[Green Leguve]

Purple Betale skrev:

Jag har inte skadat någon. Men är så deprimerad att jag får tankar om att göra andra och mig själv illa.

Då är det ju lugnt om du inte gjort det?

Vad är det för tankar du får?

Har du enbart depression eller även något annat?

Tänker också mycket så, såklart. Fast bara mig själv då. Om jag skulle skada någon så är det mig själv. Ingen annan. Sen att andra blir lidande indirekt, efter eventuellt dödsbesked, ja så kan det ju vara. Men orkar man inte så orkar man inte. Men man får ju klart aldrig skada någon annan.

Vilka är det du har tankar om att skada? Och på vilket sätt?

[Green Leguve]

Purple Betale skrev:

Jag hade kunnat straffas då jag är milt ”olaglig mot min vilja” och då blir ju mitt liv ett ännu större helvete.

Milt olaglig?

Tror du någon orkar gå in på Mind för att kolla om någon är olaglig. Och sedan ska den personen veta hur man hittar IP adress? Njää.. tror knappt det.

Har du mest skadat andra eller dig själv?

[Green Leguve]

Purple Betale skrev:

Någon kan säkert spåra ip-adressen.

Ja jo så är det ju.

Men om man ändå knappt orkar leva.

Vad tror du ska hända om du skriver vad som hänt?

[Green Leguve]

Purple Betale skrev:

Jag vet såklart vad problemet är då det sabbar hela mitt liv. Men jag kan inte berätta om det för någon och därför inte söka hjälp. Jag är tyvärr också för feg…

Här kan du ju skriva vad som hänt.

Du är ju anonym.

[Green Leguve]

Purple Betale skrev:

Vad gör man när ens liv är ett så in i helvete stort och komplicerat problem som det inte finns någon lösning på utöver självmord?

Berätta gärna mer. Vet du vad problemet är? Vad känns värst?

Förstår dig. Är också på botten men just nu lite för feg för att ta sista steget..

[Green Leguve]

Du är inte ensam att må så åtminstone. Kanske ingen tröst.

Vet du varför du mår dåligt?

Mår också fruktansvärt dåligt och gjort rätt länge nu. Försöker ta mig igenom dagarna men det är svårt och varje dag spenderas med självmordstankar. Så ja, jag vet hur det är..kram

[Green Leguve]

Pink Subyve skrev:

Testat det mesta verkar inte vara testat allt 💙Kanske finns något mer Jag vet inte men något ?Ja djurens kärlek och behov verkar få oss att fortsätta en bit till Om jag ser till mig själv så är jag bara sjuk ,inte så bara egentligen men ändå Jag har inga psykiska sjukdomar utan fysiska. Inga problem i livet snäll kille underbar dotter fina barnbarn så är inget runt mig förutom sjukdomar som tar all energi och ork till att älska livet Hur har ni det?

 

Jag har depression och ångest, efter en separation. Även trauma-ptsd-liknande symtom. Utöver detta har jag mycket fysisk värk och problem som gör mig fysiskt begränsad.

Vill inte öppna upp mig för någon ny, men vill inte leva ensam vuxen.

[Green Leguve]

Pink Subyve skrev:

Ibland undrar jag varför det blev såhär vad som hände på vägen Vad gör man när man känner såhär När man är i dåligt skick eller inte orkar Djuren kan man inte lämna för skuldkänsla blir för stor Varför känner man så för djur men inte för människor man har runt sig Hur hanterar man allt när man inte pratar om det Livet har ju inte alltid varit meningslöst ,inte för mig iallafall men just nu känns det så fast allt egentligen borde kännas bättre trots alla sjukdomar Hur får man in det positiva när man inget känner

 

Nej jag har testat det mesta. Så jag är för trött för att fortsätta..

[Green Leguve]

Pink Subyve skrev:

Ibland undrar jag varför det blev såhär vad som hände på vägen Vad gör man när man känner såhär När man är i dåligt skick eller inte orkar Djuren kan man inte lämna för skuldkänsla blir för stor Varför känner man så för djur men inte för människor man har runt sig Hur hanterar man allt när man inte pratar om det Livet har ju inte alltid varit meningslöst ,inte för mig iallafall men just nu känns det så fast allt egentligen borde kännas bättre trots alla sjukdomar Hur får man in det positiva när man inget känner

 

Jag tänker så för att mina barn kan få bo hos anhöriga några år till tills de är myndiga. Men vårt djur har ingenstans att ta vägen. Och det känns förkrossande att barnen ska skiljas från vårt älskade djur. Det har stoppat mig, hittills. Men är ändå nära ofta. Kan vara påväg hem och känna att nu avslutar jag detta. Så kommer vårat husdjur och skriker på mig. H*n är väldigt söt och fin individ så det gör väldigt ont.

[Green Leguve]

Pink Subyve skrev:

Har många diagnoser som förstört mitt liv.Jag blev liksom sjukdomen och inte jag.Allt är så komplicerat och jag har ont överallt.Mitt liv betyder inget för mig och jag bryr mig inte om min kille eller mitt barn och barnbarn Jag tar ansvar om mina djur då det är ett måste.Men jag lever bara för att tillgodose deras liv men har också en önskan varje morgon när jag vaknar att jag inte vaknat.Jag önskar varje dag att dagen ska gå snabbt så jag får sova.Jag vill liksom inget mer och sjukdomarna har tagit över hela mitt liv och blev jag 😢

 

Usch jag förstår precis… orkar inte heller leva..  vaknade för en stund sedan och kände panik över att jag vaknade och enorm ångest… Det gör så ont psykiskt så jag känner värken i kroppen… just nu försöker jag hålla mig vid liv för andras skull. Men det är inte lätt och så kan man ju inte ha det. Mitt husdjur har fått mig att stanna många gånger. Haft honom i 6 år och jag vet inte någon som skulle kunna ta hand om honom när jag dör.. jobbig stress.. men ibland tänker jag inte på det. Känslan att inte orka leva är så stark så jag orkar lixom inte.. försöker kämpa på med hem och jobb men känns som jag kommer försvinna i impuls snart. Typ påväg till eller från jobbet. Att det rationella suddas ut..och ångesten blir för stor.

[Green Leguve]

Olive Buloce skrev:

Jag hade fruktansvärd panikångest förut. Det mildrades med kbt men det värsta försvann när jag blev nykter. Jag förstår verkligen känslan av att bli förlamad av sina känslor. Det är smärtsamt. Men det behöver du prata med någon om. Det är du faktiskt värd. Idag har jag mildare ångest och lyckas hålla det värsta borta genom ren mental träning. Det som händer blir ju oftast en ond cirkel, till slut är det inte bara känslorna vi från grunden mådde dåligt av utan själva ångesten som blir jobbig. Det är så himla individuellt så man måste testa sig fram och helst med en professionell. Jag försöker intyga mig själv att det bara händer i mitt huvud och inte är farligt. Var det en jobbig separation? Hände något eller är det separationen i sig som är jobbig?

 

Tack för att du skriver. Jag svarar på dina frågor vid senare tillfälle. Mår för dåligt just nu. Ligger i sängen under täcket med så enorm ångest. Svårt att andas. Ångesten gör ont i hela kroppen, tårarna rinner och jag vill inte mer.. Jag försöker finnas kvar, enbart för andra. Men jag orkar inte..  orkar inte ha sån här psykiskt smärta. Att droga ner sig nu med tabletter eller alkohol är inget alternativ då jag ska jobba imorgon , om jag uthärdar dagen och det för mig blir en morgondag… försöker men det gör så ont..

[Green Leguve]

Olive Buloce skrev:

Ledsen att höra det. Har du förlorat någon nära? Berätta om du vill. Ptsd är inte roligt. Det förföljer en och det behöver man professionell hjälp till. Pratar du med någon? När det kommer till självskadebeteende så är det bara tillfälligt. Det känner nog de flesta till. Sen ångar ångesten på igen. Kan du distrahera dig på annat sätt när det blir som värst?

Ja efter en separation så mår jag väldigt dåligt, fast det gått rätt lång tid.

Nej egentligen inte. Upplever inte att det hjälper. Gått in i mindchatten någon gång när det varit som värst men man kommer inte fram plus att jag vet inte om jag hade velat chatta med någon anställd heller..

Jag har svårt att göra saker när jag har ångest..  har mycket som hade behövts göras men orkar inte. Ångesten är för stor. Och när den är som värst ligger jag bara ihopkurad i fosterställning och vill skrika av smärta rakt ut… fruktansvärd känsla. Och den är konstant men ibland blir det riktigt illa..

Har testa tabletter, som jag har på recept. Alkohol, och försökt röra mig. Men inget hjälper. Hur mår du? Har du också hemsk ångest? Vad gör du i så fall när det är som värst?