Hem > Forum > Depression > Bara så trött.

Bara så trött.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 93 totalt)
92
  • Är så trött på mig själv, mina känslor och vem jag är. Har ingen att prata med eller känner jag vill prata med om hur jag mår.

    Tankar om att ge upp och att inte orka mer. Orkar bara inte med mig själv tycker inte ens om mig själv.

    Känner mig mest misslyckad och konstig.

    Behövde bara skriva av mig någonstans. Kanske blir det bättre då.

    Jag känner igen mig. Lever med att allt känns hopplöst och att inte räcka till. Ändå finns det ibland en liten kärna av att det finns någon som har en plan för mitt liv. Att jag blir testad på något sätt. Men varför tar det inte slut? Får jag ens ge upp? Hur länge skall helvetet pågå? Inte i evighet hoppas jag. Önskar dig mer kraft och att fortsättningen blir bättre!

    <3 åh, det är så jobbigt och hemskt när man går runt och känner sig konstig och misslyckad. och samtidigt heller inte vill öppna upp sig för någon av de man känner – för att det känns som att de ändå inte förstår. Är det därför du också undviker det, för det känns som att det inte är någon idé – om du vill säga? <3

    Tror jag brukar känna mig konstig när det ofta visar sig bottna i känslor som är odefinierade. att jag inte riktigt vet exakt vad det är som skaver. Ibland kan det kanske också vara att man känner en blick utifrån att andra behandlar en märkligt plötsligt. Kan det vara något liknande för dig? <3

    Vill skicka dig en stor kram!

    Känner igen mig i din text till 100% har inga direkta vänner eller familj att prata med, och känner mig ganska ofta utanför. Men man hoppas att en dag vänder allt. Att man kanske ska slippa känna oro och ångest

    Hej,

    Tänkte på det du skrev Azure Lufoki, att det kanske finns någon som har en plan: jag personligen tror verkligen det. Att det finns en Gud som ser och känner och älskar en, det är det som hjälpt och hjälper mig igenom mitt svåra. Hade det inte varit för det är jag rädd att jag hade förlorat förståndet, för jag har varit med om rätt… ”psykande” grejer, om man säger så. Men jag kan verkligen säga att Gud hjälpt mig och gett mig det jag behövt i varje skede av det jag varit med om. Det har också stärkt min tro att han verkligen finns. Jag tror det är just där mycket av striden står, om Gud finns eller inte. Det är på något sätt det som ger mening åt livet, annars är ju döden slutet på alltihop. Så jag vill mest bara uppmuntra dig/er att jag tror Gud finns och att han har en plan som sagt.

    Så ta hand om er, ni är viktiga!

    Alltså… det där kändes lite ”goddag yxskaft”  när jag läste igenom det, vet inte hur ni känner… bara det att jag skriver mitt i natten (jag jobbar natt när jag jobbar, det är därför, jag har den dygnsrytmen). Förstår om ni inte kan relatera. Men annars menar jag det jag skriver, bara lite osäker på hur det tas… man vill ju bli förstådd… men … nåväl. Gör så gott jag kan (har det inte så lätt själv). Vill väl mest bara inte kännas som en bezzerwisser. Jag har svårt att förstå mig på livet många gånger själv, men jag vet samtidigt att jag har erfarenheter som gör det väldigt svårt att avvisa att Gud och Jesus finns. Förstår att det kan vara svårt att relatera om man inte själv har en bakgrund i kristen tro. Men som sagt, jag försöker så gott jag kan… känner jag var lite snabb på att skriva (råkade faktiskt posta innan jag var klar, vissa grejer hade jag kanske velat ändra men blev stressad av det). Det med ” förlorat förståndet”… Nåväl, ni får väl tro att jag gjort det om det är så…

    Trådstartaren

    Ska man öppna sig för någon? finns det verkligen en mening i det. Är jag tillräckligt viktig och det finns ju dom som behöver någon mer än jag.

    känner mig inte berättigad att någon ska bry sig om mig.

    Att tro på gud, att veta att det är någon som bryr sig och vet vad man känner och går igenom.

    Är så trött på mig själv, mina känslor och vem jag är. Har ingen att prata med eller känner jag vill prata med om hur jag mår. Tankar om att ge upp och att inte orka mer. Orkar bara inte med mig själv tycker inte ens om mig själv. Känner mig mest misslyckad och konstig. Behövde bara skriva av mig någonstans. Kanske blir det bättre då.

    Jag känner igen mig så väl. Jag försökte ta livet av mig i lördags och när jag sen vaknade och inte var död fick jag någon sorts chock och började gråta. Har haft sånt behov att prata om det med anhöriga och min terapeut men man säger ju liksom inte det känns det som. Berättade till slut för läkaren.

    Jag har autism och svårt att klara av det sociala ibland. Ofta kan jag spela spelet och vara super social men inombords mår jag inte alls bra. Ingen ser hur jag mår.

    Jag tycker inte heller om mig själv, inte alls. Känner många elaka tankar om mig själv och mår så dåligt så det gör att jag gör dumma saker mot mig själv. Som att inte äta till exempel, jag har haft ätstörningar i 16 år.

    Det är bra att du skriver här, jag läser så du ska veta att någon ser och hör och försöker förstå och bryr sig.

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig så väl. Jag försökte ta livet av mig i lördags och när jag sen vaknade och inte var död fick jag någon sorts chock och började gråta. Har haft sånt behov att prata om det med anhöriga och min terapeut men man säger ju liksom inte det känns det som. Berättade till slut för läkaren. Jag har autism och svårt att klara av det sociala ibland. Ofta kan jag spela spelet och vara super social men inombords mår jag inte alls bra. Ingen ser hur jag mår. Jag tycker inte heller om mig själv, inte alls. Känner många elaka tankar om mig själv och mår så dåligt så det gör att jag gör dumma saker mot mig själv. Som att inte äta till exempel, jag har haft ätstörningar i 16 år. Det är bra att du skriver här, jag läser så du ska veta att någon ser och hör och försöker förstå och bryr sig.

    känns lite befriande att skriva ner det och se att någon ser och lyssnar.
    varför är det så mycket lättare att se positivt i andra än om sig själv?
    Hoppas att du finner styrkan i att prata med dina anhöriga hur du känner.
    Jag har bara den känslan av att jag inte är viktig och att mitt liv inte är betydelsefullt. Känner inte att jag kommer kunna prata med någon om detta.
    dom som är mig nära vill jag inte lägga det på.
    och att prata med någon annan, nej tror inte jag kan ha den tilltron till någon.

    tack för att du lyssnat <3

     

    Trådstartaren

    önskar att jag inte kände något alls just nu. vad är fel på mig? varför är jag inte som alla andra? varför klarar inte jag av det?
    varför är jag så nere just nu? varför varför varför..
    hela inre i uppror.

    Det låter som du har det jätte tufft nu, har du någon kontakt med psykiatrin? Som du kan få prata med utan att behöva prata med anhöriga?

    Jag känner ofta att jag är dålig för att jag inte klarar av vardagen när andra klarar det plus att jobba, träna, umgås osv. Men man får utgå från sig själv och komma ihåg att även om man är unik finns det andra som kanske känner en gnutta, kanske bara 99% som en själv men den där 1% finns vilket innebär att man inte är så ensam som det känns.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 93 totalt)
92

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.