[Indigo Jytoha]

Red Papoga skrev:

Önskar bara att jag inte hade någon som behövde mig. Skulle vara då mycket enklare då….

 

Den önskan är mycket högre och viktigare än att få lpt eller inte. Och mycket jobbare att leva med❤️. Om man vill ha hjälp frivilligt behövs inget lpt. Du kan få hjälp ändå, du behöver inte fundera på lpt om det inte är någon överhängande risk.

Jag är lite i motsatsen till situationen, min läkare, min sjuksköterska och terapeut säger alla att snart blir det lpt. Dom har föreslagit många gånger att jag borde läggas in men jag vill aldrig så dom vet att det enda dom kan göra är lpt. Kommer närmare  ett lpt för varje vecka som går.

Men jag tycker att det i mitt fall är överdrivet medan dom anser att jag håller på att svälta mig till döds och jag tycker jag äter för mycket, jag är normalviktig men dom beter sig som att jag är sjuk rent fysiskt av anorexin och inte får träna och göra allt. Vi har helt enkelt olika sett att se på det hela, skulle jag läggas in och behöva äta och  gå upp i vikt när jag rent objektivt är normalviktig skulle det inte gå. Jag kan inte äta så där som dom vill. Ska kämpa in i väggen för att inte få lpt. Läkaren har sagt att det alltid finns frivillig inläggning om jag behöver och vill.

Du kan också få hjälp utan lpt. Och inte vara så jäkla envis och rädd för psyk som jag är, jag hatar psyk men vet att andra känner annorlunda. Jag har så hemska minnen från mina inläggningar så jag får panikattacker och katastrofkänslor om lpt nämns så att jag rymmer och springer iväg eller inte kan prata. Och blir helt tyst, låser mig. Eller arg och bedjande och bara säger typ nej, nej,nej, det går inte, nej,nej, ni får inte, nej, nej, jag vill inte…

Så lpt är ingen magisk lösning. Be om hjälp innan det behövs

[Indigo Jytoha]

Igår pratade jag med min läkare och ansvariga sjuksköterska och innan dess med min terapeut och alla tre säger att det inte är långt bort med ett lpt nu, att jag äter så fruktansvärt lite och har näringsbrist och att det är en fara för mitt liv och med depressionen också. Dom tycker det är farligt att äta som jag gör. Och mamma sa igår att jag inte får gå ner mer i vikt nu. Jag känner tvärtom att jag måste göra det.

Är väldigt rädd för lpt dock.

Ska börja med en ny medicin igen, bytte ut Abilify till Zeldox men när jag vill läsa om Zeldox finns så lite att läsa. Verkar vara en lite ovanligare medicin. Tror jag är uppe i 17 mediciner nu, ca 65-70 tabletter per dag.

[Indigo Jytoha]

Har lyckats träffa flera med anorexi väldigt mycket nu. Vet inte hur andra tänker om oss men vi triggas ofta av varandra, man jämför och tycker man är tjock för att den andra ser så mycket smalare ut och jag vill bara äta ännu mindre. Skäms över mig själv och känner mig misslyckad. Men det är ju omöjligt för mig att ha gått ner mer än det jag gjort på så kort tid.

Imorgon ringer min läkare och jag vet inte vad jag ska säga. Att det inte är så bra kanske men känner mig så otroligt usel som inte blivit frisk från depressionen heller.

[Indigo Jytoha]

Jag har fått kommentarer om min vikt sen ungefär mellanstadiet i skolan. Först för att jag inte var så smal som mina kompisar och sen har jag märkt hur jag behandlad olika beroende på vilken vikt jag är. Har ju hunnit växla en del genom åren. Har tusentals gånger fått höra att jag ser ut som att jag är från Auschwizt. Till exempel när jag förr hade vänner och vi var ute så hände det ofta att främlingar kom fram och sa det och hur äcklig jag var. På behandlingshemmet fick jag inte ha kortärmat utan alltid långärmat och stora tröjor för att det var för obehagligt för dom andra där att se mig 😭. Och då var det ändå ett hem för ätstörningar men alla andra fick gå som dom ville.

Igår gjorde jag och min terapeut den klassiska saken att jag skulle måla av mig själv först och så skulle hon måla av mig. Det känns bara värre nu,att se på papper hur tjock jag är. Det enda är att bilden från sidan chockade mig hur smal jag är. Det ser liksom inte normalt ut. Och inte för en 30+ kvinna. Men anorexin älskar den bilden,anorexin älskar när jag tittar på mig själv i spegeln och ser mina revben sticka ut.

Vikten vill inte ner mer, kroppen vägrar gå ner. Kanske kommer det igång igen.

Blir frustrerad när terapeuten pratar om lpt om det fortsätter så här.

Men en positiv sak är att min dietist kommer tillbaka i maj igen, det känns jätte bra.

[Indigo Jytoha]

Jag vet inte hur jag ska vända det här. Har ju varit så här halva mitt liv. Så jag vet ju rent logiskt. Men det är hemskt, hemskt, hemskt. Och jag tycker så mycket mer om min kropp när jag är smalare. Och jag skäms inte lika mycket bland andra människor. Igår sa min granne ”Vad smal du är, jätte smal, verkligen smal”. Hon har nog inte så mycket kunskap om anorexi för hon sa att hon också vill gå några kilon. Jag ljög och sa att jag alltid varut smal hela mitt liv, inget om att jagbsvökter mingla

Men det som är med vikten jag har nu är att andra med samma  vikt bara bara ser ”normala” ut. Verkar skilja så mycket mellan olika personer. Mitt ansikte är mager, oerhört smal, på halsen syns alla blodådror, på ryggen  och axlarna sticker benen ut. Revbenen syns tydligt och det gör ont att ligga på t,ex.nyogamattan för att ryggraden ligger på underlaget och höftbenen sticker ut extremt mycket. Benen är som stickor.

Ja ni hör, anorexi är inte särskilt attraktivt.

[Indigo Jytoha]

Hej,

jag är nog rätt så mycket äldre än dig men min ätstörning började när jag var 16 och bröt ut i total anorexi. Jag fick aldrig hjälp i början, mått dåligt sen jag var liten. Så länge jag kan minnas. Har fått hjälp sen och det kan gå bra i perioder men dom perioderna mår jag ändå inte helt bra.

Men! Om du söker hjälp nu som ung finns det säker statistik från forskning på att man har god chans att bli helt frisk från ätstörningar

Är du under 18 finns ju Bup, jag gick på vårdcentralen först och när dom kände att deras hjälp inte riktigt räckte blev jag remitterad till vuxenpsykiatrin som 19-åring. Har sen varit inlagd på slutenvården på psykiatrin, gått i dagvård, öppenvård och bott på behandlingshem, det finns alltså en hel del olika sorters hjälp.

Försök att stå ut i det jobbiga. Jag tycker också det är jobbigt med sommarkläder, bikini och att vara ute hela tiden, det känns som att man inte får ligga inne i soffan.

[Indigo Jytoha]

Problemet med anorexi är att man aldrig blir nöjd och känner att man nått sin gräns. Jag har flyttat den ner och ner hela tiden. Är egentligen på en rätt bra vikt, varken för låg eller för hög. Är på min viktigaste målpunkt nu men då sätter jag upp 2 nya mål och ett nytt slutmål.

Det är skit jobbigt med anorexi, psykiskt helt hemskt och kroppen liksom stänger ner och allt blir en kamp att överleva.

I perioder har jag tappat synen,börjat kräkas utan att kunna styra det, i affärer, på bussen, på gatan osv, puls, temp, blodtryck, levern skadades,benskörhet, svaghet.

Förstår mig inte på mig själv som utsätter mig för det här igen. Svälta mig så drastiskt att jag äter mindre är en ettåring fast jag är över 30 och är ute med hundarna och promenerar flera gånger varje dag och yogar varje dag. Ändå tycker jag att jag äter för mycket.

Men om det vore lätt att bara sluta och ”skärpa” mig så skulle det ju inte vara en sjukdom.

 

[Indigo Jytoha]

Purple Cygojy skrev:

Det kan nog verka som en konspiration. Men du säger också att du kan se på foton hur du faktiskt såg ut. Och om du har fallit tillbaka i gamla mönster leder väl det till gamla resultat? Sköterskan sa nog så för att hon tycker så, för att det är så. Finns det någon skillnad på hur du känner när du ser på din kropp i spegeln, när du tittar direkt på dig själv och när du tittar på foton av dig? Det ju samma person, tänker jag.

Jag kan se att jag var ett skelett då men nu ser jag i spegeln är ett magert ansikte ibland och ibland som en boll. Just nu vet jag inte hur jag ser ut. På bild är jag fruktansvärt tjock, i spegeln allt från rejält överviktig till normal men åt det stora hållet och på vågen väldigt, väldigt överviktig. Ibland känner jag mig nöjd,som när jag gått ner i vikt. Då känns allt lite bättre.

[Indigo Jytoha]

Det är lite svårt vad jag får göra och inte när jag har sjukersättning. Skulle vilja läsa en fristående utbildning till hundinstruktör helst. Drömmen! Men tror inte det går, men får prata med F-KASSAN igen när jag mår bättre. Jag vill gärna läsa på folkhögskola som när jag läste journalistik men kanske lära mig skriva skönlitteratur och ge ut en bok.

Jag har rest en del själv också, några veckor i Valencia och en tur till England och resor med familjen.

Jag har alltid haft djur i mitt liv och har svårt att se mig utan det, det känns meningslöst. Men också extremt jobbigt när man mår riktigt, riktigt dåligt. Att man måste för det går ju inte bara att strunta i det, flera år i anorexin hade jag totalt rörelseförbud så min mamma fick göra allt och jag bara sitta och titta på. För att min kropp inte klarade av att ansträngas.

Spelar keyboard i perioder. Olika mycket. Är lite ringrostig nu om jag ska vara ärlig. Spelade tvärflöjt också förr. Hur lärde du dig gitarr?

 

[Indigo Jytoha]

Purple Cygojy skrev:

Hej. Hur är det? Det låter oerhört jobbigt det du skriver. Jag kan inte föreställa mig hur mycket det måste tära på dig att ha gått igenom det här i 16 år. Jag har bara vaga idéer om hur det känns att ha ett sånt förhållande till sin kropp som har tvingats att leva med. Du skriver att du inte ser i spegeln vad andra säger när de ser dig. Hur känner du när de säger att du är mager? Vad betyder de orden för dig? Du nämner också att du har haft perioder som har varit lite bättre. Kommer du ihåg vad som gjorde saker och ting bättre då? Hur var situationen omkring dig i livet då? Hoppas att allt går bra med din vårdkontakt!

Mina bättre perioder har varit efter mina behandlingar på behandlingshemmet. Det är sjukt jobbigt att bo på behandlingshem och kommer aldrig göra om det men det hjälpte. Sen också mest av allt mina djur, då jag hade hästen att kämpa för och när jag köpte mina hundar, första hunden 2010 och andra 2019. Men det hjälper inte helt. Mina resor har också hjälpt mig så skulle vilja åka någonstans men har ingen att åka med, är så ensam, dom resor som betytt mest för mig är dom två till Kenya och en gång till Vietnam. Men dom andra har också betytt mycket.

Och när jag läste journalistik och gått lite småkurser och att jag går mina kurser och tävlar med mina hundar. Och lärde mig spela keyboard själv. Vill gå någon mer kurs.

Tyvärr blev jag inte frisk alls men jag uppskattade det.

[Indigo Jytoha]

Purple Cygojy skrev:

Hej. Hur är det? Det låter oerhört jobbigt det du skriver. Jag kan inte föreställa mig hur mycket det måste tära på dig att ha gått igenom det här i 16 år. Jag har bara vaga idéer om hur det känns att ha ett sånt förhållande till sin kropp som har tvingats att leva med. Du skriver att du inte ser i spegeln vad andra säger när de ser dig. Hur känner du när de säger att du är mager? Vad betyder de orden för dig? Du nämner också att du har haft perioder som har varit lite bättre. Kommer du ihåg vad som gjorde saker och ting bättre då? Hur var situationen omkring dig i livet då? Hoppas att allt går bra med din vårdkontakt!

Igår sa min terapeut att jag är utmärglad och jag vet inte hur jag ska tolka det, jag ser det som någon sorts konspiration där alla gått ihop för att lura mig och tvinga mig att äta. Jag vet någonstans att det kanske inte är så men jag är rätt säker på att dom bara säger det pga att jag haft anorexin så länge, dom skulle aldrig säga till någon annan att dom ser utmärglade ut med min kropp. Att dom överdriver för att lura mig och tvinga mig att äta. Fast sköterskan på provtagningen hade visserligen ingen anledning att kommentera för hon känner ju inte mig.

En del av mig vill vara utmärglad och mager, saknar min kropp då jag var riktigt sjuk. Men kan se på kort att jag såg hemsk ut. Fruktansvärd men ändå vill jag dit, men jag har bestämt att hålla det rimligt nu, har satt en gräns. Nu gäller det bara att stanna där och inte gå ner mer för målet flyttas hela tiden. Tycker det är jobbigt att ha en sjukdom som syns för då går det inte att dölja hur man mår och alla lägger sig i hela tiden.

 

 

[Indigo Jytoha]

Blev ”hotad” om LPT idag, för att jag rasar så snabbt i vikt och min terapeut säger att jag är utmärglad men det kan jag inte hålla med om. Ett LPT är det värsta jag kan tänka mig. Så här tjock och tvingad att äta viktuppgångs kost när det inte behövs. Då kommer jag bara behöva göra om allt och gå ner i vikt och det tar bara tid.

Men vet inte hur sannolikt det är med inläggning, en andra läkare på akuten kommer nog inte prioritera mig för LPT för att jag är för frisk fysiskt. Och nekar till självmordstankar.

Men blir ändå rädd, tänk om det blir LPT, jag kan inte äta deras mat! Aldrig!