[Blue Vevepo]

Olive Kigoji skrev:

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dig men det låter som att du har det tufft 🙁 Älskar du dig själv? Det är det viktigaste. Du är det viktigaste i ditt liv, du kommer alltid finnas där för dig själv vad som än händer.. det kan man aldrig lita på till 100% med en annan människa. Jag har varit lite i samma situation men jag bestämde mig för att förbli singel och försöka ge mig själv det bästa livet jag ville ha. Jag vet inte om det syntes på mig sen att jag mådde bättre för helt plötsligt fick jag intresse från ”rätt” man. Det låter klyschigt att ”så fort du slutar leta så dyker han upp”. Men det kanske ligger någonting i det.. Du behöver ingen man för att va lycklig <3 Men jag tror verkligen han kommer dyka upp sen.. men gå inte och vänta på honom utan bjud ut dig själv på bio, träffa vänner som får dig att må bra. En dag så kommer han hitta dig och då är du trygg i dig själv redan så han kommer bli tacksam för att få vara med dig. Bara mina tankar.. men jag önskar dig att lycka och kärlek.

Jag tycker så om mig själv som folk gör mest. Inte ens min terapeut svarade ett rungande JAAAAAAAAAAA på den frågan när jag frågade henne (trots att hon varit på mig om samma fråga). Jag är så van vid mig själv att jag är rätt neutral i mina ögon. Jag har massa saker jag är bra på och en del brister med. Jag har sett mig själv ha diarré och ligga över toan och spy, och vara uppiffad och känna mig on top of the world. Hela den frågeställningen är så konstig. Av alla miljardtals förhållanden som funnits under mänsklighetens historia är jag säker (vågar faktiskt säga till 100%) på att inte alla har älskat sig själva vid varje givet ögonblick under de 300 000 år som homo sapiens har existerat.

Ja, jag finns tills jag dör. Problemet är att jag inte vill leva ensam 🙂 Det bästa livet jag vill ha kan jag inte ge mig själv. Jag har redan gett mig själv utbildning, ett bra jobb och pengar i form av sparande, osv, men den sista saken jag vill ha kan jag inte ge mig själv – en familj (och nej, jag kommer inte ta emot någon spermiedonation).

Gällande att man ska sluta leta – varför ska jag gaslighta mig själv till att tro att jag inte vill ha/bryr mig om att hitta en partner, för att i själva verket uppnå mitt ”hemliga” mål om att just hitta en partner? Det känns väldigt oärligt och inte något jag kan stå för. Jag VILL hitta en partner och det är ingenting jag kommer ljuga om, dölja, skämmas över eller hymla med.

Dessa två torra klyschor kan gå och dö. Alla som någonsin har varit i ett förhållande har inte alltid älskat sig själva, bara för att man runkar till sin egen spegelbild så är man inte garanterad att hitta en partner, och det är ogenuint att framstå som obrydd om att hitta en partner när det egentligen är ens mål.

Jag var på hemvändarkväll den 25:e och min syster försökte putta fram mig till diverse killar under kvällen men jag var så blyg och stel att de mest kollade konstigt på mig. Sedan raggade en av de killarna upp min syster istället och de stod och hånglade och hängde stor del av kvällen medan jag vakade över henne. Alla sådana här erfarenheter får mig att få så sjukt lågt förtroende för att någon ska vilja ha mig.

Jag vet heller inte vart jag ska träffa folk utom klubben.

[Blue Vevepo]

Det händer hela tiden saker som är djupt olagliga, och som ärrar offer för livet.

Det är naivt av alla i tråden att tro att polisen någonsin kommer att göra något. Den enda typen av brott som polisen bryr sig om är olika typer av ekobrott och smugglingsbrott (där PENGAR, och rättare sagt uteblivna skatter, är involverade), inte brott mot människor. Polisen skiter fullständigt i det som människor (och speciellt kvinnor) är med om.

Göntemot medmänniskor så måste man försvara sig själv. Man måste ha en attityd som inte går att rå på, inte befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, och lyckas säga rätt saker till rätt personer så man hamnar på god fot med rätt personer. Inte lätt, speciellt med autism (jag vet av personlig erfarenhet) men det är tyvärr den bistra sanningen. Ingen idé att sockra sanningen med att ”polisen/DO kanske hjälper dig”.

[Blue Vevepo]

Vid 28 börjar både kvinnors och mäns fertilitet sjunka. Med de rekordlåga spermieantal som män uppvisar i dagens samhälle så är risken stor att behöva assisterad befruktning om man försöker få sitt första barn efter 30. Vilket pinsamt helvete att befinna sig i. Jag är emot assisterad befruktning då det försämrar vår arts kvalitet på lång sikt (barnet kommer troligtvis också behöva assisterad befruktning då det ärver föräldrarnas arvsanlag). Behöver man assisterad befruktning är det ett tecken på att man är sämre naturlig kvalitet i det reproduktiva avseendet, vilket i min mening är enda anledningen till att vi, och det övriga livet på jorden, finns.

[Blue Vevepo]

This reply has been reported for inappropriate content.

Du är 24 år (lika gammal som jag) – sluta bete dig som ett barn.

Om du får ångest – för all del, spring. Ta en rejäl löptur i skogen så fort du kan. Det är vad kroppen behöver i det läget. Den producerar en massa adrenalin vilket skapar obehaget i kroppen. Du måste släppa ut det.

Sedan det du säger om att rymma. För all del – gör det! Kära någon, du är 24. Flytta hemifrån!! Du är tillåten att göra det. Det genomgående temat som lyser igenom texten är att du vill bli mer självständig. Och jag tror att du hade mått bra av att ta dig i kragen och göra det.

Ångest fucking suger och jag vet vad det handlar om – man kan inte sova, man får nattsvarta tankar, man vill dö osv osv. Men någonstans får man ändå ta ett beslut – vill jag leva eller vill jag dö, och göra det ena eller det andra. Det här mellantinget att hålla på och självskada sig, meltdowns osv är inget liv värt att leva. Jag har gett mig själv tills jag är 30. Om mitt liv fortfarande är bajs då så är det hejdå och godnatt. Men jag har fram tills då att fixa det.

[Blue Vevepo]

Jag tror aldrig att du kommer känna dig som ett blankt blad. Det närmaste du kan komma är nog om du åker ut i skogen och sitter där i 2-3 år, självförsörjande. Fast folk som har gjort det brukar ju hitta sig själva och bli förnyade som människor, så det är kanske ”kontraproduktivt” eller hur man ska se det.

Min avvecklingsplan är att om jag blir 30 bast utan partner/familj så kan jag lika gärna skita i det.

[Blue Vevepo]

Svara alltid ja på frågan om du känner dig självmordsbenägen så får du psykiatrisk hjälp fortare. Och på alla tester de gör, svara 1-2 ”poäng” sämre än du egentligen mår på varje fråga. Dvs överdriv ditt dåliga mående för att få tid hos psyk snabbare.

Sedan, idk, det finns väl en gräns (en ganska låg gräns) för vad en person kan göra för någon annans psyke. Har själv upplevt att princip alla psykologbehandlingar som ganska ineffektiva. Själv sitter jag med den femtielfte psykologen och tragglar självkänsla i PDT.

[Blue Vevepo]

Purple Myjyla skrev:

Tack för allas svar! Galet bra att tjäna 50 000 efter 3 års plugg som ekonomen gör. Man själv valde kanske ”fel” uni-utbildning:’) Om många tjänar pengar på att deras bostad ökar i värde kanske det vore smart att låna till själva insatsen? Om man köper lägenhet i en stad där priserna generellt alltid bara ökar dvs. Svar på frågan ang massiva summor: 10 000 som du sparar är en massiv summa tycker jag. Har du väldigt låg bostadsutgift då? Eller hur får du så mycket över? Min hyresrätt slukar över 40% av min lön, och det är tydligen normalt i Sveriges storstäder…

Min förra hyra var på 4000 kr per månad och dit jag flyttat nu 4500 kr, så ja låg utgift där får man väl ändå säga. Jag bor dock inneboende så ingen jätte-lyx här 🙃 Om jag har tur får jag dock nog lägenheten helt för mig själv nästa år.

[Blue Vevepo]

Jag relaterar starkt. Inte på jobbet dock, utan inom dejting.

Jag har impostor syndrome inom seriös dejting.

Grejen är att jag typ från och med att jag ”blev sexuellt aktiv” typ 2016 fram till 2022 hade ett väldigt kaotiskt relations/sexuellt/kärleksliv. Många one night stands, alldeles för låga krav på de jag träffade och mina gränser överskreds gång på gång. Väldigt låg självkänsla och noll känsla av intrinsiskt värde.

Nu pallar jag inte med det livet längre. Fy fan för det. Går i terapi för flera jobbiga upplevelser.

På jobbet lever typ alla i lyckliga familjen med stabila relationer. Terapeuter, vänner och familj säger att jag måste fokusera på mig själv, att jag är värdefull och inte ska acceptera att bli behandlad dåligt. Jag drömmer om att ha ett stabilt, långvarigt förhållande med ömsesidig respekt.

Här är dock grejen. Om jag träffar någon, som får reda på att jag har haft låga standards innan, varför skulle den personen anstränga sig för mig? Jag tänker att den borde tänka ”men vafan, om hon gick med på att ha sex med vilken idiot som helst innan så behöver jag inte respektera hennes gränser”, eller ”varför måste jag anstränga mig och behandla henne bra när ingen annan gjort det tidigare?”. Jag är rädd att om jag har gränser så ska ingen tycka att jag är värd besväret. Jag är rädd att mitt värde har minskats så mycket pga mitt tidigare kaos att ingen ”bra” ska tycka att jag är värd mödan. Eller så kanske mitt värde redan var så lågt från början att jag bara förtjänar/kan ”få” personer som ingen annan ändå vill ha för att de beter sig så illa. Basically jag är rädd för att ställa krav på en person att vara seriös med mig när jag har så mycket skit i bagaget, och därmed bli dömd till ensamhet om jag upprätthåller kraven.

Jag är rädd att inse en dag att alla ”bra” redan är i relationer och jag är just en av de ”dåliga” som ingen vill ha.

[Blue Vevepo]

Pink Hufehe skrev:

ok, jaha det hade jag inte koll på, tror dock att det är nåt fel på mig typ nån störning som gör att jag gör såhär?

Nej, hjärnans naturliga tillstånd är att leta efter faror och problem (tänk livet som grottmänniska – du måste hela tiden vara på din vakt, fundera över vad för farligt som kan komma att ske och hur du ska undvika de faror du tidigare varit med om, för att bokstavligt talat inte dö). Bekymmerslöshet är ett ”onormalt” tillstånd för hjärnan eftersom det innebär en risk att slappna av. Om du bekymmerslöst ligger och chillar så kan en varg eller björn komma och äta upp dig.

Det är typ en tröst ibland även om det suger att vara människa då vi bokstavligen är byggda för att övertänka, noja oss och ha ångest.

[Blue Vevepo]

This reply has been reported for inappropriate content.

Inte för att vara sån men du har ganska många stavfel så om du vill verka osmart så har du i alla fall det.

Sorry om du har dyslexi. Hade inte poängterat detta om du inte uttryckligen sa att du ville vara osmartare/ha lägre IQ.

[Blue Vevepo]

Tips på vägen från någon som hade behövt det i din ålder. (Jag har tyvärr ingen erfarenhet av fosterhemsplacering, men jag säger det som jag vet något om)

Snälla var inte desperat i relationer till jämnåriga vänner eller romantiska/sexuella relationer. Börja inte göra olagliga/riskabla saker bara för att få acceptans (typ röka, dricka, snatta, skolka osv). Män, ofta långt äldre än du, kommer att se dig som ett lätt ”byte” att inleda en relation med. Snälla snälla fina du akta dig för dem. Gå din väg, blockera. Får du minsta lilla dåliga magkänsla, försök ta dig därifrån.

Jag vet inte hur du är som person eller om detta är relevant för dig, men som sagt, jag själv som 15-åring med låg självkänsla hade behövt höra detta.

[Blue Vevepo]

Pride kommer snart