Hem > Forum > Depression > Vet inte vad jag känner

Vet inte vad jag känner

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Det känns som ett svart hål i hjärtat, jag vet inte om jag är lite känslomässigt avstäng men jag känner ju av ångest och dödslängtan, flera gånger som jag har tänkt att jag bara ska svälja tabletter med alkohol, bara få det överstökat för det är ju det jag vill. Jag vet inte ens vad det är som hindrar mig. Vården tar mig inte seriöst för att jag ler ju faktiskt på mötena, jag kan sitta och skratta medans jag tänker på att jag ska ta livet av mig också jag är bra på att maska. Vet inte vad jag vill ha sagt och det är en rörig text så jag ber om ursäkt för det.

    Känner likadant.

    Jag kan se glad ut och fungerar i vardagen som det heter. Men jag mår fruktansvärt dåligt. Med mycket ångest, depression, och många dagar i veckan starkt självmordsbenägen.

    Vad tror du kan hjälpa dig?

    Jag själv tänker inte söka mig till vården mer för de kan inte hjälpa mig. Jobbar även inom vården så jag vet hur det funkar. ”Alla kan bara hjälpa sig själva” Det ligger ändå på individen så varför ens ta sig dit som patient. Nej tack Känner jag.

    Hur fungerar din vardag?

    Jag hade gärna velat känna mig mer lycklig. Glad. Slippa tänka på självmord nästan varje dag. Osv..  Men jag vet inte om eller när jag kommer slippa dessa tankar. Pratar f.ö med en psykolog per telefon 1 ggr per månad ca. Men det gör en knappast lycklig.

    Ständiga ångest  är vidrig. Den enda medicin som hjälper något vill de knappt ens skriva ut. Så här inte bett om den heller på ett tag nu. Vågar inte för vill inte få till mig att jag ändå inte får den. Om det nu blir så. Vi får se.

    Hade en bra läkare för ett par år sedan men han slutade. Efter det har jag träffat läkare som gett mig hundra gånger mer ångest. Vill absolut inte lägga mitt liv i deras händer. Träffade en bra hyrläkare i höstas, men det var ju bara en gång han var där. Så nej vården är ingen idé.

    Antingen får man försöka lösa allt själv eller ge upp.

    Green Papaqy, fina du, tycker det låter väldigt allvarligt <3 När jag skrattat samtidigt som jag haft självmordstankar tror jag det bottnat i en enorm känsla av att det är liksom ingen idé. Som att inte ta någonting på allvar längre – inte livet, inte sig självt och absolut inte någon sjukvårdspersonal. Allt har snarare blivit ett komiskt skämt. Kan det vara så du också känner?

    ”Alla kan bara hjälpa sig själva” Det ligger ändå på individen så varför ens ta sig dit som patient. Nej tack Känner jag.

    <3 Precis. Är inte det också en grov överskattning att en patient skulle kunna ”bota” sig självt? Så säger man ju inte till personer som brutit benet att de inte ska få något gips eller röntgen utan bara ”självläka” naturligt. Att det skulle handla om någon ”tankeförmåga” att ta sig ur en svår depression talar så oerhört mycket för okunskapen som råder.

    Trådstartaren

    Jag förstår inte hur läkare kan tyda att min suicidnivå är låg enbart för att jag ler någon enstaka gång, inte för att jag vill ha uppmärksamhet och verka vara värst, det känns som att de tror att jag är ute efter enbart uppmärksamhet, nu vågar jag ju inte vara så tydlig med att jag är på gränsen till att ta livet av mig för då vet jag vad som händer.

    jag förstår dig till 100% varför du inte vill söka hjälp, det blir mer ångest för mig av att söka hjälp när jag dessutom blir bortglömd, ”vi behöver ha ännu mer koll på dig” sa de och glömmer bort mig i en månad 😂 sjukvården asså..

    jag har ingen aning om vad som skulle kunna hjälpa, jag vill bara dö det finns ingenting annat som frestar mig så mycket som döden.

    nej de skriver ut mediciner som jag har sagt att jag vet inte fungerar på mig och förväntar sig att allt blir bra med psykolog kontakt varannan vecka (när de inte glömt bort mig)

    jag hade också en bra psykolog en gång som dessvärre slutade.. det känns som ett stort svek nästan.

    hur överlever du dagarna?

    Trådstartaren

    Ja det är nog lite så jag känner, jag menar hur ska jag ta mig själv på allvar när jag varken vet in eller ut, ibland känns det som att jag bara ”låtsas” må dåligt även fast jag såklart inte gör det, men jag har t ex inte panikattacker så ofta längre, kan man ens vara deprimerad utan panikattack där man hyperventilerar och storgråter?
    ja det låter ju helt sjukt när du säger det så, en person med brytet ben kan ju inte göra något åt det själv så varför skulle en människa som är totalt nedbryten inombords kunna det? Har vi verkligen inte kommit längre i sjukvården än detta..

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.