Ska man berätta för någon om självmordsförsök?

[Indigo Jytoha]

Ja i lördags gjorde jag något som enligt vad jag läst stämmer med självmordsförsök. Har gjort liknande många gånger med ambulans färder och akuten  och iva men den här gången var jag mer bestämd och säker på att jag skulle dö, men det gjorde jag inte. Jag vill så gärna prata med någon men inte anhöriga, eller borde jag berätta för mina föräldrar? Det skulle ju bara göra dom ledsna och rädda och arga.

Men vården, min läkare ringer på torsdag och vid lunch kommer min terapeut. Jag borde kanske berätta för läkaren men jag vet inte hur, ska man berätta en sån sak för läkaren? Jag är totalt livrädd för ännu en inläggning och kanske anafranildropp eller ect för jag har bara mått sämre då. Så om man tänker så är det ju bäst att inte säga något.

Vet inte om det är en sån grej man ska hålla för sig själv?

[Yellow Dusefu]

Har varit i samma sits som dig och vet va du går igenom, jag berättade för mina nära och det va inget roligt samtal, ångest och förtvivlan men ändå en lättnad att få ut det. Tror egentligen ingen vill dö man har bara tappat bort sig så djupt att det känns som det är rätta vägen att gå för att slippa må skit varje dag. Jag va runt 20 när jag bestämde mig för att avsluta mitt liv, är 38 år idag och fast livet inte alltid har vart lätt så tog jag mig upp och jag hoppas du också kommer göra det kanske känns svårt just nu och hopplöst men tro mig det kommer bli bra om du bara själv tillåter det

 

[Indigo Jytoha]

Ja jag har ju levt med det här länge och varit så nära så många gånger. Nu tror mina föräldrar att jag mår ok förutom ätstörningen. Så jag har kommit fram till att bara berätta för dom om läkaren propsar på inläggning så att jag måste det. Men det känns som att jag måste berätta för min läkare

[Indigo Jytoha]

Börjar få tankar på att göra likadant och det skrämmer mig lite. Om någon frågar kommer jag säga att dom tankarna är borta men jag vet ju att det kommer fler sådana här lägen. Just  nu är jag sträng motig själv så det fungerar men en dag kanske jag tappar kontrollen igen.

 

Men det skulle jag aldrig skriva pga eventuell lpt

[Purple Nodali]

Låt oss påbörja något nytt. En ny start. En vändpunkt. Låt oss lämna mörkret bakom oss och vandra mot ljuset.
Detta är möjligt om vi verkligen vill det. Vad är vi ute efter egentligen? Lyckan?
Hur uppnår vi lyckan? En av de äldsta frågorna som funnits. En fråga där svaren börjar bli allt mer kända, ett efter ett, i samma utsträckning som vetenskapen och filosofin utvecklas av förfinas. Om vi analyserar dessa, till synes, nya svar och slutsatser på denna urgamla fråga ser vi en direkt relation och koppling med en del historiska fakta hämtade från vissa filosofier och religioners genom historia. Som en lång röd tråd genom mänsklighetens historia ser vi vetenskapen bekräfta gamla teorier, idéer och lärosatser.
Vi är långt ifrån att ha alla svar. Dock har vi kommit långt nog för att lyckas uppnå målsättningen som vi började texten med.
Hur börjar vi? Låt oss definiera några väldigt viktiga aspekter som har en enorm betydelse för oss alla som vill vara lyckliga.
Äkta och sunda relationer (fysiska sådana).
Tacksamhet för bl.a. allt vi har, gör, kan, vet och är, framför allt i de, till synes, små tingen i livet.
Ha ett syfte, en mening, i livet är mycket viktigare än att ha mål, då forskningen visar att väldigt ofta när man uppnår sina mål, går man tillbaka till samma nivå av lycka (eller brist på den) efter en kortvarig peak av lycka. Syfte och mening handlar mycket mer om upplevelsen av en längre resa (under resans gång alltså) snarare än längtan att komma fram till en destination.
Lär känna sig själv.

Inse att man blir inte bra på något svårt utan övning, tålamod och ihärdighet. Tillåt sig själv att göra fel, skuldbelägg sig inte utan lär sig av sina misstag och försök göra bättre framöver. Att bygga upp grunden för lyckan inom och utom sig själv tar tid. Dock är det ändå förvånansvärt lite som krävs för att vi ska kunna känna de första positiva effekterna av vårt arbete. Man måste se det som den viktigast investering man gör i livet, en livslång investering.

Några väsentliga saker att hålla under konstant uppsikt, lära känna och bearbeta hos sig själv är nämligen, tankar, känslor, emotioner, kunskaper och beteende. Fokusera på dem, lika mycket var för sig som när de samspelar med varandra. Alla dessa har en enorm betydelse för oss som vill finna lyckan.

Den allmänt världskända vetenskap och filosofi har gjort och fortsätter att göra stora framsteg när det gäller förståelse av tankar, känslor, beteende och emotioner. När det gäller området kunskaper finns det dock en saknad länk. En grund som är så otroligt relevant både för den som enskild ingrediens bland de femma ovan men framför allt i samspel med de andra fyra.
Det är nämligen meningen med livet. Vad är vi? Vad gör vi här på denna lilla planet i denna oändliga universum? Varifrån kommer vi? Finns det liv efter döden?

Ännu några av de äldsta frågorna som finns i mänsklighetens historia.
Hur vi svarar på dessa frågor har en enorm påverkan och spelar en central roll i hur vi tänker, känner och beter oss igenom livet, samt hur vi förhåller oss till allt och alla i det.
Det är därför inte förvånansvärt att otaliga människor, filosofer, religioner, vetenskapsmän i alla epoker och platser har ställt sig denna fråga och försökte besvara den. Därav är det inte heller förvånansvärt att så många människor mår så dåligt (och sorgligt nog fortsätter det att öka i antal och krypa ner i ålder) när man inte besitter svaren på dessa så grundläggande och livsavgörande frågor. I en ocean av tvivel och osäkerhet navigerar vi utan vare sig kompass eller stjärnorna för att vägleda oss.

Min uppmaning till dig är att söka efter svar på dessa frågor och samla in riktig kunskap. Riktiga och beständiga livsförändringar som dessa vi söker kräver en stadig grund som endast kan förvärvas då förnuft förenas med äkta känslor där hjärnan och hjärtat tillfredsställs och harmoniseras. Leta efter den röda tråden genom historien för den finns där. Sök uppriktigt och med ett öppet sinne du skall finna. Du är värd detta. Ta initiativet.
För mig personligen, och tiotal miljoner andra människor i världen, har denna väsentliga kunskap hittats i en filosofi och vetenskap som har forskat och fortsätter att forska kring dessa frågor, nämligen Spiritismen. Om intresse finns hos dig att veta mer om vad Spiritismen har att säga finns det en länk på denna hemsida där en liten bok som heter “Att förstå Spiritismen” i pdf format (30 sidor) kan laddas ner helt gratis. https://www.pavagtillljuset.com/att-forsta-spiritismen

Efter den mörkaste natten kommer solen alltid upp.

Allt gott <3

[Indigo Jytoha]

Jag har bestämt att jag ska berätta för min läkare och terapeut om mitt självmordsförsök imorgon och framhävda att det inte ske igen så jag inte hamnar på lpt igen.

 

känns viktigt att dom vet imen är nervös, jag har skrivit lite hållbunker och ska så bra. jag nu kan.

[Indigo Jytoha]

Jag berättade idag men det känns fel. Nu kommer jag behöva ta blodprov imorgon för att se om mina organ skadats. Och jag måste gå till mottagningen 1-2 ggr i veckan och hämta mediciner nu så jag inte har mycket hemma och lämna in rester till min terapeut och få ännu en kontakt på psykiatrin, typ sjuksköterska. Och kanske boendestöd men det vill jag inte. Läkaren försökte gång på gång få mig att gå med på frivillig inläggning men jag sa nej.

Jag försökte bli av med min Abilify men nej det fick jag inte, ska fortsätta med den på låg dos eftersom jag mår illa av högre doser. Men när allt är lite mer stabilt om en månad eller så kanske prova att höja dosen för det känns så dumt att traska runt med 16 psykofarmaka mediciner om det är en man vill bli av med.

Men läkaren sa att vi just nu bara ska fokusera på det allra viktigaste, att ta hand om det som hänt och se till att det inte händer igen.

Men fy, varför berättar jag egentligen? Jag vill ju minska min kontakt med psykiatrin men sjukdomen bara drar ner mig i allt hela tiden och då så klart dras strängarna runt. Jag hade typ önskat ett ta han om dig samtal, kanske ta bort Abilify och kämpa på men antagligen är ett självmordsförsök även när det gäller mig någon allvarligt.

[Azure Lufoki]

Du gjorde helt rätt! Om man får tanken att berätta så skall man göra det. Hur klumpigt, idiotiskt eller på annat sätt fel psykiatrin gör så är det inte oåterkalleligt. Att ta livet av sig är just oåterkalleligt, om man lyckas. Inte så bra i det läget.

Min erfarenhet är att psykiatrin ofta vill försöka medicinera bort självmordstankar, men att det (ibland) är en usel metod. Jag avbröt min medicinering mer eller mindre på eget bevåg, och vilken abstinens jag fick! Trodde att jag var nära döden med yrsel och illamående. Men mina självmordstankar var borta. Med den dos jag tar fick jag inte sluta så, fick jag höra. Började ta medicinen igen och blev av med all abstinens, men fick tillbaka självmordstankarna. Något att prata med läkaren om i mitt fall. Jag tycker att du skulle få prata med en annan läkare/sköterska. Om man får hjälp att trappa ner det som stör mest och får hjälp av annan behandling (det finns olika terapier!) så kan det kanske bli bättre? Stå på dig medan du kan. Jag är för gammal och är i princip utsparkad från all psykvård, så jag har bara vårdcentralen att prata med. Passa på medan du är ung, och kan bli lönsam i psykvårdens ögon, så att du kan få ett bättre och förhoppningsvis långt bra liv.

Lycka till!

[Indigo Jytoha]

Problemet är att den medicinen jag vill ta bort inte går att ha på rätt dos för att jag blir så illamående av högre doser så nu har jag en jätte låg dos. Kanske går det att ta bort den framöver. Jag har ju minst 16 mediciner till, tror jag tar ca 63 tabletter om dagen som minst. Men läkaren ville fokusera på mitt försök just nu, det mest akuta vilket jag kan förstå. Orkar inte kämpa med det just nu, den får vara kvar ett tag till.

Jag ska tydligen få träffa en sjuksköterska som jobbar med suicidpreventivtion och det låter bra, eftersom jag vet att tankarna blir så där starka rätt så ofta vill jag lära mig hantera dom.

Annars vet jag inte längre vad som mer skulle kunna hjälpa, gjort allt.

Vad tråkigt att du inte får hjälp, låter helt galet att dom kastat ut dig, men min förra mottagning gjorde likadant för att jag var för sjuk. Dom ville inte ha ansvaret för mig. Nuvarande hänger i.

[Indigo Jytoha]

Mamma var med mig till provtagningen, hon hade i princip lyckats pussla ihop det lilla jag sagt och det jag sa idag så att hon förstod, vi sa aldrig exakta orden men vi pratade om det i alla. På ett bra sätt. Jag var ju rädd att hon skulle bli arg men hon blev inte det! Hon klappade mig på kinden och höll min hand.

 

 

 

 

[Blue Koraha]

Du har ju i alla fall någon som stöder dig. I mitt fall är det ingen som kommer att bli ledsen om jag försvinner. Men jag säger inte något till läkaren, han får tro att det är bra. Nej, jag måste bort från det här helvetet, finns bara en lösning.

[Indigo Jytoha]

Jag har flera som skulle sakna mig, jag vet det. Men jag känner ändå att jag inte räcker till som människa, inte klarar att leva. Att det liksom inte alltid hjälper när man mår som sämst. Men jag skrev avskedsbrev till mina föräldrar och skrev förlåt och ett hjärta. För jag älskar ju dom och vill inte skada dom. När jag mår riktigt dåligt klarar jag ändå inte av att be om hjälp,varken av anhöriga eller vården. Vill inte vara till besvär och dessutom innebär att be om hjälp att jag inte kan göra dom destruktiva sakerna min sjukdom säger att jag måste göra.