Allting går åt h-vete

[Purple Loryny]

Lever med ångest sedan några år, ibland panikångest och desto oftare en tung molande ångest. Sak för sak går åt skogen.. social fobi, färre och färre vänner. Sånt som jag brukar tycka är kul går skit och sänker mitt självförtroende ännu mer. Kroppen strejkar så många saker jag gillar kan jag inte ens göra längre. Kan inte få relationer att fungera.

Ser verkligen noll anledning att fortsätta finnas. Dessutom  kommer vår planet ändå gå åt fanders så vad är poängen med att stanna och uppleva det?

Det enda jag blir lugn av och som får andningen normal är att planera mitt avslut. Jag kallar det min avvecklingsplan. Den är ganska noggrant utformat.  Vad kan ska göra innan jag lämnar. Vissa få grejer jag vill göra och andra av mer praktisk karaktär.

Har inte ens lust att få hjälp till att kanske må bättre för jag ser ingen mening med det.

Ville bara ventilera. Nu ska jag fortsätta med min avvecklingsplan. Kan längta tills jag kan genomföra den.

[Blue Casuvy]

Hej,

Det är jätte tråkigt att höra om hur du mår.. Det finns nog inte mycket jag kan säga för att du ska må bättre men vill att du ska veta att jag förstår din känsla. Jag har känt så tidigare i livet, då allt var hopplöst, fanns ingen väg ut och fanns ingen som kunde hjälpa mig heller. Det ända jag gjorde under dagarna och nätterna var att se mig själv i en annan värld. Om jag inte fanns här skulle ändå ingen sakna mig var min tanke.

Det har nu gått ett par år sedan jag kände sådär. Jag lyckades ta mig upp från hålet alldeles själv och jag har nog aldrig varit stoltare. Jag kan fortfarande inte säga att jag lever helt fritt från min ångest och dödstankarna men jag har funnit ett sätt att leva med dem. Jag vet hur jag ska hantera dem och jag accepterar mina känslor. De har nu blivit en del av mig och det är nog den bästa känslan, känslan av att jag har vunnit över min ångest.

Själv har jag inte heller så många vänner. Inga jag rakt av kan kalla en vän iallafall. Men så länge man känner sig trygg och kan lita på sig själv känner jag att det inte spelar någon stor roll hur många vänner man har.

Nu vet jag inte hur mycket det här svaret kan ha underlättat dina känslor men när livet är för svårt kan man ta en paus. Man får ta en dag i taget och om det är för mycket kan man ta en minut i taget. Låter cliché men tro mig, det hjälper faktiskt.

[Purple Loryny]

Mitt hål blir liksom fortfarande djupare och djupare.  En paus från livet hade jag verkligen behövt. Men jag vet inte hur jag ska genomföra det i praktiken. Man har ju snårat in sig i ansvar och sånt i livet som inte går att ta paus ifrån. Men i min avvecklingsplan börjar allt med att jag gör mig av med alla saker där jag har någon form av ansvar och alla materiella saker så att jag är ett blankt blad som inte lämnar några spår efter sig.

[Blue Casuvy]

Jag förstår. Det är visserligen inte lätt när allt man ser är ett svart hål. Angående pausen, när jag var helt i botten gick jag i sista året på gymnasiet och det jag gjorde var att antingen sjukanmäla mig eller så gick jag till vilorummet där jag kunde få vara ensam och bearbeta tankarna. Jag tog mig även ut från Sverige då jag verkligen inte klarade av att stanna kvar och studerade då 1 år utomlands och tror verkligen att det hjälpte mig rätt så mycket. Jag förstår dock att det inte är så lätt att bara lämna allt man har ansvar över. I mitt fall så bodde jag kvar hos föräldrarna så kände inte att jag hade något speciellt stort ansvar över.

Jag önskar det fanns något mer jag kunde göra för dig annat än att lyssna. Alla förtjänar ett gott liv och du har gjort det bra ifrån dig som stått ut alla ångestfyllda åren.

[Blue Vevepo]

Jag tror aldrig att du kommer känna dig som ett blankt blad. Det närmaste du kan komma är nog om du åker ut i skogen och sitter där i 2-3 år, självförsörjande. Fast folk som har gjort det brukar ju hitta sig själva och bli förnyade som människor, så det är kanske ”kontraproduktivt” eller hur man ska se det.

Min avvecklingsplan är att om jag blir 30 bast utan partner/familj så kan jag lika gärna skita i det.

[Green Vevacy]

30 år är en väldigt ung ålder att ha skaffat partner/familj, men förstår behovet av att sätta en tidsgräns för sig själv. Hittade i en tidigare dagbok för några dagar sedan att min gräns var 35 år, och vad jag skulle ha hunnit göra innan dess, för att sedan lämna allt. Kan tillägga att jag är över 35 nu och inte har gjort nån grej av sakerna på den listan, men av nån anledning är jag kvar ändå.

Nä, ett blankt blad blir man väl aldrig igen.. Men kan sakna den känslan i livet jag hade typ efter studenten, inget ansvar för nåt, inga skulder, helt fri att göra vad som helst. Som vuxen sitter man liksom fast i så mycket.

Men kanske jag inte skulle bli lyckligare för det..

[Blue Vevepo]

Vid 28 börjar både kvinnors och mäns fertilitet sjunka. Med de rekordlåga spermieantal som män uppvisar i dagens samhälle så är risken stor att behöva assisterad befruktning om man försöker få sitt första barn efter 30. Vilket pinsamt helvete att befinna sig i. Jag är emot assisterad befruktning då det försämrar vår arts kvalitet på lång sikt (barnet kommer troligtvis också behöva assisterad befruktning då det ärver föräldrarnas arvsanlag). Behöver man assisterad befruktning är det ett tecken på att man är sämre naturlig kvalitet i det reproduktiva avseendet, vilket i min mening är enda anledningen till att vi, och det övriga livet på jorden, finns.