Skapade svar

Visar 6 inlägg - 73 till 78 (av 78 totalt)
0
  • Du kan ha rätt till boendestöd utan ADHA diagnos också. Att du har barn och mår dåligt räcker att säga.

    Tänk innan om du verkligen vill ha det. För mig hade det gjort måendet värre att släppa in folk här från socialtjänsten. Men vill du och behöver, om du t.ex. inte städar, tvättar, fixar mat osv. Så ansök.

    som svar på: Vet inte vad jag känner

    Känner likadant.

    Jag kan se glad ut och fungerar i vardagen som det heter. Men jag mår fruktansvärt dåligt. Med mycket ångest, depression, och många dagar i veckan starkt självmordsbenägen.

    Vad tror du kan hjälpa dig?

    Jag själv tänker inte söka mig till vården mer för de kan inte hjälpa mig. Jobbar även inom vården så jag vet hur det funkar. “Alla kan bara hjälpa sig själva” Det ligger ändå på individen så varför ens ta sig dit som patient. Nej tack Känner jag.

    Hur fungerar din vardag?

    Jag hade gärna velat känna mig mer lycklig. Glad. Slippa tänka på självmord nästan varje dag. Osv..  Men jag vet inte om eller när jag kommer slippa dessa tankar. Pratar f.ö med en psykolog per telefon 1 ggr per månad ca. Men det gör en knappast lycklig.

    Ständiga ångest  är vidrig. Den enda medicin som hjälper något vill de knappt ens skriva ut. Så här inte bett om den heller på ett tag nu. Vågar inte för vill inte få till mig att jag ändå inte får den. Om det nu blir så. Vi får se.

    Hade en bra läkare för ett par år sedan men han slutade. Efter det har jag träffat läkare som gett mig hundra gånger mer ångest. Vill absolut inte lägga mitt liv i deras händer. Träffade en bra hyrläkare i höstas, men det var ju bara en gång han var där. Så nej vården är ingen idé.

    Antingen får man försöka lösa allt själv eller ge upp.

    som svar på: Orkar inte

    Då är vi två.

    Känner precis likadant.

    Försöker och kämpar verkligen, men gråter mest varje dag. Och tankar på att inte orka eller vilja leva finns där hela tiden.

    Jag var testat mycket för att försöka må bra men hittar inget som hjälper. Orkar inte heller må såhär längre. Enormt lidande. Vad gör du på dagarna? Äter du medicin? Har du familj? Vänner? Vad får dig att stanna kvar? För mig är det att jag har svårt att svika de närmsta, genom att ta mitt liv. Men jag orkar inte kämpa såhär mycket länge till.

    Hur långt har du kommit i dina planer?

    Jag förstår hur du känner, tror jag.

    Jag känner ungefär likadant. Börjat slänga saker, dödstäda osv. För att underlätta men också för att planera hur allt ska vara om jag inte finns.

    Finns det någon som hjälper dig med barnen?

    Är i ungefär exakt samma situation.

    Min psykolog blev också sjuk. Och väntar nästan precis som du skriver. Först 6 veckor för första kontakt. Därefter 1 gång per månad.

    Det du kan göra är att åka till psykakuten och sätta dig där så får de göra en bedömning. Annars kan du kontakta typ mindler, alltså psykolog på nätet. Själv funderat på det. Men inte tagit steget än.

    Mår också skit. Börjat rensa ut mina saker, typ “dödstäda ” och göra förbereda för om jag inte orkar mer.

    Vill bara skriva att jag känner precis som du. Du är inte ensam om dessa tankar.

    Är också i tankarna på att avsluta allt lidande. Frågar mig själv dagligen varför jag lever och vad jag lever för. Men att ta steget är ett sista kliv. Det är något jag såklart vet och tänker på. Gör jag det så är det inget mer sen. Har familj som gör att jag får tankar av att jag inte kan göra så mot dem. Men samtidigt vet jag inte hur länge man orkar leva för någon annan.

Visar 6 inlägg - 73 till 78 (av 78 totalt)
0