Blue Vevepo
Skapade svar
-
Same. Jag läste idag att de forskar på sambandet mellan gener och personlighet. Hobbys och talanger, men även på huruvida man lyckas i relationer. Jag har då definitivt fått den misslyckande genen.
Vad är ”inte massiva summor”?
Jag tjänar mindre än dig men får ändå över typ 5-10 000 kr per månad. På ett år är det nära 100 000 kr.
Sedan jag var typ 12 har jag jobbat varje sommar med diverse jobb, och även hemma (typ: ta ut soppåsen = 1 kr, gå med hunden = 5kr). Jag har sparat flera hundra tusen vid det här laget. Jag ska säga att ja, jag lever snålt. Jag köper inga dyra märkeskläder eller möbler, men jag unnar mig det som jag vill och känner glädje av, t.ex resor och bra matvaror. Och när jag känner för att köpa något så kan jag köpa det precis när jag vill (måste inte vänta på löning).
Jag tror att många av de du ser med flashig livsstil bränner sin månadslön på konsumtion och inte har ett så stort sparande, speciellt unga. Och/eller så har de rika föräldrar, beroende på vilket samhällsskikt du kollar på.
Kan det inte vara en norm som människan uppfunnit då att vi skulle må så jäklans bra av att få barn? Studier har ju även visat att lyckonivåerna sänks när man väl fått barn, hehe. Det baseras då på mycket oro exempelvis kring barnet och där det visat sig att desto lyckligare är de barnfria personerna, haha. Lucky us. Nu är väl lycka och mening inte riktigt samma sak, men då barnafödande är så högt rankat i vårat samhälle, undrar man ju lite vad som är hönan och ägget. Vad är skillnaden mellan att vara motiverad till livet och att känna dess mening? Jag kan förstå om människans syfte inte är att dö. Där har vi ju starka mekanismer som försöker varna oss ständigt. Men jag vet inte riktigt om jag tror på att syftet är att fortplanta sig. Det känns inte lika naturligt som att värna om sitt egna liv och överlevnad. Man säger ju att människor som vill dö oftast är sjuka, att det är emot deras natur. Riktigt så pratar vi inte om personer som väljer bort barn. Tack och lov. Min mamma och hennes väninna säger ofta att de ångrade att de skaffade barn och önskar att de i stället valt en hund. Jag tror på fullt allvar med facit i hand att båda av de hade fått ett meningsfullare liv utan oss barn. Kanske att jag tror meningsfullheten kan skapas ur föräldraskapet däremot. Dock inte barnafödandet i sig. Om man verkligen, verkligen tycker om att vara förälder, då tror jag det skapar en betydande mening i dennes liv. Det köper jag rakt av. På samma sätt tror jag ett yrke kan vara meningen med livet, för vissa. Jag kan också tänka mig att vissa (exempelvis fler män då) s-ä-g-e-r att meningen med deras liv är barnen, men där det inte riktigt stämmer. Det känns som mindre socialt accepterat, mer av ett tabu (och känslokallt) att säga typ ”jobbet”, fast det kanske är mer sanningsenligt. Jag tror exempelvis konstnärer helt kan glömma bort sig själva i sina arbeten, i sitt ”flow”. Har förstås egentligen inte en susning.
Vi kanske har olika definitioner av mening.
Jag tenderar väl mer att dra mig åt hållet ”syfte, anledning”. Anledningen till att vi lever är att våra föräldrar fick barn. Syftet med hela våra kroppar är att vi ska kunna få barn själva och hindra vår art från att dö ut. Visst det finns mekanismer som inte är rent reproduktiva, som till exempel matspjälkning, men jag har svårt att se hur matspjälkning skulle vara meningen med livet i mer än 1 generation.
Såklart finns det ingen naturlig mening med att just en random människa ska få en unge (såvida man inte tror på gud kanske), men det är så den biologiska ordningen funkar (tänk evolution). Dvs. för att ”liv” ska fungera som koncept så är förutsättningen att levande varelser förökar sig (eftersom en varelse inte lever för evigt), dvs förökning blir livets (på en meta nivå) mening. Men ja, vad livets mening på en individuell nivå är jag för trött för att tänka igenom just nu.
Blue Vevepo, Tycker det är så intressant att läsa vad du skriver. Också viktigt och lärorikt ifall du knäckt en kod vi andra tydligen inte riktigt lyckas med, hehe. Är det ok om jag också ställer några frågor till dig som verkar ha koll på vad som är rimligt? (frivilligt att svara på förstås..) Hur är du tydlig i dina relationer med hur du vill bli behandlad lite mer på djupet? Alltså agerar du och säger ifrån ifall du inte får den responsen av en kompis som du önskade? Ska man markera både i högt och lågt? Är det i början av relationerna du visar var nivån ligger gällande hur du vill bli behandlad? Är det så du får respekt? Jag är nämligen i den sitsen att jag tidigare i livet haft hur mycket kompisar som helst (det är på riktigt), men som vuxen har detta sakta fasats ut till att bli snudd bli obefintligt (både självvalt och ofrivilligt). Ett återkommande problem har dock varit att de här kompisarna jag haft har i regel varit hur nöjda som helst med den här vänskapen som vi har haft. Ju tajtare desto nöjdare. Vänskapen har i deras ögon upplevts som fantastisk. De vandrar liksom glatt vidare i livet och tycker vänskap är toppen. Medan jag däremot känner att jag inte alls fått mina behov tillfredsställda på långa vägar och slutsatsen för egen del är att jag inte alls haft bra vänskapsrelationer i mitt liv. Men det har varit omöjligt att få en förändring i det upplever jag. De jag haft sticker inte generellt sett (kanske dock om de fått sina behov tillfredsställda och sedan drar) utan överlag är det alltid jag som tillslut får nog. Och då har det gått ett par år. Hur gör du när du känner att du just inte får tillbaka det som du förväntar dig? Innebär det att man träffar fel personer? Jag menar vissa kompisar är ju viktiga på andra sätt än just detta. Man vill ju inte dumpa folk eller sluta umgås bara för att vissa delar inte riktigt fungerar optimalt. Att man har ju djupa band till de här personerna. Har du några tips på vad man kan göra då? Undrar för att vara lite mer precis: hur går du för att få de här djupa vänskapsrelationerna att bli så fungerande och så sunda?
Jag ska försöka svara så tydligt som möjligt.
Hur är du tydlig i dina relationer med hur du vill bli behandlad lite mer på djupet?
Ibland är det implicit, ibland explicit. Om någon pratar om något som jag inte alls har intresse av så kan det hända att jag bara går min väg. Alltså, inte vänder tvärt på klacken och störtar iväg, utan kanske ursäktar mig, eller om det är i grupp sitter tyst ett tag och sedan bara slinker undan. Detta ska man obviously bara göra om det är någon man ändå inte vill bygga en stark relation till som pratar (men varför skulle man vilja det oavsett om man tycker att hen är tråkig?). Sedan, om någon av mina vänner frågar varför jag gick så säger jag bara som det är: jag tyckte att konversationen var extremt tråkig.
Det kan också vara att jag uttryckligen beskriver vad jag vill att de ska göra. T.ex. swish-exemplet. Eller, om vi har en fin, djup konversation så kan jag säga ”jag tycker verkligen om sådana här konversationer”, eller ”det jag gillar mest med dig är att jag kan säga att exakt allt”. Det är dels en komplimang, men även att jag tydliggör hur jag vill att relationen ska vara.
Alltså agerar du och säger ifrån ifall du inte får den responsen av en kompis som du önskade?
”Respons” som i att de inte svarar som jag vill/hade tänkt mig: nej, verkligen inte (om det inte är något typ sexistiskt/rasistiskt osv). De får säga precis vad de vill, de får bry sig precis hur mycket eller lite de vill, de får höra av sig hur mycket eller lite de vill etc. Om de inte säger det jag vill höra så försöker jag antingen förstå deras perspektiv, eller välja att inte umgås med dem. Om de inte hör av sig så jagar jag inte.
”Respons” tolkat som sättet de behandlar mig: Ja! Jag har många gånger tagit upp saker med folk som jag gått och grubblat på. Typ om de fick mig att må lite dåligt, så tar jag ofta upp det med dem nästa gång vi ses och frågar hur de egentligen menade. Försöker reda ut det liksom.
Ska man markera både i högt och lågt?
Ja, det är väl bäst att göra. Såklart till en rimlig nivå (vi lever i ett samhälle 🙃), men ju tydligare och ärligare man själv är, desto lättare är det för personer som verkligen bryr sig om dig att behandla dig på ett sätt som du gillar. De är inte tankeläsare. Och som jag sa ovan, det handlar inte bara om ”negativa” markeringar, dvs hur man inte vill bli behandlad, utan även positiva markeringar; hur man VILL bli behandlad.
Är det i början av relationerna du visar var nivån ligger gällande hur du vill bli behandlad?
Nej, all tid. I början så avgör du om du ens vill bli vän med personen, sedan tar det flera år att bli vän med personen och hamna ”i synk”. Jag skulle nog nästan säga att jag kommunicerar mer och mer ”bestämt” ju längre vi har känt varandra, för det är de personerna jag värderar som högst och verkligen vill att det ska funka med. (Och vice versa, jag är beredd att anpassa mer för dessa personer)
Är det så du får respekt?
Jag vet inte, respekt är inte något man ska behöva kämpa för känner jag. Jag cringe:ar väldigt hårt varje gång jag hör ”respekt är ingenting som du får, det måste du förtjäna”. En decent vän kommer att respektera dig. Gör de inte det så är de ingen vän.
Gällande det med barn/vuxen så kan jag säga att jag är ca 25 år. Har vänner från barndom, skola, jobb, resor osv. Jag har dock ingen egen familj så har rätt mycket fritid. Idk, det gäller väl att sila igenom folkmassorna efter personer som man faktiskt klickar med.
Medan jag däremot känner att jag inte alls fått mina behov tillfredsställda på långa vägar
Vad är dina behov?
Hur gör du när du känner att du just inte får tillbaka det som du förväntar dig?
Slutar prata med personen, eller kommunicerar min känsla.
Innebär det att man träffar fel personer?
Kanske. Svårt att säga för jag vet inte vad för vänner du har haft eller i vilka/hur stora kretsar du har letat. Men antingen fel personer, eller att du trott att de varit bättre tankeläsare än de var. Det verkar som att de varit nöjda med relationen så det kanske inte föll dem in att du inte var nöjd.
Man vill ju inte dumpa folk eller sluta umgås bara för att vissa delar inte riktigt fungerar optimalt. Att man har ju djupa band till de här personerna.
Har du några tips på vad man kan göra då?Kommunicera! Sätt ord på vad som stör dig. Ha det tydligt formulerat i huvudet och se till att säga det, oavsett hur obehagligt det än känns i stunden. Ibland får jag också ångest över att säga något, men det brukar ofta kännas bättre bara 1 sekund efter att man sagt det. Det värsta är minuten innan man säger det. Säg också till personen att du värderar relationen till den och vill göra den relationen bättre. Få personen att känna sig värdefull! Då är personen mer öppen att ta emot det du kommer säga.
hur går du för att få de här djupa vänskapsrelationerna att bli så fungerande och så sunda?
se ovan lol.
Givetvis ligger man och grubblar som mest mitt i natten. Funderar ofta på varför jag är så ensam eller iallafall känner mig så ensam, utanför och bortglömd. Inte fullständigt ensam, jag har en underbar förälder som stöttar mig i alla lägen. Men man vill ju ha en kompiskrets/en klick, och det har jag aldrig haft. Under mitt liv fått höra från olika personer att jag är snäll, bra vän, bästa kollegan, rar, klok, kreativ, duktig, intelligent, omtänksam, rolig etc. Trots att jag får höra att jag besitter alla dessa positiva egenskaper så tvivlar jag oftast på mig själv. För jag undrar, om jag är så ”fantastisk”, var är då alla? Varför plingar det inte oavbrutet i min telefon? Upplever att i mina relationer är det jag som jagar andra. Jag är den som måste upprätthålla kontakten annars dör den ut. Jag får ta initiativet till att ses och jag ska vara den som fysiskt förflyttar mig till den andra. Bor inte i en stad, men det ska det väl inte hänga på? Finns både buss och tåg åt mitt håll. Varför är det såhär? Hur ska jag tänka? Någon som har samma problem? Träffar jag fel personer bara eller är det något i mitt beteende som gör att det blir såhär? Hur gör ni personer som ständigt har folk omkring er som bryr sig, hör av sig och vill träffa er regelbundet? Hur blir man en person som folk inte får nog av? Måste man vara rolig och göra sig intressant hela tiden? Eller är det helt enkelt så, att folk har fullt upp med sina liv, och glömmer bort just min existens? Jag får ofta kontakt med personer på kurser, jobb m.m. Upplever att jag kan prata med vem som helst. Är gladlynt, trevlig och öppen, men samtidigt seriös, förstående, empatisk och lyssnande. Förmodligen är det här nånstans skon klämmer. Men om jag slutar vara som jag är, är jag rädd för att jag aldrig kommer kunna lära känna någon överhuvudtaget. För vem gillar en person som säger ifrån, är kritisk, ifrågasätter och ställer krav? Min erfarenhet är den motsatta. Jag har en teori, och det är att jag från början är för snäll, trevlig och tillmötesgående. Då tror folk att man alltid är sådan, så när man väl börjar slappna av och kunna visa fler sidor av sig själv så blir man ointressant och framstår som negativ. Då blir det jobbigt. Men att vara utåtriktad och positiv verkar ju samtidigt vara det enda sättet att få kontakt på? Så skönt att få ur sig sina tankar som ständigt maler. Kanske någon läser och känner igen sig. Vetskapen om att det finns många ensamma människor är både trösterik och sorglig. Men jag ställer också frågan; ni som är ensamma, tar ni initiativ i era relationer och skickar sms/ringer till folk, eller väntar ni på att andra ska höra av sig till er?
jag orkade inte läsa alla svaren men jag läste ditt originalinlägg.
Jag skulle nog ändå säga att jag har det rätt bra i mina vänskaper. Absolut inte den person vars telefon är ”blown up”, men jag har ett antal som hör av sig med jämna mellanrum och som jag hör av mig till.
Just vänskap har jag haft en rätt sund relation med typ hela mitt liv, vilket har kommit väldigt naturligt. Jag har aldrig riktigt varit desperat utan mer känt att okej, om du vill vara min vän så är vi gärna det, men jag ska få ut någonting av det med. Det måste vara jämlikt. Jag har aldrig heller varit utsatt för mobbning, förmodligen av denna anledning. Folk har definitivt försökt frysa ut mig/lägga taskiga kommentarer, men jag bryr mig genuint inte. Jag är mig själv i vänskaper, delar med mig av highs and lows, är ”konstig” om jag känner för det, berättar pinsamma saker (för folk jag litar på) osv. Jag är även tydlig med hur jag vill bli behandlad. Inte rädd för att säga emot en kompis om jag tycker annorlunda. Senast härrom dagen så var det någon som sa att de skulle swisha för en grej men aldrig gjorde det, så då tog jag upp det med den personen. Sa tydligt att jag inte ville bli osams men bara undrade varför hen inte swishat som hen lovat.
jag skriver inte det här för att ”skryta” på något sätt, utan bara för att OP ville ha svar från folk med välfungerande kompisrelationer.
en annan sak som jag gör rätt ofta (typ en gång i halvåret) är att gå igenom min Facebook och rensa bland folk. Det är ett sätt för mig att utvärdera ”hur viktig är den här personen för mig?”. Jag tar då bort random gamla bekanta, folk man träffat 1 gång etc. Sedan så har jag ett mentalt register med folk som är genuint viktiga för mig, som ger samma energi tillbaka, som jag då värderar att höra av mig till.
Ibland ”testar” jag folk genom att höra av mig, kanske ses, och sedan känna av om den personen hör av sig igen. Ibland är det jättesynd att inse att den personen inte brydde sig tillräckligt mycket om mig för att höra av sig igen, men då släpper jag den personen och den blir en bekant som jag absolut kan hälsa på om vi stöter på varandra, men inte lägger mer energi på att försöka träffa.
Med detta sagt så vill jag också säga att det finns definitivt veckor där ingen alls hör av sig. De suger och man känner sig ensam. Jag skulle väl ändå vilja påstå att man inte kan bygga en hållbar vänskap genom att bidra med 50% och inget mer. 50% är bare minimum. Ibland måste man bara vara den som hör av sig två gånger i rad (kanske har ens kompis en skitvecka), och om det är en genuin kompis så kommer det jämna ut sig i längden. Och typ försöka se vänner som folk du kan hitta på grejer med som du blir glad av, inte som en källa till bekräftelse där du söker dopaminet av en pling i mobilen.
Hoppas mitt svar hjälper.
Den enda riktiga meningen med livet som biologisk varelse/djur är att föröka sig. Och det verkar funka. Vet inte om de som inte har svarat ”barn” i denna tråden har barn eller ej, men har sett flera svar där ”barnen” är svaret.
Man kanske skulle skaffa sig en stackars unge som tvingas genomlida den här persen till liv för att själv känna att man lever.
Meningen med livet är inte att utföra en hobby. Hobbys är motivation till att fortsätta leva.
Enda anledningen till att människor har en så pass utvecklad hjärna att vi är kapabla att utföra hobbys är för att det är en evolutionär fördel som spelar in i den större anledningen till att vi är vid liv – vi är länkar i en lång kedja av generationer där det enda naturliga syftet är att föra det mänskliga genomet vidare.
Hej, Har läst det du skrivit. Jag har nog inga ord direkt, men jag känner med dig. Det låter fruktansvärt jobbigt. Det låter som att du har ett tydligt mål du strävar mot, mot en egen familj. Kan relatera till det, och att det känns omöjligt. På nåt sätt vill jag skriva klyschiga jobbiga positiva peppande ord. Men jag vet också att orden bara blir ord och inte hjälper direkt. Men om dem skulle hjälpa, vill jag skriva att vi människor har en förmåga att vara i framtiden, kanske ibland för mycket, så att livet bara försvinner i grubblerier. Målet mot en familj, kanske kan delas upp i små mål, delmål. Vad behövs för att komma dit? Ett delmål för mig är att ta itu med känslor och tankar kring föräldraskap och framtidsoro. Där är jag nu. Jag kan känna mig stressad över att tiden bara går och jag har en klocka som tickar. Men om jag ska bli förälder vill jag verkligen kunna göra det bra. Jag vet inte vad ett delmål skulle kunna vara för dig, eller exakt vad du brottas med. Kanske är det just synen på dig själv som är ett första steg? Det är ju otroligt nedbrytande att tänka att man är bottom of The barrel och jag önskar verkligen dig att inte känna så. Jag förstår din trötthet och att du redan går i terapi, jag har gått hos så många. Det är långt ifrån alla som jag känner pratar så jag förstår och kommer framåt. Om du upplever att det inte hjälper så kanske den typen av terapi inte är rätt för dig. Vill skicka en varm styrkekram till dig.
tack