Självmordsförsök och tvångsvård

[Azure Nitifu]

Jag har levt med ångest och depression i många år nu. När jag täkter tillbaka tror jag att det snart har gått 9 år sedan jag märkte att det var något som inte stämde. Jag var bara 13-14 år. Men då fattade man inte. Då fattade man inte att det var något allvarligt. Även om jag inte kände igen mina tankar. Även om jag isolerade mig själv från vänner och familj. Även om jag slutade skratta och vara glad. Man var i tonåren och ville inte sticka ut.

Jag minns hur jag grät på nätterna. Jag minns hur jag skar mig i armen med en kniv, och hur jag gick runt och svettades i långärmade tröjor på somrarna. Inte visste jag då hur det skulle bli. Att armarna tillslut skulle bli fulla mer ärr, och att jag varje gång ser dem bli påmind om all depression och ångest.

När jag gick i 9an minns jag hur jag tänkte på att avsluta livet. Inte bara en gång. Inte bara två gånger. Väldigt många gånger. Detta fortsätter än idag.

Vid 21 års ålder blev jag tvångsinlagd på psykiatrin. Detta för att jag försökte ta mitt liv, både ifrån mig och alla jag känner. Jag spenderade en månad där inne. Jag hatade varje dag, varje timme och varje minut. Anafranil och ECT. Det var det jag fick som behandling. Jag trodde verkligen att det skulle fixa mig. Men gud så fel jag hade. 6 månader senare svalde jag för många stesolid. Jag hade planerat det i ett bra tag, men resultatet blev inte som jag hade tänkt. Ännu en tvångsingälning. Ännu ett helvete att gå igenom tänkte jag. Men detta varade endast en vecka. En vecka som inte förändrade något alls.

Depressionen och ångesten fortsatte. Vissa dagar var helt okej, vissa var verkligen inte okej. Men såklart jag dolde detta. Ingen fick veta att jag fortfarande var som jag var. Att jag fortfarande befann mig i ett helvete nästan varje dag.

Ytterligare 6 månader passerade. Jag hade ett paket zopiklon sedan tidigare som jag egentligen inte skulle haft kvar. Jag sparade dem ifall jag skulle behöva använda det. Inte för att somna, utan för att dö. Det var en lättnad att veta att jag när som helst skulle kunna svälja zopiklon tills jag inte längre skulle leva.

Men detta var ett misstag. Dagen då allt var meningslöst svalde jag så många att jag inte ens minns något efter att jag öppnade förpackningen.

Morgonen därpå försökte mamma väcka mig kl 11. Men jag vaknade inte. Jag levde, men kunde inte vakna.
Jag vaknade på kvällen i en säng på akuten. Jag visste inte vart jag var eller vad jag gjort.
Allt detta gjorde att jag ännu en gång blev tvångsvårdad.

Vid denna tid hade jag gett upp allt. Jag ville verkligen inte leva. Jag ville verkligen inget mer än att bara somna in och aldrig vakna.

Nu sitter jag här 7 månader senare och skrivet detta. Nu har jag inte skadat mig på 7 månader. Men tankarna kommer och går hela tiden. När går det över? När blir jag en vanlig människa? När kan jag fortsätta leva utan att ständigt vara rädd för mig själv?

[Green Leguve]

Vill bara skriva att jag känner precis som du. Du är inte ensam om dessa tankar.

Är också i tankarna på att avsluta allt lidande. Frågar mig själv dagligen varför jag lever och vad jag lever för. Men att ta steget är ett sista kliv. Det är något jag såklart vet och tänker på. Gör jag det så är det inget mer sen. Har familj som gör att jag får tankar av att jag inte kan göra så mot dem. Men samtidigt vet jag inte hur länge man orkar leva för någon annan.

[Purple Nodali]

Det första steget mot ett nytt liv är viljan att förändras och en uppriktig tro att det är möjligt. Våra tankar skapar vår värld.

Tänk på vad som potentiellt fortfarande kan hända i ditt liv om du styr livet i rätt riktning. Du har en enorm makt och kan se till att det blir så. Jobba med dig själv och börja älska dig själv för den unika och oersättliga varelsen du är.

Trots all hjälp som man kan få, varje sig det är från olika samhällsinstanser, människor runt omkring sig, eller från andra källor som finns tillgängliga måste man komma ihåg hur väsentligt det är att hjälpa sig själv.  Tappa aldrig tron att det är möjligt att bli bättre. Tankar har en oanade stor påverkan i våra liv.
Arbeta ständigt med dig själv och så småningom kommer du att kunna omvandla mörkret inom dig till ljus, sorg till glädje och tomhet till fullfyllnad. Ett litet ljus är allt som krävs för att bryta den totala mörkret. Många gånger har den rätta vägen funnits så nära oss men vi, medvetet eller omedvetet, tittat bort eller helt enkelt inte sett den, utan sökte efter vägar och svar någon annanstans.
Sann lycka och välmående är ett inre tillstånd som man bara kan uppnå om man arbetar konstant med sig själv. Livet blir då så meningsfullt. Lyckan är ingen fysisk plats. Inte heller beroende av social-, karriär-, familj- eller ekonomiskstatus. Lär känna dig själv. Försök förstå vad som händer i din inre väld och i ditt liv. Gör din inre utveckling och förändring till det bättre den nya mening av ditt liv och lyckan ska komma till dig. Det finns så otroligt mycket som du kan förändra i ditt inre och yttre liv, även om det inte alltid känns så. Vi har alla enorma potentialer inom oss själva som bara väntar på att bli upptäckta och utvecklade. Som en frö planterad i bra jord, men utan vatten, sol och omvårdnad för att växa och uppnå sin riktiga potential. När vi plötsligt ser till att uppfylla dessa behov, vecka efter vecka, år efter år, kommer det att växa och slutligen bli ett vackert och fint träd som då belönar vårt hårda arbete med skugga och frukter.

Rekommenderar starkt en video på Youtube från Dr. Gabor Maté. Denna är en av många andra jättebra videos av honom. Jag hoppas att du kan få något ut av den.

https://www.youtube.com/watch?v=IoppxgDTzUU&t=2526s&ab_channel=MotivationThrive

Några andra tankar om livet:

Livet består av två delar. Ena delen kan vi påverka, vi har makt över, och den andra delen kan vi inte påverka, saknar alltså makt över (även om vi ALLTID har makten att påverka hur dessa påverkar oss inombords). Vi kan påverka mycket genom våra beslut, handlingar, tankar, tro, värderingar, prioriteringar osv.. Däremot finns det mycket som vi inte kan påverka, såsom tiden, när, hur och om vissa händelser inträffar för att endast nämna några.

Låt oss fokusera på den delen som vi kan påverka. Och det är så otroligt mycket som vi kan påverka. Var kan vi finnas inspiration, mening, syfte och krafter någonstans? Uppenbart finns det mycket i denna värld som många av oss har svårt att relatera till och finna glädje i. Men måste vi begränsa oss till de få vägar som presenteras för oss som de som tar oss till lyckan och framgång? Tänk om de flesta har fel? Tänk om de vägar som verkligen leder till ett harmoniskt, lyckligt och meningsfullt liv går i en helt annan riktning?

När det gäller den andra delen av livet som vi inte kan påverka, varför inte försöka förstå den, leva i harmoni och samarbeta med den? Kan det vara så att vi missförstått dess påverkan och syfte i våran liv? Där vi ser lidandet, finns kärlek, där vi ser orättvisa finns rättvisa, där vi ser mörkret finns ljus, där vi ser slutet finns en ny början. Att uppnå detta är möjligt och om man bestämmer sig för det öppnas det en helt ny värld framför och inom en själv.

Angående dina tankar kring självmord skriver jag nedan några få ord som förhoppningsvis kan hjälpa dig att se på vissa saker från ett nytt perspektiv:

Att dö kan kännas som en väg ut ur ett liv som saknar mening, ro och harmoni och som slutligen skulle kunna leda till ett avslut på lidandet, tomhet och allt mörker som man har i sitt inre- och/eller yttreliv. Det finns dock något väldigt viktigt som många inte tänker på förrän det är för sent. Och det är om beslutet att avsluta sitt liv verkligen leder till de resultaten som man förväntade sig och som drev en själv till denna handling.  Svaret på den här frågan är att ingen människa  finner de som de söker när de väljer att avsluta sitt liv. Anledning till det är att döden inte tar död på något annat än den fysiska kroppen. Anden, eller själen om man så vill kalla den, fortsätter att existera. Den fanns innan detta liv började och kommer att fortsätta att finnas efter det som vi brukar kalla döden. I stället för att lösa ett problem förvärrar man väldigt mycket sin egen situation.

Lidandet, mörkret och alla negativa saker som man försöker få ett avslut på genom att ta sitt liv, inte försvinner med kroppen, utan dessa har sitt ursprung egentligen i vår riktiga essens, alltså anden, och kommer därför att överleva döden och följa med anden efter döden, liksom alla positiva egenskaper och utveckling.  Att dö är med andra ord, inget annat än att byta till en annan dimension, eller plan, från den fysiska planen där vi behöver våra kroppar för att vara verksamma, till den andliga planen.

Alla fysiska liv (inkarnationer) som anden lever skapar en obruten kedja, som en bok där varje nytt kapitel är en fortsättning av de tidigare kapitlen. Mellan varje fysisk existens finns en tid mer eller mindre lång i den andliga världen. Anden är alltid sig själv och aktiv.  Det som är gemensamt för oss alla i dessa dubbla tillstånd som anden befinner sig är att anden är resultatet av alla dess erfarenheter genom olika fysiska existenser samt tiden i den andliga världen. Resultatet av allt detta skapar vår individualitet samt känslan av lyckan eller olyckan INOM oss själva beroende på den utvecklingsgrad som vi uppnått. Just det, utveckling. Varför utveckling? Där kommer vi till själva syftet med livet. Vi är alla skapade enkla, okunniga och utan erfarenheter. I vår andlig natur samt i kontakt med världen och varandra genom olika existenser och erfarenheter förses vi av Skaparen med alla förutsättningar för att ständigt utvecklas, finna vår egen roll i Universum, samt aktivt bidrar till Skaparens verk som den unika, älskade och oersättliga varelsen vi är. Ju närmare vi kommer dessa mål desto lyckligare blir vi. En egenskap som vi alla andar har gemensamt är vår fri vilja. Du kan välja att ge upp precis som du kan välja att kämpa vidare. Men med fri vilja kommer också  ansvaret för våra handlingar.  Lagen av orsak och verkan.

Tiden efter döden och vår nästkommande reinkarnationer kommer att vara ett direkt resultatet av hur vi väljer att leva det nuvarande livet. Många andar som valt att ta sina liv har fått möjlighet att berätta hur det gick för dem efter den tragiska handlingen (genom olika medium som har fört detta sedan vidare både i lösa meddelande samt i olika böcker). Gemensamt för alla är att:

1- De ångrar starkt sitt beslut.

2- De lidandet som de ville slippa och trodde att skulle försvinna har i stället mångdubblats och nått för dem otänkbara former.

3-Reinkarnationen som följer direkt efter består av ännu svårare prövningar trots all hjälp man får före och under den nya existensen.

Därför ber jag dig att ta och fundera över dina val i livet samt konsekvenserna av dina beslut.

Efter den mörkaste natten kommer solen alltid upp.

Allt gott <3