Önskar bara att jag inte hade någon som behövde mig. Skulle vara då mycket enklare då….
Den önskan är mycket högre och viktigare än att få lpt eller inte. Och mycket jobbare att leva med❤️. Om man vill ha hjälp frivilligt behövs inget lpt. Du kan få hjälp ändå, du behöver inte fundera på lpt om det inte är någon överhängande risk.
Jag är lite i motsatsen till situationen, min läkare, min sjuksköterska och terapeut säger alla att snart blir det lpt. Dom har föreslagit många gånger att jag borde läggas in men jag vill aldrig så dom vet att det enda dom kan göra är lpt. Kommer närmare ett lpt för varje vecka som går.
Men jag tycker att det i mitt fall är överdrivet medan dom anser att jag håller på att svälta mig till döds och jag tycker jag äter för mycket, jag är normalviktig men dom beter sig som att jag är sjuk rent fysiskt av anorexin och inte får träna och göra allt. Vi har helt enkelt olika sett att se på det hela, skulle jag läggas in och behöva äta och gå upp i vikt när jag rent objektivt är normalviktig skulle det inte gå. Jag kan inte äta så där som dom vill. Ska kämpa in i väggen för att inte få lpt. Läkaren har sagt att det alltid finns frivillig inläggning om jag behöver och vill.
Du kan också få hjälp utan lpt. Och inte vara så jäkla envis och rädd för psyk som jag är, jag hatar psyk men vet att andra känner annorlunda. Jag har så hemska minnen från mina inläggningar så jag får panikattacker och katastrofkänslor om lpt nämns så att jag rymmer och springer iväg eller inte kan prata. Och blir helt tyst, låser mig. Eller arg och bedjande och bara säger typ nej, nej,nej, det går inte, nej,nej, ni får inte, nej, nej, jag vill inte…
Så lpt är ingen magisk lösning. Be om hjälp innan det behövs
