Skuld och skam triggar min ångest

Jag är 50 + och känner skuld och skam för saker jag gjorde när jag var ett barn, en vilsen  tonåring och ung vuxen. Skäms och hoppas att jag inte möter människor som känner igen mig. Jag går i samtalsterapi och försöker lära mig att hantera det, att lära mig att släppa skuld och skam. Försöker att se det bra i att vara jag. Att livet har format mig till den jag är idag. Försöker lära mig att jag duger och att allt som hänt i livet inte har varit mitt eget fel. För jag har tagit på mig alla andra människors mående, försökt att vara alla andra till lags, försökt göra alla andra människor nöjda och glada. Nu ger det mig bara ångest. För jag har aldrig satt mig själv i första rum, utan alltid sist. Varje gång jag ska på mina samtal har jag ångest inför vad som ska komma och efteråt har jag kraftig ångest över det som kom fram. Ändå behöver jag mina samtal. För har jag ingen att prata med så blir ångesten ännu värre. Samtalen hjälper mig att se allt ur ett annat perspektiv. Det lilla barnet eller den sköra tuffa tonåringen hade verkligen behövt någon som tröstade och sa stopp. Som tog ansvar över mig. Som inte la över allt ansvar för hela knäppa familjen på mina axlar. Med åren har allt tyngd på mina axlar ökat. jag hade hoppats  att det skulle lätta. Men det gör det inte. Det ger mig bara massor av ångest. Ångest som  äter upp mig inifrån. Det känns som om jag ska sprängas i bitar och det gör ont.

[Olive Hibohe]

Hej! Det låter som om du har det väldigt tufft just nu. Jag känner igen det här med att skämmas över vad jag har gjort tidigare, i ungdomen. Det jag har förstått längs vägen är att jag inte kan förändra det som varit. Jag kan bara förändra mina tankar och känslor, mitt förhållningssätt till det som varit. Det låter som om du försöker göra det genom att du sökt hjälp. Det gör mig glad. Det är skitjobbigt att öppna upp och dela sitt innersta. Jag skämdes enormt mycket. Det var så ovant och otäckt att höra mig själv. Men de som jobbar som samtalsterapeuter är ju utbildade för att kunna ta emot och stötta.

Du gör helt rätt som går dit! Jag fortsätter också att gå då och då men det som hjälpte mig mest var ett handlingsprogram för sorgbearbetning  (handlar inte om död utan om förluster). Där gjorde jag upp med mina tankar och känslor kring relationer som hakat upp sig, svåra händelser osv. och fick lära mig att “be om ursäkt” och även “förlåta” och på så vis förändra mina egna tankar kring det som hände.

Jag hoppas du hittar ditt eget sätt snart. Men ge inte upp! Skriv gärna mer här om hur det går för dig!

Hej

Jag är 60+ och känner verkligen igen mig i allt du skriver. Är just nu inne i en period av väldigt stark ångest som är så tärande att jag inte vet hur jag ska klara mig levande ur den. Har påbörjat läkemedelsbehandling som jag hoppas ska lindra detta helvete något för mig. Samtal är svårt att få idag eftersom vi är så många som mår dåligt men jag försöker umgås med familj och vänner för att avleda något. Funderar på att gå med i någon självhjälpsgrupp eller liknande men det passar inte alltid med mina arbetstider. Hade önskar en mer rogivande ålderdom än detta turbulens av ångestkänslor som dagligen stormar inom mig och gör det svårt för mig att fungera i vardagen. Skäms över att jag inte kan känna den förnöjsamhet och glädje över livet som jag borde,