Pendlar mellan hopp och förtvivlan

[Blue Jymyqi]

Ena stunden känns det som att jag kommer ta mig igenom mina svårigheter, att bli mer självständig våga köra iväg bilen själv och handla, uträtta ärenden.. Brukar alltid ha anhörig med mig trots att jag haft körkort i ett år. Löser jag det så kommer en stor del av min ångest försvinna.

Men det är en vana och en svårighet som funnits under lång tid. Är 24år, vissa problem har funnits sen tidiga tonåren.

Men nu måste jag klara av det för den anhöriga ska göra en större operation på sjukhuset och kommer vara borta en längre period. Risk för komplikationer med operationen men också att det kanske ändå sprider sig och inte finns något att göra. Ingen som vet.

Ena stunden tänker jag att nu måste jag ju göra allt själv så då kommer det bli så tillslut. Men i en annan stund känner jag mig förtvivlad och att det är omöjligt, att jag är fegare än jag trodde. Det kommer inte gå.

Senaste dagarna har mitt självskadebeteende kommit när jag får stark ångest, panikattacker. När situationen blir ohållbar.

Hamnade i en dålig diskussion som spårade ur idag med en anhörig. Återigen vill jag då bara försvinna in i skogen. Att det ska förstå att mina problem är så pass allvarliga för mig att jag redan mår dåligt och att jag inte då klarar av att bli nedtryckt mera. Men samtidigt skulle jag inte vilja vara så taskig heller. Men det skulle nog bli en chock för dom om jag faktiskt stack.

Det pendlar konstant med att jag ska klara det, till att det inte finns någon annan utväg. En rejäl berg och dalbana.

Har gått hos kurator för första gången ett par gånger nu, men vi har pratat lite om min ilska och även mina svårigheter i vissa sociala situationer pga min ovana att vistas där och vara där själv.
Inga andra direkta frågor om annat. Så jag har inte berättat om hur mycket det kan påverka mig ibland. Vet inte heller om jag skulle kunna eller vilja säga det.

Men samtidigt finns det en anledning till att jag sökte hjälp. Men nu ska det avsluta samtalsbehandlingen och troligtvis var det sista gången vi sågs.

Känner mig frustrerad och tar just nu timme för timme i hopp om att hitta styrkan och viljan igen att fortsätta försöka. För jag vet att jag egentligen kan om jag bara försökte.

[Olive Hynape]

Blue Jymyqi skrev:

Ena stunden känns det som att jag kommer ta mig igenom mina svårigheter, att bli mer självständig våga köra iväg bilen själv och handla, uträtta ärenden.. Brukar alltid ha anhörig med mig trots att jag haft körkort i ett år. Löser jag det så kommer en stor del av min ångest försvinna. Men det är en vana och en svårighet som funnits under lång tid. Är 24år, vissa problem har funnits sen tidiga tonåren. Men nu måste jag klara av det för den anhöriga ska göra en större operation på sjukhuset och kommer vara borta en längre period. Risk för komplikationer med operationen men också att det kanske ändå sprider sig och inte finns något att göra. Ingen som vet. Ena stunden tänker jag att nu måste jag ju göra allt själv så då kommer det bli så tillslut. Men i en annan stund känner jag mig förtvivlad och att det är omöjligt, att jag är fegare än jag trodde. Det kommer inte gå. Senaste dagarna har mitt självskadebeteende kommit när jag får stark ångest, panikattacker. När situationen blir ohållbar. Hamnade i en dålig diskussion som spårade ur idag med en anhörig. Återigen vill jag då bara försvinna in i skogen. Att det ska förstå att mina problem är så pass allvarliga för mig att jag redan mår dåligt och att jag inte då klarar av att bli nedtryckt mera. Men samtidigt skulle jag inte vilja vara så taskig heller. Men det skulle nog bli en chock för dom om jag faktiskt stack. Det pendlar konstant med att jag ska klara det, till att det inte finns någon annan utväg. En rejäl berg och dalbana. Har gått hos kurator för första gången ett par gånger nu, men vi har pratat lite om min ilska och även mina svårigheter i vissa sociala situationer pga min ovana att vistas där och vara där själv. Inga andra direkta frågor om annat. Så jag har inte berättat om hur mycket det kan påverka mig ibland. Vet inte heller om jag skulle kunna eller vilja säga det. Men samtidigt finns det en anledning till att jag sökte hjälp. Men nu ska det avsluta samtalsbehandlingen och troligtvis var det sista gången vi sågs. Känner mig frustrerad och tar just nu timme för timme i hopp om att hitta styrkan och viljan igen att fortsätta försöka. För jag vet att jag egentligen kan om jag bara försökte.

Jag har också haft väldigt svårt att söka hjälp. Panikattacker är inte kul. Det kan vara svårt att berätta saker men man ska komma ihåg att de i vården har tystnadsplikt och är där för att hjälpa. Rent teoretiskt i alla fall. Om du kan så tveka inte att berätta vad du känner så att de kan hjälpa dig så mycket de kan, om du tror att det skulle få saker att bli bättre för dig

//kram

[Blue Vevepo]

This reply has been reported for inappropriate content.

Du är 24 år (lika gammal som jag) – sluta bete dig som ett barn.

Om du får ångest – för all del, spring. Ta en rejäl löptur i skogen så fort du kan. Det är vad kroppen behöver i det läget. Den producerar en massa adrenalin vilket skapar obehaget i kroppen. Du måste släppa ut det.

Sedan det du säger om att rymma. För all del – gör det! Kära någon, du är 24. Flytta hemifrån!! Du är tillåten att göra det. Det genomgående temat som lyser igenom texten är att du vill bli mer självständig. Och jag tror att du hade mått bra av att ta dig i kragen och göra det.

Ångest fucking suger och jag vet vad det handlar om – man kan inte sova, man får nattsvarta tankar, man vill dö osv osv. Men någonstans får man ändå ta ett beslut – vill jag leva eller vill jag dö, och göra det ena eller det andra. Det här mellantinget att hålla på och självskada sig, meltdowns osv är inget liv värt att leva. Jag har gett mig själv tills jag är 30. Om mitt liv fortfarande är bajs då så är det hejdå och godnatt. Men jag har fram tills då att fixa det.