[Green Leguve]

Pink Syjuga skrev:

Jag mår bara sämre och sämre. Vill ju ordna allt innan men just nu känns det inte som att jag kommer att orka med det. Jag vill inte leva

Förstår dig. Äter Du? Sover du?

[Green Leguve]

Jag förstår er precis. Känner likadant själv. Däremot känns det som att vill man verkligen dö så lyckas man oftast. Så det är mer att man försöker kämpa just nu enbart pga en närstående. Men vissa stunder så orkar jag inte ändå. Tar man till ett drastiskt sätt så lyckas man nog. Tror jag. Det som mest stoppar mig är alltså det där permenenta beslutet. Att gör jag så, så har jag svikit/ förstört för den anhöriga. Vet dock inte hur länge till det hindrar mig.

[Green Leguve]

Pink Syjuga skrev:

Jag har läst att människor som bestämt sig brukar visa sig glad och så samma dag som de försöker ta självmord. Är det nån här inne som kan berätta kring det? Önskar så mycket att få känna den känslan.

Jag har till viss del känt så.

Att man är extra tacksam mot sin omgivning och vill säga tack och visa att man uppskattar saker de gör.

Att det kan vara sista gången  man ses tänker jag ofta. För att jag inte orkar eller vill mer.

Tänker också ofta på att jag  behöver städa och rensa så de slipper ha all skit efter mig.

[Green Leguve]

Ja det är helt hemskt detta tillstånd.

 

Jasså, varför just innan sommaren? Någon speciell anledning? Vad får dig att vilja dö och vad får dig att vilja leva?

 

Gäller inte vita arkivet som testamente? Jag har fyllt i det.

[Green Leguve]

Pink Syjuga skrev:

Att separera är jobbigt, själv gjort det två gånger. Men på nåt sätt så har det blivit bra sedan när den jobbiga tiden är över.

Bra på vilket sätt?

Det har gått ca 5 månader och det är inte bra alls..

[Green Leguve]

Ja det är konstigt allting.

Blandade ihop er som skrev nu med.

Hade velat ha något som gjorde mig lycklig. Men jag vet att det funkar inte så. Lycka kommer inte utifrån. Jag är så olycklig, även om jag försökt länge nu. Orkar inte bryta ihop hela tiden. Ser bara de runt mig som är lyckliga. De fel är livet med en partner de älskar. Själv har jag separerat och det känns inte bra alls.

Vad jag än gör, hur mycket jag än kämpar, så blir det inte bra. Det ända jag känner är ledsamhetskänslor. Ångest, och bara jobbigt allting.

[Green Leguve]

Pink Syjuga skrev:

Har ej kvar mitt jobb och finns inte med i något brottsregister. Tar zopiklone, lergigan, propavan och agomelatin. Jag orkar inte mer och blir så ledsen att vi är så många här inne som inte vill leva.

Håller med.. 😢😢

[Green Leguve]

Purple Migiqe skrev:

Förut har jag ju provat med tabletter men nu har jag hittat en annan plan. För ett tag sedan var det en ung kille som dog och har aldrig tänkt att man kan dö om det sättet, det gick väldigt fort. Det hände bara några hundra meter från min lägenhet. Vet dock inte om jag ska skriva ut det.

Du menar att du har försökt med tabletter att överdosera? Eller försökt må bättre?

Skriv gärna ut. Jag tål att höra allt. Jag kan ändå inte må mycket sämre.

[Green Leguve]

Pink Syjuga skrev:

Jag har blivit anklagad för nåt jag inte gjort och lider av depression sen ett år tillbaka. Har svårt att hitta nån mening med livet sen ett par år tillbaka. Det här med tåg kommer inte att ske för vill inte att den som kör skulle behöva utstå det.

Okej. Berätta mer?

Äter du medicin?

Vad är du anklagad för? Spelar det egentligen någon roll? Är du då i brottsregister? Jobbar du? Osv. Berätta gärna.

[Green Leguve]

Pink Syjuga skrev:

Jag tänker att jag skulle gå ut i skogen och ställa mig på ett järnvägsspår och bara låta allt vara över.

Dock är det inget helt säkert sätt. Vet folk som blivit invalida och det är ju inte bättre..

[Green Leguve]

Pink Syjuga skrev:

Jag tänker att jag skulle gå ut i skogen och ställa mig på ett järnvägsspår och bara låta allt vara över.

Den tanken har slagit mig också. Även många andra tillvägagångssätt..

 

[Green Leguve]

Pink Syjuga skrev:

Tyvärr verkar det vara det effektivaste sättet. Hur tänker ni andra runt detta ?

Jag tänker på det dagligen och gjort under rätt många månader nu.

Jag har försökt undvika att avsluta pga närstående. Just att det är då permanent. Det är därför jag försöker orka. Men orkar egentligen inte. Vill inte ge andra tips, men jag har själv tänkt på många olika tillvägagångssätt. Vet inte hur mycket sånt man får skriva om här?

Är det något specifikt som gör att du inte orkar? Eller vill du bara inte mer?

Är verkligen så ledsen..