Vad ger ditt liv mening?

[Azure Sanafa]

Min mamma jag lever endast för henne

 

[Green Guqaco]

ingenting. men jag överlever inte utan snus. så snus kanske?

[Blue Vevepo]

Den enda riktiga meningen med livet som biologisk varelse/djur är att föröka sig. Och det verkar funka. Vet inte om de som inte har svarat ”barn” i denna tråden har barn eller ej, men har sett flera svar där ”barnen” är svaret.

Man kanske skulle skaffa sig en stackars unge som tvingas genomlida den här persen till liv för att själv känna att man lever.

Meningen med livet är inte att utföra en hobby. Hobbys är motivation till att fortsätta leva.

Enda anledningen till att människor har en så pass utvecklad hjärna att vi är kapabla att utföra hobbys är för att det är en evolutionär fördel som spelar in i den större anledningen till att vi är vid liv – vi är länkar i en lång kedja av generationer där det enda naturliga syftet är att föra det mänskliga genomet vidare.

Kan det inte vara en norm som människan uppfunnit då att vi skulle må så jäklans bra av att få barn? Studier har ju även visat att lyckonivåerna sänks när man väl fått barn, hehe. Det baseras då på mycket oro exempelvis kring barnet och där det visat sig att desto lyckligare är de barnfria personerna, haha. Lucky us.
Nu är väl lycka och mening inte riktigt samma sak, men då barnafödande är så högt rankat i vårat samhälle, undrar man ju lite vad som är hönan och ägget.

Vad är skillnaden mellan att vara motiverad till livet och att känna dess mening?
Jag kan förstå om människans syfte inte är att dö. Där har vi ju starka mekanismer som försöker varna oss ständigt. Men jag vet inte riktigt om jag tror på att syftet är att fortplanta sig.
Det känns inte lika naturligt som att värna om sitt egna liv och överlevnad.
Man säger ju att människor som vill dö oftast är sjuka, att det är emot deras natur. Riktigt så pratar vi inte om personer som väljer bort barn. Tack och lov.

Min mamma och hennes väninna säger ofta att de ångrade att de skaffade barn och önskar att de i stället valt en hund. Jag tror på fullt allvar med facit i hand att båda av de hade fått ett meningsfullare liv utan oss barn.

Kanske att jag tror meningsfullheten kan skapas ur föräldraskapet däremot. Dock inte barnafödandet i sig. Om man verkligen, verkligen tycker om att vara förälder, då tror jag det skapar en betydande mening i dennes liv. Det köper jag rakt av. På samma sätt tror jag ett yrke kan vara meningen med livet, för vissa. Jag kan också tänka mig att vissa (exempelvis fler män då) s-ä-g-e-r att meningen med deras liv är barnen, men där det inte riktigt stämmer. Det känns som mindre socialt accepterat, mer av ett tabu (och känslokallt) att säga typ “jobbet”, fast det kanske är mer sanningsenligt. Jag tror exempelvis konstnärer helt kan glömma bort sig själva i sina arbeten, i sitt “flow”.

Har förstås egentligen inte en susning.

[Blue Vevepo]

Indigo Fijylo skrev:

Kan det inte vara en norm som människan uppfunnit då att vi skulle må så jäklans bra av att få barn? Studier har ju även visat att lyckonivåerna sänks när man väl fått barn, hehe. Det baseras då på mycket oro exempelvis kring barnet och där det visat sig att desto lyckligare är de barnfria personerna, haha. Lucky us. Nu är väl lycka och mening inte riktigt samma sak, men då barnafödande är så högt rankat i vårat samhälle, undrar man ju lite vad som är hönan och ägget. Vad är skillnaden mellan att vara motiverad till livet och att känna dess mening? Jag kan förstå om människans syfte inte är att dö. Där har vi ju starka mekanismer som försöker varna oss ständigt. Men jag vet inte riktigt om jag tror på att syftet är att fortplanta sig. Det känns inte lika naturligt som att värna om sitt egna liv och överlevnad. Man säger ju att människor som vill dö oftast är sjuka, att det är emot deras natur. Riktigt så pratar vi inte om personer som väljer bort barn. Tack och lov. Min mamma och hennes väninna säger ofta att de ångrade att de skaffade barn och önskar att de i stället valt en hund. Jag tror på fullt allvar med facit i hand att båda av de hade fått ett meningsfullare liv utan oss barn. Kanske att jag tror meningsfullheten kan skapas ur föräldraskapet däremot. Dock inte barnafödandet i sig. Om man verkligen, verkligen tycker om att vara förälder, då tror jag det skapar en betydande mening i dennes liv. Det köper jag rakt av. På samma sätt tror jag ett yrke kan vara meningen med livet, för vissa. Jag kan också tänka mig att vissa (exempelvis fler män då) s-ä-g-e-r att meningen med deras liv är barnen, men där det inte riktigt stämmer. Det känns som mindre socialt accepterat, mer av ett tabu (och känslokallt) att säga typ ”jobbet”, fast det kanske är mer sanningsenligt. Jag tror exempelvis konstnärer helt kan glömma bort sig själva i sina arbeten, i sitt ”flow”. Har förstås egentligen inte en susning.

Vi kanske har olika definitioner av mening.

Jag tenderar väl mer att dra mig åt hållet ”syfte, anledning”. Anledningen till att vi lever är att våra föräldrar fick barn. Syftet med hela våra kroppar är att vi ska kunna få barn själva och hindra vår art från att dö ut. Visst det finns mekanismer som inte är rent reproduktiva, som till exempel matspjälkning, men jag har svårt att se hur matspjälkning skulle vara meningen med livet i mer än 1 generation.

Såklart finns det ingen naturlig mening med att just en random människa ska få en unge (såvida man inte tror på gud kanske), men det är så den biologiska ordningen funkar (tänk evolution). Dvs. för att ”liv” ska fungera som koncept så är förutsättningen att levande varelser förökar sig (eftersom en varelse inte lever för evigt), dvs förökning blir livets (på en meta nivå) mening. Men ja, vad livets mening på en individuell nivå är jag för trött för att tänka igenom just nu.

Jag förstår vad du menar. Tycker även det var en spännande tanke att se det evolutionärt.

Kan känna ibland bara att det är en sån klen röst att man fått detta enda liv och meningen efter att man fötts är att man ska föra sina meningslösa gener vidare till någon annan stackars sate (som du också skrev tidigare). Såhär håller det då på i evigheters evigheter. Det om något kan knäcka den bäste. Så miserabelt och meningslöst uppdrag.

Jag läste boken “Livet måste ha en mening” för några år sedan om personer som suttit i koncentrationsläger. Kontentan där var att de som överlevde både fysiskt och mentalt i den situationen, alltså inte duckade under av tortyren, var de som hade meningsfulla liv utanför lägret. Det berodde på att de fick kraft av att de hade någonting att kämpa för. Det är ju logiskt. Så jag tror det ligger något väldigt genetiskt och evolutionärt även i det psykologiska – människan strävar efter att överleva om det finns en inre motivation att det är meningsfullt att göra det. Annars kan det lika gärna kvitta.

Jag tror jättemånga skaffar barn för att slippa känna sig ensamma, snarare än att det är sprunget ur en önskan kring att meningen med livet är att ha dessa barn. Att det snarare finns ett känslomässigt hål som måste fyllas igen. Sedan kan man efteråt skryta om att man fullgjort meningen med sitt liv. Men är det sant då? Jag har inte med det att göra hur folk resonerar eller har det, men tanken har iaf slagit mig efter jag sett mina syskon och kompisar skaffa familjer.
Helt oproblematiskt verkar det då inte.
Ser exempel på människor som förlorat sina identiteter pga. mammarollen. Och även friheten och alla valmöjligheter. Chanserna till egen utveckling inom olika områden. Begränsningarna. Men i folkmun normaliserar man detta och säger att detta är meningen med livet – för typ alla. Tycker det är en förenkling och litegrann som att man inte tillåts känna efter eller tänka själv. Det individuella behovet, hur man fungerar, tror jag snarare på.