[Indigo Jytoha]

Red Papoga skrev:

Är så trött på mig själv, mina känslor och vem jag är. Har ingen att prata med eller känner jag vill prata med om hur jag mår. Tankar om att ge upp och att inte orka mer. Orkar bara inte med mig själv tycker inte ens om mig själv. Känner mig mest misslyckad och konstig. Behövde bara skriva av mig någonstans. Kanske blir det bättre då.

Jag känner igen mig så väl. Jag försökte ta livet av mig i lördags och när jag sen vaknade och inte var död fick jag någon sorts chock och började gråta. Har haft sånt behov att prata om det med anhöriga och min terapeut men man säger ju liksom inte det känns det som. Berättade till slut för läkaren.

Jag har autism och svårt att klara av det sociala ibland. Ofta kan jag spela spelet och vara super social men inombords mår jag inte alls bra. Ingen ser hur jag mår.

Jag tycker inte heller om mig själv, inte alls. Känner många elaka tankar om mig själv och mår så dåligt så det gör att jag gör dumma saker mot mig själv. Som att inte äta till exempel, jag har haft ätstörningar i 16 år.

Det är bra att du skriver här, jag läser så du ska veta att någon ser och hör och försöker förstå och bryr sig.

[Indigo Jytoha]

Problemet är att den medicinen jag vill ta bort inte går att ha på rätt dos för att jag blir så illamående av högre doser så nu har jag en jätte låg dos. Kanske går det att ta bort den framöver. Jag har ju minst 16 mediciner till, tror jag tar ca 63 tabletter om dagen som minst. Men läkaren ville fokusera på mitt försök just nu, det mest akuta vilket jag kan förstå. Orkar inte kämpa med det just nu, den får vara kvar ett tag till.

Jag ska tydligen få träffa en sjuksköterska som jobbar med suicidpreventivtion och det låter bra, eftersom jag vet att tankarna blir så där starka rätt så ofta vill jag lära mig hantera dom.

Annars vet jag inte längre vad som mer skulle kunna hjälpa, gjort allt.

Vad tråkigt att du inte får hjälp, låter helt galet att dom kastat ut dig, men min förra mottagning gjorde likadant för att jag var för sjuk. Dom ville inte ha ansvaret för mig. Nuvarande hänger i.

[Indigo Jytoha]

Jag berättade idag men det känns fel. Nu kommer jag behöva ta blodprov imorgon för att se om mina organ skadats. Och jag måste gå till mottagningen 1-2 ggr i veckan och hämta mediciner nu så jag inte har mycket hemma och lämna in rester till min terapeut och få ännu en kontakt på psykiatrin, typ sjuksköterska. Och kanske boendestöd men det vill jag inte. Läkaren försökte gång på gång få mig att gå med på frivillig inläggning men jag sa nej.

Jag försökte bli av med min Abilify men nej det fick jag inte, ska fortsätta med den på låg dos eftersom jag mår illa av högre doser. Men när allt är lite mer stabilt om en månad eller så kanske prova att höja dosen för det känns så dumt att traska runt med 16 psykofarmaka mediciner om det är en man vill bli av med.

Men läkaren sa att vi just nu bara ska fokusera på det allra viktigaste, att ta hand om det som hänt och se till att det inte händer igen.

Men fy, varför berättar jag egentligen? Jag vill ju minska min kontakt med psykiatrin men sjukdomen bara drar ner mig i allt hela tiden och då så klart dras strängarna runt. Jag hade typ önskat ett ta han om dig samtal, kanske ta bort Abilify och kämpa på men antagligen är ett självmordsförsök även när det gäller mig någon allvarligt.

[Indigo Jytoha]

Jag har bestämt att jag ska berätta för min läkare och terapeut om mitt självmordsförsök imorgon och framhävda att det inte ske igen så jag inte hamnar på lpt igen.

 

känns viktigt att dom vet imen är nervös, jag har skrivit lite hållbunker och ska så bra. jag nu kan.

[Indigo Jytoha]

Börjar få tankar på att göra likadant och det skrämmer mig lite. Om någon frågar kommer jag säga att dom tankarna är borta men jag vet ju att det kommer fler sådana här lägen. Just  nu är jag sträng motig själv så det fungerar men en dag kanske jag tappar kontrollen igen.

 

Men det skulle jag aldrig skriva pga eventuell lpt

[Indigo Jytoha]

Ja jag har ju levt med det här länge och varit så nära så många gånger. Nu tror mina föräldrar att jag mår ok förutom ätstörningen. Så jag har kommit fram till att bara berätta för dom om läkaren propsar på inläggning så att jag måste det. Men det känns som att jag måste berätta för min läkare