Anorexin raserar hela mitt liv

[Indigo Jytoha]

Jag har haft anorexi i 16 år, riktigt usla perioder, lite bättre men aldrig frisk. Nu senaste tiden rasar allt igen. Det har smugit sig på lite ett bra tag men sen december/januari har det totalt havererat. Jag går ner i vikt, drar ner mer och mer på maten, kläderna börjar hänga som säckar på mig, mycket regler och tvång kring allt och jag ser ett fettmonster i spegeln men får kommentarer från anhöriga, vården och främlingar om att jag blivit väldigt smal och till och med mager.

Men anorexin är inte nöjd än, tycker det finns mycket att ta av, som måste bort för att jag känner mig så äcklig.

Jag är lite ”komplicerad ” minst sagt, har anorexi, bipolär sjukdom, autism och GAD.

Är just nu i en djup depression med psykotiska inslag och gjorde ett självmordsförsök för en vecka sen men lyckades inte riktigt fast jag trodde att det skulle göra det.

Jag har varit inlagd så sjukt mycket på sjukhus och behandlingshem och gått dagvård. Ändå sitter jag här och är över 30 och är fortfarande nere i träsket och dras ner ännu mer hela tiden.

Det är som att även om självmordsförsöket inte lyckades så vill anorexin svälta mig till döds.

Jag är långt från underviktig och har ärligt svårt att se att jag skulle klassas som mager. Därför är det svårt att bara äta mer när jag tycker jag är äcklig och tjock och värdelös och klär mig för att dölja kroppen i stora mjukisbyxor, kill t-shirts och hoodies. Men nu är det ju vår och sen sommar…

 

[Indigo Jytoha]

Alla kläder hänger på mig, jag får köpa nytt och leta i gamla lådor på vinden. Vissa favoriter jag inte haft på länge passar igen. Köpte bikini som kom igår och den sidan hade inte ens kläder i minnstorlek märkte jag när jag provade och dom var för stora men det fanns inga mindre att köpa. Letar på andra ställen. Har två från tidigare år men då vägde jag xx kilo mindre än nu och dom är för små istället. Jag är liksom mitt i, varken smal eller tjock. Jag vill vara smal men förstår inte varför det är så viktigt.

Igår varken borstade jag tänderna eller gjorde inte om min fläta så håret stod överallt och ingen foundation och puder och för stora tights och t-shirts som var lagom eller för små för en månad sen. Huden i ansiktet är grå, blå under ögonen, håret slitet och ögonen helt döda och kroppen vette tusan. En del av mig ser att jag inte längre är tjock men mest av allt vill jag bara ha bort allt fett som sitter på min kropp. Vet liksom inte vad som är normalt, det gör ont att ligga på rygg på yogamattan för att ryggraden sticker ut, jag ser mina revben om jag står helt vanligt, om jag ligger på rygg sticker mina höftben ut rätt så rejält och när jag låg på sidan på lite hårdare underlag skavde höften mot golvet så jag fått ett rejält blåmärke på höftkulan. Vill absolut inte trigga någon men vet verkligen inte om det ska vara så? Är det så alla har det? Vet verkligen inte eftersom jag varit sjuk så länge.

Har det så kämpigt nu får ångest av allt jag äter. Det är liksom tillbaka på ruta 1 som jag kämpat bort från i så många år, förutom att jag än så länge är normalviktig. Är rädd för mig själv.

[Indigo Jytoha]

Blev ”hotad” om LPT idag, för att jag rasar så snabbt i vikt och min terapeut säger att jag är utmärglad men det kan jag inte hålla med om. Ett LPT är det värsta jag kan tänka mig. Så här tjock och tvingad att äta viktuppgångs kost när det inte behövs. Då kommer jag bara behöva göra om allt och gå ner i vikt och det tar bara tid.

Men vet inte hur sannolikt det är med inläggning, en andra läkare på akuten kommer nog inte prioritera mig för LPT för att jag är för frisk fysiskt. Och nekar till självmordstankar.

Men blir ändå rädd, tänk om det blir LPT, jag kan inte äta deras mat! Aldrig!

Hej. Hur är det? Det låter oerhört jobbigt det du skriver. Jag kan inte föreställa mig hur mycket det måste tära på dig att ha gått igenom det här i 16 år.
Jag har bara vaga idéer om hur det känns att ha ett sånt förhållande till sin kropp som har tvingats att leva med. Du skriver att du inte ser i spegeln vad andra säger när de ser dig. Hur känner du när de säger att du är mager? Vad betyder de orden för dig?

Du nämner också att du har haft perioder som har varit lite bättre. Kommer du ihåg vad som gjorde saker och ting bättre då? Hur var situationen omkring dig i livet då?

Hoppas att allt går bra med din vårdkontakt!

[Indigo Jytoha]

Purple Cygojy skrev:

Hej. Hur är det? Det låter oerhört jobbigt det du skriver. Jag kan inte föreställa mig hur mycket det måste tära på dig att ha gått igenom det här i 16 år. Jag har bara vaga idéer om hur det känns att ha ett sånt förhållande till sin kropp som har tvingats att leva med. Du skriver att du inte ser i spegeln vad andra säger när de ser dig. Hur känner du när de säger att du är mager? Vad betyder de orden för dig? Du nämner också att du har haft perioder som har varit lite bättre. Kommer du ihåg vad som gjorde saker och ting bättre då? Hur var situationen omkring dig i livet då? Hoppas att allt går bra med din vårdkontakt!

Igår sa min terapeut att jag är utmärglad och jag vet inte hur jag ska tolka det, jag ser det som någon sorts konspiration där alla gått ihop för att lura mig och tvinga mig att äta. Jag vet någonstans att det kanske inte är så men jag är rätt säker på att dom bara säger det pga att jag haft anorexin så länge, dom skulle aldrig säga till någon annan att dom ser utmärglade ut med min kropp. Att dom överdriver för att lura mig och tvinga mig att äta. Fast sköterskan på provtagningen hade visserligen ingen anledning att kommentera för hon känner ju inte mig.

En del av mig vill vara utmärglad och mager, saknar min kropp då jag var riktigt sjuk. Men kan se på kort att jag såg hemsk ut. Fruktansvärd men ändå vill jag dit, men jag har bestämt att hålla det rimligt nu, har satt en gräns. Nu gäller det bara att stanna där och inte gå ner mer för målet flyttas hela tiden. Tycker det är jobbigt att ha en sjukdom som syns för då går det inte att dölja hur man mår och alla lägger sig i hela tiden.

 

 

[Indigo Jytoha]

Purple Cygojy skrev:

Hej. Hur är det? Det låter oerhört jobbigt det du skriver. Jag kan inte föreställa mig hur mycket det måste tära på dig att ha gått igenom det här i 16 år. Jag har bara vaga idéer om hur det känns att ha ett sånt förhållande till sin kropp som har tvingats att leva med. Du skriver att du inte ser i spegeln vad andra säger när de ser dig. Hur känner du när de säger att du är mager? Vad betyder de orden för dig? Du nämner också att du har haft perioder som har varit lite bättre. Kommer du ihåg vad som gjorde saker och ting bättre då? Hur var situationen omkring dig i livet då? Hoppas att allt går bra med din vårdkontakt!

Mina bättre perioder har varit efter mina behandlingar på behandlingshemmet. Det är sjukt jobbigt att bo på behandlingshem och kommer aldrig göra om det men det hjälpte. Sen också mest av allt mina djur, då jag hade hästen att kämpa för och när jag köpte mina hundar, första hunden 2010 och andra 2019. Men det hjälper inte helt. Mina resor har också hjälpt mig så skulle vilja åka någonstans men har ingen att åka med, är så ensam, dom resor som betytt mest för mig är dom två till Kenya och en gång till Vietnam. Men dom andra har också betytt mycket.

Och när jag läste journalistik och gått lite småkurser och att jag går mina kurser och tävlar med mina hundar. Och lärde mig spela keyboard själv. Vill gå någon mer kurs.

Tyvärr blev jag inte frisk alls men jag uppskattade det.

Indigo Jytoha skrev:

Igår sa min terapeut att jag är utmärglad och jag vet inte hur jag ska tolka det, jag ser det som någon sorts konspiration där alla gått ihop för att lura mig och tvinga mig att äta. Jag vet någonstans att det kanske inte är så men jag är rätt säker på att dom bara säger det pga att jag haft anorexin så länge, dom skulle aldrig säga till någon annan att dom ser utmärglade ut med min kropp. Att dom överdriver för att lura mig och tvinga mig att äta. Fast sköterskan på provtagningen hade visserligen ingen anledning att kommentera för hon känner ju inte mig. En del av mig vill vara utmärglad och mager, saknar min kropp då jag var riktigt sjuk. Men kan se på kort att jag såg hemsk ut. Fruktansvärd men ändå vill jag dit, men jag har bestämt att hålla det rimligt nu, har satt en gräns. Nu gäller det bara att stanna där och inte gå ner mer för målet flyttas hela tiden. Tycker det är jobbigt att ha en sjukdom som syns för då går det inte att dölja hur man mår och alla lägger sig i hela tiden.

Det kan nog verka som en konspiration. Men du säger också att du kan se på foton hur du faktiskt såg ut. Och om du har fallit tillbaka i gamla mönster leder väl det till gamla resultat? Sköterskan sa nog så för att hon tycker så, för att det är så.
Finns det någon skillnad på hur du känner när du ser på din kropp i spegeln, när du tittar direkt på dig själv och när du tittar på foton av dig? Det ju samma person, tänker jag.

Indigo Jytoha skrev:

Mina bättre perioder har varit efter mina behandlingar på behandlingshemmet. Det är sjukt jobbigt att bo på behandlingshem och kommer aldrig göra om det men det hjälpte. Sen också mest av allt mina djur, då jag hade hästen att kämpa för och när jag köpte mina hundar, första hunden 2010 och andra 2019. Men det hjälper inte helt. Mina resor har också hjälpt mig så skulle vilja åka någonstans men har ingen att åka med, är så ensam, dom resor som betytt mest för mig är dom två till Kenya och en gång till Vietnam. Men dom andra har också betytt mycket. Och när jag läste journalistik och gått lite småkurser och att jag går mina kurser och tävlar med mina hundar. Och lärde mig spela keyboard själv. Vill gå någon mer kurs. Tyvärr blev jag inte frisk alls men jag uppskattade det.

Wow, du har gjort mycket! Vilka fantastiska upplevelser 😊 Att kunna resa så. Och att kunna vara med djur vet jag av egen erfarenhet att det hjälper på många sätt. Man får ett ansvar och ett ovärderligt sällskap.
Jag spelar själv gitarr, så jag beundrar att du lärde dig keyboard på egen hand. Spelar du fortfarande?

Kurser är också bra, jag ska själv gå en i sommar 😀 Det finns så många möjligheter, både på distans och i klassrum. Vet du vilken typ av kurs du vill gå?

Det är bra att du kan tänka såna här tankar också. Det går att ta sig framåt om man kan fokusera på något i sin egen takt och för sin egen skull. Då bli de små sakerna stora!
Även om det i sig inte gör dig frisk så  kan du känna igen att du faktiskt mådde lite bättre då. Om jag får ställa en fråga till – när du gjorde de här sakerna och kände dig lite bättre i vardagen, hur såg du på framtiden då?

[Indigo Jytoha]

Det är lite svårt vad jag får göra och inte när jag har sjukersättning. Skulle vilja läsa en fristående utbildning till hundinstruktör helst. Drömmen! Men tror inte det går, men får prata med F-KASSAN igen när jag mår bättre. Jag vill gärna läsa på folkhögskola som när jag läste journalistik men kanske lära mig skriva skönlitteratur och ge ut en bok.

Jag har rest en del själv också, några veckor i Valencia och en tur till England och resor med familjen.

Jag har alltid haft djur i mitt liv och har svårt att se mig utan det, det känns meningslöst. Men också extremt jobbigt när man mår riktigt, riktigt dåligt. Att man måste för det går ju inte bara att strunta i det, flera år i anorexin hade jag totalt rörelseförbud så min mamma fick göra allt och jag bara sitta och titta på. För att min kropp inte klarade av att ansträngas.

Spelar keyboard i perioder. Olika mycket. Är lite ringrostig nu om jag ska vara ärlig. Spelade tvärflöjt också förr. Hur lärde du dig gitarr?

 

[Indigo Jytoha]

Purple Cygojy skrev:

Det kan nog verka som en konspiration. Men du säger också att du kan se på foton hur du faktiskt såg ut. Och om du har fallit tillbaka i gamla mönster leder väl det till gamla resultat? Sköterskan sa nog så för att hon tycker så, för att det är så. Finns det någon skillnad på hur du känner när du ser på din kropp i spegeln, när du tittar direkt på dig själv och när du tittar på foton av dig? Det ju samma person, tänker jag.

Jag kan se att jag var ett skelett då men nu ser jag i spegeln är ett magert ansikte ibland och ibland som en boll. Just nu vet jag inte hur jag ser ut. På bild är jag fruktansvärt tjock, i spegeln allt från rejält överviktig till normal men åt det stora hållet och på vågen väldigt, väldigt överviktig. Ibland känner jag mig nöjd,som när jag gått ner i vikt. Då känns allt lite bättre.

Indigo Jytoha skrev:

Det är lite svårt vad jag får göra och inte när jag har sjukersättning. Skulle vilja läsa en fristående utbildning till hundinstruktör helst. Drömmen! Men tror inte det går, men får prata med F-KASSAN igen när jag mår bättre. Jag vill gärna läsa på folkhögskola som när jag läste journalistik men kanske lära mig skriva skönlitteratur och ge ut en bok. Jag har rest en del själv också, några veckor i Valencia och en tur till England och resor med familjen. Jag har alltid haft djur i mitt liv och har svårt att se mig utan det, det känns meningslöst. Men också extremt jobbigt när man mår riktigt, riktigt dåligt. Att man måste för det går ju inte bara att strunta i det, flera år i anorexin hade jag totalt rörelseförbud så min mamma fick göra allt och jag bara sitta och titta på. För att min kropp inte klarade av att ansträngas. Spelar keyboard i perioder. Olika mycket. Är lite ringrostig nu om jag ska vara ärlig. Spelade tvärflöjt också förr. Hur lärde du dig gitarr?

Det låter som en bra utbildning, särskilt om du alltid har haft djur omkring dig. Och att skriva själv, och för andra att läsa, kan vara väldigt terapeutiskt.

Imponerande! För mig i alla fall – jag har haft lite svårt att koppla av på resor, så det har inte blivit av så mycket för mig.

Djur är ju precis som vi på så många sätt. De behöver allt vi behöver, och när man inte klarar av att ge det åt sig själv blir det såklart riktigt svårt. Jag hade turen att djuren inte helt och hållet var mina, så jag behövde inte tänka lika mycket på att ta hand om dem själv. Men katterna och hunden blev sanna vänner.
En sådan sjukdom som du har är ju extremt tärande, både psykiskt och fysiskt.

Jag förstår. Man blir ringrostig ganska fort om man inte kan hålla igång vanan. För mig var gitarren det första som försvann när jag började må sämre, och har varit svårast att komma tillbaka till på samma sätt. Men det är definitivt bra att du kan spela lite i alla fall!
Jag började spela gitarr som trettonåring, efter att ha spelat fiol i ett par år. Jag gick en ABF-kurs, och lärde mig grunderna där. Annars har jag spelat mycket själv. Internet blev min lärare kan man väl säga.

Indigo Jytoha skrev:

Jag kan se att jag var ett skelett då men nu ser jag i spegeln är ett magert ansikte ibland och ibland som en boll. Just nu vet jag inte hur jag ser ut. På bild är jag fruktansvärt tjock, i spegeln allt från rejält överviktig till normal men åt det stora hållet och på vågen väldigt, väldigt överviktig. Ibland känner jag mig nöjd,som när jag gått ner i vikt. Då känns allt lite bättre.

Det måste vara totalt utmattande. Du skrev tidigare att du hade satt en gräns och det låter väldigt bra.  Jag hoppas att du känner att du får ett stöd som hjälper dig. Om inte just nu, så i längden.

[Indigo Jytoha]

Problemet med anorexi är att man aldrig blir nöjd och känner att man nått sin gräns. Jag har flyttat den ner och ner hela tiden. Är egentligen på en rätt bra vikt, varken för låg eller för hög. Är på min viktigaste målpunkt nu men då sätter jag upp 2 nya mål och ett nytt slutmål.

Det är skit jobbigt med anorexi, psykiskt helt hemskt och kroppen liksom stänger ner och allt blir en kamp att överleva.

I perioder har jag tappat synen,börjat kräkas utan att kunna styra det, i affärer, på bussen, på gatan osv, puls, temp, blodtryck, levern skadades,benskörhet, svaghet.

Förstår mig inte på mig själv som utsätter mig för det här igen. Svälta mig så drastiskt att jag äter mindre är en ettåring fast jag är över 30 och är ute med hundarna och promenerar flera gånger varje dag och yogar varje dag. Ändå tycker jag att jag äter för mycket.

Men om det vore lätt att bara sluta och ”skärpa” mig så skulle det ju inte vara en sjukdom.