol osv. Hon har gjort klart och tydligt att hon alltid kommer välja alkohol framför mig.
Jag är mer än nöjd med mitt beslut, men jag saknar känslan av att ha en mamma. Även om hon inte vart en mamma till mig på det sättet så saknar jag liksom att ha en mamma. Någon annan, jag har knappt någon familj då det är många i min familj/släkt som det inte går att ha kontakt med. Har liksom 2 familjemedlemmar jag har kvar. Min sambo har skilda föräldrar och han har bra kontakt med båda familjerna på sidorna. Jag skäms när jag ska prata om min familj med hans familj då min är så onormal. Vågar inte säga att jag sagt upp kontakten med min mamma och knappt har någon kontakt med andra familjemedlemmar. Även om vi vart tillsammans i 2,5 år nu.Åh det här känner jag igen, att skämmas för sin egen familjesituation. Man tror att alla andra har så himla bra. Jag bröt med min syster i vintras. Det känns fruktansvärt men var nödvändigt… Det är bara vi två kvar, våra föräldrar är döda. Saknar en relation till någon som varit med sen jag var barn. Som känner igen det med för mycket alkohol på grund av psykisk ohälsa.
Jag tror vi är många som har det på liknade sätt. Livet är inte rosenrött.
Om du och din sambo älskar varandra och har det bra tillsammans tror du inte att han stöttar dig i det du gjort? Tänker att han kanske rent av tycker att du är stark och modig? Det tycker jag! Att du väljer att välja bort något dåligt i ditt liv (även om det är din mamma) är för mig ett tecken på att du är just det: modig och stark! Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom som är svår att ta sig ur. Du kan ju bara ta ansvar för dig själv.
Hoppas du vågar berätta! Kram
Avregistrerad användare TrådstartarenÅh vad tråkigt att höra, det är ju jobbigt att säga upp kontakten. Jag förstår verkligen det du menar med att ha en som förstår det som hänt i ens familj från när man var liten, men sen ska man ju må bra också. Så du har helt rätt i att det var nödvändigt!
Har inte heller riktigt någon kontakt med min syster då hon brås på min mamma, känns såklart jobbigt men det behövdes här också. Funkar inte att ha en relation tyvärr.Min sambo är väldigt stöttande i det och även träffat min mamma och insåg hur hon bara betedde sig på en enkel middag. Han har själv sagt att han tycker att jag är så stark som sagt upp kontakten med henne och att vi aldrig vill ha henne runt våra barn sen när vi väl får.
Det känns jätteskönt såklart, det är mer att jag känner mig onormal jämfört med hans familj. Och att jag vill att dem ska veta men ändå inte då jag skäms över min familj. Samt att jag nästan är lite trött på ”men åh du har ju haft en sån tuff uppväxt” om du förstår var jag menar. Vill liksom inte vara den längre och pratar inte om det med folk.
Tack för stöttningen och att jag kan prata av mig . Kram!Avregistrerad användareFunderar på att säga upp kontakten men hela min familj. Mina föräldrar har alltid favoriserat min syster och aldrig funnits känslomässigt, har aldrig kunnat gå till de med något. Och min syster är alltid på deras sida. När jag va ungefär 13 började jag räkna ner tiden tills jag va 18 och kunde flytta hemifrån men trots att det är ett tag sedan bor jag kvar då jag inte kan försörja mig själv ekonomiskt eftersom jag ska börja plugga och inte har något jobb. Det känns som att jag besviket mig själv på något sätt.
Men jag ska göra det i framtiden iallafall. Har ni några tips på hur man ska göra det när det är dags? Ska man bara sluta prata med de eller ska jag berätta för de att jag inte tänker ha någon kontakt med de mer?
Kram!
Avregistrerad användareJag förstår din känsla. Jag har sagt upp all kontakt med båda mina så kallade föräldrar. Det är det bästa jag har gjort. De har förstört min barndom och uppväxt. Även som vuxen fortsatte det. Min bror är på deras sida så han har jag inte heller kontakt med. Har sporadisk kontakt med min syster och hennes barn men det är bara för att vi bor långt ifrån varandra.
visst kan man sakna någon, inte specifik de människorna som satt en till världen men någon annan som man hade kunnat se som förälder..
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.