[Indigo Jytoha]

Red Papoga skrev:

Det är så mycket lättare att se andras värde än sitt eget. tänker det kanske inte är så farligt, men är rädd att det blir värre innan det skulle kunna bli bättre. Om det är något man klarar själv. det är ju inte så farligt, det finns dom som har det värre. att tänka att inte vilja leva är ju inte samma sak som jag vill dö nu. men samtidigt jag vet inte, skulle inte tro att det är någon fara.

 

Det är klart att du räknas,och mående kan inte bara vara svart eller vitt, man kan må dåligt utan att vilja dö eller ha självmordstankar och man kan ha bättre och sämre stunder under dagen och under längre perioder.

[Indigo Jytoha]

Min familj håller mig kvar, i vanliga fall mina hundar men sist när jag försökte la livet av mig fanns dom inte ens i huvudet fast att dom är det bästa jag har och älskar så mycket man bara kan älska någon. Men ja, dom jag har i mitt liv. Tänker på hur dom skulle känna om jag försvann.

Är övertygad om att det finns andra sätt att motivera än anhöriga om man inte har några. Tror det är individuellt.

[Indigo Jytoha]

Och så kan det bero på vilken sjukdom man har, vid t.ex. anorexi räknar man in BMI, puls, temp och blodtryck. För att det är en psykisk sjukdom men med väldigt fysiska farliga symtom.

[Indigo Jytoha]

Red Papoga skrev:

Ska jobba imorgon. Har ångrat mig. Orkar inte vara social och trevlig. Känner att jag inter speciellt bra på att vara social. Hoppas på att det är någon bra man jobbar med. Det blåser kallt här idag. Så blir nog inte någon långpromenad.

Du behöver inte gå långpromenad, du kan göra något pyttelitet som får dig att bryta lite. Jag hade jätte svårt att gå långpromenaden jag planerat så jag gick en kortare runda. Bara så jag inte ligger i soffan hela dagen.

Ja jag håller tummarna för bra kollegor imorgon.

[Indigo Jytoha]

Jag har flera som skulle sakna mig, jag vet det. Men jag känner ändå att jag inte räcker till som människa, inte klarar att leva. Att det liksom inte alltid hjälper när man mår som sämst. Men jag skrev avskedsbrev till mina föräldrar och skrev förlåt och ett hjärta. För jag älskar ju dom och vill inte skada dom. När jag mår riktigt dåligt klarar jag ändå inte av att be om hjälp,varken av anhöriga eller vården. Vill inte vara till besvär och dessutom innebär att be om hjälp att jag inte kan göra dom destruktiva sakerna min sjukdom säger att jag måste göra.

[Indigo Jytoha]

Håller med dig, en kass dag. Så det är  vi två om att tycka. Jag skulle titta på Masked singers igår men däckade. Lyckades ta mig upp tjugo över elva idag för hundarnas skull och att jag hade missat starten på tvättiden. MEN dagen är inte över, det finns fortfarande tid att göra något. Tvinga sig ut på en promenad för det brukar hjälpa lite, titta på någon bra serie, lyssna på en pod eller ljudbok, äta favoritmaten. Göra sånt man vet skulle vara roligt om man mådde bra men inte kanske kan känna just nu men göra det i alla fall.

Jag ska prata med en nära vän ikväll, det var ett tag sen. Det blir mysigt. Vet inte vad jag ska säga om mitt mående, hon vet om depressionen men inte fullt ut och jag vet inte hur mycket hon vet att anorexin är värre igen, hon har själv haft det så jag tänker att det kan hon förstå. Men i övrigt vill jag bara snacka som vi brukar, om precis allt. Löjligt och allvar blandat.

Och så ska jag gå en långpromenad med hundarna. Så jag har två saker idag. Kan du komma på en eller två eller tre saker att hänga upp dagen på? Så du känner att du gör något, får tiden att gå och att du klarar något även om det ”bara” är att byta kläder eller gå runt huset?

[Indigo Jytoha]

Anonym skrev:

Överlvvde självmordsförsök, men känner mig nu väldigt ensam i det. Var kan jag hitta andra överlevare ?

Jag känner mig också ensam.

Jag tar tyvärr rätt rejäla överdoser när jag har ångest, gånger då jag kunnat dö,mina föräldrar har hittat mig livlös, jag har druckit kol, fått dropp, hamnat på akuten, blivit inlagd osv

Vill bort från allt det,vill fortsätta vara det du kallar ”överlevare”. Det låter fint. Men jag vill ännu längre, någon som kan klara sig för alltid, som kan se en framtid. En Framåttittare. Ungefär så. Men nu är det sekund för sekund.

[Indigo Jytoha]

Jag har gjort lite mindre försök under åren men i lördags gjorde jag det som jag trodde var slutgiltigt. Jag tänkte inte ens på hur länge det skulle ta för någon att hitta mig så hundarna inte skulle vara ensamma som jag brukar, tog överdosen, blev lite rädd precis  när jag svalt allt och en tanke kom att ifall jag väljer att be om hjälp nu kanske det går att rädda mig. Men jag stod fast vid att jag skulle dö och valde att inte be om hjälp. Gick och la mig som vilken kväll som helst fast det var sista. Men dagen och dagarna efter har jag varit i chock över vad jag gjorde, gråt, ignorering, sorg, misslyckande, dåligt samvete, allt har krånglat till sig med vårde, ett tvång att jag inte får göra det igen för skulle jag göra det igen och misslyckas blir det definitivt lpt igen.

Jag trodde inte jag kunde misslyckas men jag var lite borta och min kropp är bevisligen väldigt tålig mot mediciner, många och höga doser.

Men jag överlevde, får börja om från början med mitt liv.

[Indigo Jytoha]

Blue Loreti skrev:

Jag har det tufft ! Allt är så dysfunktionellt i mitt liv . Min fysiska ångest är outhärdlig och dom malande tankarna är så uttömmande . Jag får ingen vidare hjälp av psykiatrin , och det enda som hjälper är självmordsplaner, har hållit på med det i absurdum . Jag har två barn , det som gör ont , men i min sjuka hjärna så känns det som en plusminus grej för dom . Att sörja mig elr att jag för över allt dysfunktionellt och annat på dom känns som lika illa . Nu ligger jag här ingen som sagt och planerat allt , men vågar inte , det är så läskigt

Jag vet att det inte fungerar så men jag vill bara ropa Gör det inte! Ta inte livet av dig. Men mina ord kan inte styra, jag vet det.

Jag har bestämt att jag måste hänga i, jag förbereder och planerar fast jag gjorde ett självmordsförsök i lördags då jag uppenbarligen överlevde. Nu ska jag få gå hos någon ssk som jobbar med suicid prevention, känns som jag borde fått den hjälpen innan jag var på gränsen till att dö. Tanken är att jag inte ska göra det igen.

Det innebär att jag kommer behöva hämta mediciner där och ha kontroller 1-3 ggr i veckan med en ssk som jag hatar om det är den jag misstänker. Mitt självmordsförsök förstörde allt i stället, ingen mår bättre nu. Jag vet inte själv vad som händer nu. Ångrar att jag berättade.

Men det jag ska till,när jag vaknade upp dagen efter så var jag så ledsen. Jag gråter nästan aldrig men då grät jag på promenaden och hemma. Chockad över vad jag gjort, ledsen först för att det inte blev som planerat men sen ledsen för vad jag hade gjort. Att jag glömde mina hundar som jag aldrig gjort förr, självmordsbrevet till mina föräldrar räckte ju inte alls till att uppnå det jag ville, att dom inte skulle vara ledsna, rätt patetiskt. Klart det är en katastrof att missta sin dotter, att jag säger förlåt och ett hjärta, hur ska det hjälpa dom resten av livet? Sen grät jag för att jag är förvirrad och en del av mig är redo att ge livet en chans till. Men det måste gå i ministeg. För ärligt är jag inte heller sugen på att leva. Men vi får inte ge upp

Jag måste försök bryta så fort en minsta tanke på planering eller förberedelser dyker upp. Och det gör det nästan varje gång jag tar min medicin eftersom jag bara vill ta mer och mer, där sätter jag STOPP. Om andra tankar kommer, bryt med fokus på något helt annat. Typ se serier, skriva, läsa, träna, umgås med någon eller planera något annat, typ in detalj hur hela dagen ska se ut och dagen efter.

 

[Indigo Jytoha]

Mamma var med mig till provtagningen, hon hade i princip lyckats pussla ihop det lilla jag sagt och det jag sa idag så att hon förstod, vi sa aldrig exakta orden men vi pratade om det i alla. På ett bra sätt. Jag var ju rädd att hon skulle bli arg men hon blev inte det! Hon klappade mig på kinden och höll min hand.

 

 

 

 

[Indigo Jytoha]

Jag känner ofta att jag är dålig för att jag inte klarar av vardagen när andra klarar det plus att jobba, träna, umgås osv. Men man får utgå från sig själv och komma ihåg att även om man är unik finns det andra som kanske känner en gnutta, kanske bara 99% som en själv men den där 1% finns vilket innebär att man inte är så ensam som det känns.

[Indigo Jytoha]

Det låter som du har det jätte tufft nu, har du någon kontakt med psykiatrin? Som du kan få prata med utan att behöva prata med anhöriga?