Att behöva jaga vänskap

Bra och relevanta frågor!

Kanske när det finns ett mönster som gör en liksom skogstokig?
Att allra oftast när ens kompis svarar på något man sagt så känner man hur bröstet fylls av vrede?

Andra sorters ilska kan ju vara när man har olika åsikter/uppfattningar kring något som berör en djupt. Kan också skapa friktion men det blir inte samma typ av personangrepp då utan man talar snarare i sak. Man blir kanske upprörd över den andres värderingar eller bristande moraliska kompass, men det är fortfarande ingen konflikt som uppstått för att någon har skadat/sårat den andra, tänker jag. Man får tycka olika.

Ilska associerar jag ofta med att någon har klivit över ens gränser (värdighet) och att man blir arg för att man vill förhindra det, skydda sig själv.

Tror även detta med att ge människor fler chanser ofta bottnar i personkemi. Finns personkemi i botten osv. Vill man varandra väl. Har man givande diskussioner allra oftast. Då tror jag absolut på att ge den relationen fler möjligheter. Personkemi kan ju också vara så sällsynt att hitta. Att vilja gå bärsärkagång efter man umgåtts med någon vän tänker inte jag bottnar i “god personkemi”.

Tänker kanske att skillnaden är att i sunda relationer kan man känna ett sting av irritation eller ilska, men i toxiska relationer blir man just helt tokig av upprördhet. Menar då att det är vad som uppstår som ett mönster. Ilska är ju också något vi alla människor känner då och då. En normal känsla att reagera med, på sin omvärld.

Vet inte vad ni säger?

[Azure Jageko]

Jag måste bara först säga att ni är grymma. Så skönt att bolla tankar med några som tar emot mina tankar. Precis det du säger! Det är det flyktande beteendet från ansvaret över deras misstag jag inte tål. Att försöka kontrollera framtiden och minskandet av risken att konversationen leder till att de inser att de har gjort fel/sårat mig. Jag blir så jäkla glad av denna mening. ”Hellre ensam i mitt eget sällskap än ensam med andra.” Wow. Jag hade aldrig kommit på att formulera det på det sättet själv. Gåshud.

Det är intressant också de andra typer av ilska ni tar upp, dels den att man kan bli upprörd av någon annans värderingar/åsikt. Det som är så mycket enklare med denna ilska är att båda personerna i samtalet tar liksom ett avstamp i sin åsikt och det är så mycket lättare att komma till slutsatsen ”jag tycker såhär och du såhär”. Det är ju faktiskt de diskussionerna man lär sig mest av. Det är ju precis det du säger också, känner man att den underliggande röda tråden att personen i fråga vill en väl är det lättare att förlåta. Men det är det jag upplever att jag gjort för mycket. Liksom tiden vi spenderat som ”bättre” vänner gör mig mer tendensiös att förbise när jag inte blir behandlad på ett accepterbart sätt. Det är också som att det inte är någon idé att ta upp dehär om personen i fråga inte minns situationen heller. Som att när jag väl tagit upp sådna här saker för tidigare ”vänner” ser de det som att händelsen preskriberats.

100% måste också säga det att känslan ilska absolut bottnar i känslan rädsla. De hänger ihop. Jag menar det är nog någonstans något önsketänk från mina tidigare ”vänners” håll, att de hoppas att deras misstag inte är så illa. Eller att de rent utav försöker eliminera risken att de ens gjort ett misstag. De är rädda för den realiteten. Men bristande insikt om deras avsikt är också i mina ögon en elak avsikt. Detta har jag insett jag tycker i vår konversation.

Jag vill avsluta med att rekommendera och citera en låt av MF DOOM, Deep Fried Frenz.

”You could either ignore this advice or take it from me

Be too nice and people take you for a dummy

So nowadays, he ain’t so friendly

Actually they wouldn’t even made a worthy enemy.”

[Blue Vevepo]

Blue Feluno skrev:

Givetvis ligger man och grubblar som mest mitt i natten. Funderar ofta på varför jag är så ensam eller iallafall känner mig så ensam, utanför och bortglömd. Inte fullständigt ensam, jag har en underbar förälder som stöttar mig i alla lägen. Men man vill ju ha en kompiskrets/en klick, och det har jag aldrig haft. Under mitt liv fått höra från olika personer att jag är snäll, bra vän, bästa kollegan, rar, klok, kreativ, duktig, intelligent, omtänksam, rolig etc. Trots att jag får höra att jag besitter alla dessa positiva egenskaper så tvivlar jag oftast på mig själv. För jag undrar, om jag är så ”fantastisk”, var är då alla? Varför plingar det inte oavbrutet i min telefon? Upplever att i mina relationer är det jag som jagar andra. Jag är den som måste upprätthålla kontakten annars dör den ut. Jag får ta initiativet till att ses och jag ska vara den som fysiskt förflyttar mig till den andra. Bor inte i en stad, men det ska det väl inte hänga på? Finns både buss och tåg åt mitt håll. Varför är det såhär? Hur ska jag tänka? Någon som har samma problem? Träffar jag fel personer bara eller är det något i mitt beteende som gör att det blir såhär? Hur gör ni personer som ständigt har folk omkring er som bryr sig, hör av sig och vill träffa er regelbundet? Hur blir man en person som folk inte får nog av? Måste man vara rolig och göra sig intressant hela tiden? Eller är det helt enkelt så, att folk har fullt upp med sina liv, och glömmer bort just min existens? Jag får ofta kontakt med personer på kurser, jobb m.m. Upplever att jag kan prata med vem som helst. Är gladlynt, trevlig och öppen, men samtidigt seriös, förstående, empatisk och lyssnande. Förmodligen är det här nånstans skon klämmer. Men om jag slutar vara som jag är, är jag rädd för att jag aldrig kommer kunna lära känna någon överhuvudtaget. För vem gillar en person som säger ifrån, är kritisk, ifrågasätter och ställer krav? Min erfarenhet är den motsatta. Jag har en teori, och det är att jag från början är för snäll, trevlig och tillmötesgående. Då tror folk att man alltid är sådan, så när man väl börjar slappna av och kunna visa fler sidor av sig själv så blir man ointressant och framstår som negativ. Då blir det jobbigt. Men att vara utåtriktad och positiv verkar ju samtidigt vara det enda sättet att få kontakt på? Så skönt att få ur sig sina tankar som ständigt maler. Kanske någon läser och känner igen sig. Vetskapen om att det finns många ensamma människor är både trösterik och sorglig. Men jag ställer också frågan; ni som är ensamma, tar ni initiativ i era relationer och skickar sms/ringer till folk, eller väntar ni på att andra ska höra av sig till er?

jag orkade inte läsa alla svaren men jag läste ditt originalinlägg.

Jag skulle nog ändå säga att jag har det rätt bra i mina vänskaper. Absolut inte den person vars telefon är ”blown up”, men jag har ett antal som hör av sig med jämna mellanrum och som jag hör av mig till.

Just vänskap har jag haft en rätt sund relation med typ hela mitt liv, vilket har kommit väldigt naturligt. Jag har aldrig riktigt varit desperat utan mer känt att okej, om du vill vara min vän så är vi gärna det, men jag ska få ut någonting av det med. Det måste vara jämlikt. Jag har aldrig heller varit utsatt för mobbning, förmodligen av denna anledning. Folk har definitivt försökt frysa ut mig/lägga taskiga kommentarer, men jag bryr mig genuint inte. Jag är mig själv i vänskaper, delar med mig av highs and lows, är ”konstig” om jag känner för det, berättar pinsamma saker (för folk jag litar på) osv. Jag är även tydlig med hur jag vill bli behandlad. Inte rädd för att säga emot en kompis om jag tycker annorlunda. Senast härrom dagen så var det någon som sa att de skulle swisha för en grej men aldrig gjorde det, så då tog jag upp det med den personen. Sa tydligt att jag inte ville bli osams men bara undrade varför hen inte swishat som hen lovat.

jag skriver inte det här för att ”skryta” på något sätt, utan bara för att OP ville ha svar från folk med välfungerande kompisrelationer.

en annan sak som jag gör rätt ofta (typ en gång i halvåret) är att gå igenom min Facebook och rensa bland folk. Det är ett sätt för mig att utvärdera ”hur viktig är den här personen för mig?”. Jag tar då bort random gamla bekanta, folk man träffat 1 gång etc. Sedan så har jag ett mentalt register med folk som är genuint viktiga för mig, som ger samma energi tillbaka, som jag då värderar att höra av mig till.

Ibland ”testar” jag folk genom att höra av mig, kanske ses, och sedan känna av om den personen hör av sig igen. Ibland är det jättesynd att inse att den personen inte brydde sig tillräckligt mycket om mig för att höra av sig igen, men då släpper jag den personen och den blir en bekant som jag absolut kan hälsa på om vi stöter på varandra, men inte lägger mer energi på att försöka träffa.

Med detta sagt så vill jag också säga att det finns definitivt veckor där ingen alls hör av sig. De suger och man känner sig ensam. Jag skulle väl ändå vilja påstå att man inte kan bygga en hållbar vänskap genom att bidra med 50% och inget mer. 50% är bare minimum. Ibland måste man bara vara den som hör av sig två gånger i rad (kanske har ens kompis en skitvecka), och om det är en genuin kompis så kommer det jämna ut sig i längden. Och typ försöka se vänner som folk du kan hitta på grejer med som du blir glad av, inte som en källa till bekräftelse där du söker dopaminet av en pling i mobilen.

Hoppas mitt svar hjälper.

Blue Vevepo,

Tycker det är så intressant att läsa vad du skriver. Också viktigt och lärorikt ifall du knäckt en kod vi andra tydligen inte riktigt lyckas med, hehe. Är det ok om jag också ställer några frågor till dig som verkar ha koll på vad som är rimligt? (frivilligt att svara på förstås..)

Hur är du tydlig i dina relationer med hur du vill bli behandlad lite mer på djupet? Alltså agerar du och säger ifrån ifall du inte får den responsen av en kompis som du önskade? Ska man markera både i högt och lågt? Är det i början av relationerna du visar var nivån ligger gällande hur du vill bli behandlad? Är det så du får respekt?

Jag är nämligen i den sitsen att jag tidigare i livet haft hur mycket kompisar som helst (det är på riktigt), men som vuxen har detta sakta fasats ut till att bli snudd bli obefintligt (både självvalt och ofrivilligt).

Ett återkommande problem har dock varit att de här kompisarna jag haft har i regel varit hur nöjda som helst med den här vänskapen som vi har haft. Ju tajtare desto nöjdare. Vänskapen har i deras ögon upplevts som fantastisk. De vandrar liksom glatt vidare i livet och tycker vänskap är toppen.
Medan jag däremot känner att jag inte alls fått mina behov tillfredsställda på långa vägar och slutsatsen för egen del är att jag inte alls haft bra vänskapsrelationer i mitt liv. Men det har varit omöjligt att få en förändring i det upplever jag. De jag haft sticker inte generellt sett (kanske dock om de fått sina behov tillfredsställda och sedan drar) utan överlag är det alltid jag som tillslut får nog. Och då har det gått ett par år.

Hur gör du när du känner att du just inte får tillbaka det som du förväntar dig?
Innebär det att man träffar fel personer?
Jag menar vissa kompisar är ju viktiga på andra sätt än just detta.
Man vill ju inte dumpa folk eller sluta umgås bara för att vissa delar inte riktigt fungerar optimalt. Att man har ju djupa band till de här personerna.
Har du några tips på vad man kan göra då?

Undrar för att vara lite mer precis: hur går du för att få de här djupa vänskapsrelationerna att bli så fungerande och så sunda?

[Blue Vevepo]

Indigo Fijylo skrev:

Blue Vevepo, Tycker det är så intressant att läsa vad du skriver. Också viktigt och lärorikt ifall du knäckt en kod vi andra tydligen inte riktigt lyckas med, hehe. Är det ok om jag också ställer några frågor till dig som verkar ha koll på vad som är rimligt? (frivilligt att svara på förstås..) Hur är du tydlig i dina relationer med hur du vill bli behandlad lite mer på djupet? Alltså agerar du och säger ifrån ifall du inte får den responsen av en kompis som du önskade? Ska man markera både i högt och lågt? Är det i början av relationerna du visar var nivån ligger gällande hur du vill bli behandlad? Är det så du får respekt? Jag är nämligen i den sitsen att jag tidigare i livet haft hur mycket kompisar som helst (det är på riktigt), men som vuxen har detta sakta fasats ut till att bli snudd bli obefintligt (både självvalt och ofrivilligt). Ett återkommande problem har dock varit att de här kompisarna jag haft har i regel varit hur nöjda som helst med den här vänskapen som vi har haft. Ju tajtare desto nöjdare. Vänskapen har i deras ögon upplevts som fantastisk. De vandrar liksom glatt vidare i livet och tycker vänskap är toppen. Medan jag däremot känner att jag inte alls fått mina behov tillfredsställda på långa vägar och slutsatsen för egen del är att jag inte alls haft bra vänskapsrelationer i mitt liv. Men det har varit omöjligt att få en förändring i det upplever jag. De jag haft sticker inte generellt sett (kanske dock om de fått sina behov tillfredsställda och sedan drar) utan överlag är det alltid jag som tillslut får nog. Och då har det gått ett par år. Hur gör du när du känner att du just inte får tillbaka det som du förväntar dig? Innebär det att man träffar fel personer? Jag menar vissa kompisar är ju viktiga på andra sätt än just detta. Man vill ju inte dumpa folk eller sluta umgås bara för att vissa delar inte riktigt fungerar optimalt. Att man har ju djupa band till de här personerna. Har du några tips på vad man kan göra då? Undrar för att vara lite mer precis: hur går du för att få de här djupa vänskapsrelationerna att bli så fungerande och så sunda?

Jag ska försöka svara så tydligt som möjligt.

Hur är du tydlig i dina relationer med hur du vill bli behandlad lite mer på djupet?

Ibland är det implicit, ibland explicit. Om någon pratar om något som jag inte alls har intresse av så kan det hända att jag bara går min väg. Alltså, inte vänder tvärt på klacken och störtar iväg, utan kanske ursäktar mig, eller om det är i grupp sitter tyst ett tag och sedan bara slinker undan. Detta ska man obviously bara göra om det är någon man ändå inte vill bygga en stark relation till som pratar (men varför skulle man vilja det oavsett om man tycker att hen är tråkig?). Sedan, om någon av mina vänner frågar varför jag gick så säger jag bara som det är: jag tyckte att konversationen var extremt tråkig.

Det kan också vara att jag uttryckligen beskriver vad jag vill att de ska göra. T.ex. swish-exemplet. Eller, om vi har en fin, djup konversation så kan jag säga ”jag tycker verkligen om sådana här konversationer”, eller ”det jag gillar mest med dig är att jag kan säga att exakt allt”. Det är dels en komplimang, men även att jag tydliggör hur jag vill att relationen ska vara.

Alltså agerar du och säger ifrån ifall du inte får den responsen av en kompis som du önskade?

”Respons” som i att de inte svarar som jag vill/hade tänkt mig: nej, verkligen inte (om det inte är något typ sexistiskt/rasistiskt osv). De får säga precis vad de vill, de får bry sig precis hur mycket eller lite de vill, de får höra av sig hur mycket eller lite de vill etc. Om de inte säger det jag vill höra så försöker jag antingen förstå deras perspektiv, eller välja att inte umgås med dem. Om de inte hör av sig så jagar jag inte.

”Respons” tolkat som sättet de behandlar mig: Ja! Jag har många gånger tagit upp saker med folk som jag gått och grubblat på. Typ om de fick mig att må lite dåligt, så tar jag ofta upp det med dem nästa gång vi ses och frågar hur de egentligen menade. Försöker reda ut det liksom.

Ska man markera både i högt och lågt?

Ja, det är väl bäst att göra. Såklart till en rimlig nivå (vi lever i ett samhälle 🙃), men ju tydligare och ärligare man själv är, desto lättare är det för personer som verkligen bryr sig om dig att behandla dig på ett sätt som du gillar. De är inte tankeläsare. Och som jag sa ovan, det handlar inte bara om ”negativa” markeringar, dvs hur man inte vill bli behandlad, utan även positiva markeringar; hur man VILL bli behandlad.

Är det i början av relationerna du visar var nivån ligger gällande hur du vill bli behandlad?

Nej, all tid. I början så avgör du om du ens vill bli vän med personen, sedan tar det flera år att bli vän med personen och hamna ”i synk”. Jag skulle nog nästan säga att jag kommunicerar mer och mer ”bestämt” ju längre vi har känt varandra, för det är de personerna jag värderar som högst och verkligen vill att det ska funka med. (Och vice versa, jag är beredd att anpassa mer för dessa personer)

Är det så du får respekt?

Jag vet inte, respekt är inte något man ska behöva kämpa för känner jag. Jag cringe:ar väldigt hårt varje gång jag hör ”respekt är ingenting som du får, det måste du förtjäna”. En decent vän kommer att respektera dig. Gör de inte det så är de ingen vän.

Gällande det med barn/vuxen så kan jag säga att jag är ca 25 år. Har vänner från barndom, skola, jobb, resor osv. Jag har dock ingen egen familj så har rätt mycket fritid. Idk, det gäller väl att sila igenom folkmassorna efter personer som man faktiskt klickar med.

Medan jag däremot känner att jag inte alls fått mina behov tillfredsställda på långa vägar

Vad är dina behov?

Hur gör du när du känner att du just inte får tillbaka det som du förväntar dig?

Slutar prata med personen, eller kommunicerar min känsla.

Innebär det att man träffar fel personer?

Kanske. Svårt att säga för jag vet inte vad för vänner du har haft eller i vilka/hur stora kretsar du har letat. Men antingen fel personer, eller att du trott att de varit bättre tankeläsare än de var. Det verkar som att de varit nöjda med relationen så det kanske inte föll dem in att du inte var nöjd.

Man vill ju inte dumpa folk eller sluta umgås bara för att vissa delar inte riktigt fungerar optimalt. Att man har ju djupa band till de här personerna.
Har du några tips på vad man kan göra då?

Kommunicera! Sätt ord på vad som stör dig. Ha det tydligt formulerat i huvudet och se till att säga det, oavsett hur obehagligt det än känns i stunden. Ibland får jag också ångest över att säga något, men det brukar ofta kännas bättre bara 1 sekund efter att man sagt det. Det värsta är minuten innan man säger det. Säg också till personen att du värderar relationen till den och vill göra den relationen bättre. Få personen att känna sig värdefull! Då är personen mer öppen att ta emot det du kommer säga.

hur går du för att få de här djupa vänskapsrelationerna att bli så fungerande och så sunda?

se ovan lol.

Wow, du säger så mycket klokt och logiskt. Stort tack!

Inser nu först att jag endast kommunicerat med vänner när något redan har gått åt skogen. Alltså att personen typ hånglat med min kille (det har inte hänt men skulle kunna ha gjort det) eller betett sig jätteolämpligt på andra sätt. I situationer då som känts helt absurt att ens behöva ta upp det som inträffat – men då har jag gjort det iaf. Min förmåga att förstå när det är legitimt att kommunicera, med det som i synnerhet skaver, är med andra ord felinställd.

Blir inspirerad nu att ta upp småsaker när det sker i stunden, eller ett tag senare. Att även det får plats och utrymme. Tror det är därför jag går runt och blir så arg hela tiden på folk i min omgivning. Fan vad korkad jag känner mig nu som inte sett detta tidigare och korrigerat det. Har även tolkat detta med tankeläsning som empatibrist. Typ: jaha den här personen har uppenbarligen så dålig empati att den gör såhär. Fy fan. Tanken har alltså inte slagit mig riktigt att personer ofta är ganska flytande i sina beteenden. Man brukar ju ofta bete sig olika  i skilda situationer – inget är riktigt det andra likt. Och människor kan ofta behöva bli tillsagda, påminda och är ju ofta förmögna att agera mer flexibelt eller  på andra sätt om man bara tar upp det – i tid.

De fåtal kompisar som jag har är sedan begynnelsen (det är de sk. bättre relationerna och inte de dåliga som jag skrev om innan). Anledningen till det är också att vi redan känner varandra utan och innantill. Ingen “behöver” ta upp något. Jag har nog trott att man ska vara så jäkla kompatibla från början för att det ska fungera. Inser ju nu att jag är ganska bortskämd och att dessa relationer knappast är någon normal måttstock för sunda relationer.
Dessa personer är nog, precis som jag, inte heller helt förtjusta/bekväma med att kommunicera sina känslor, behov och uttrycka hur mycket vi betyder för varandra. Uppstår det något skav har man heller inte en susning om vad det kan handla om.
Det blir ju heller inte bra. Det är någon form av tysthet som försiggår och som i stället lätt förvandlas till elefanten i rummet. Tänker nu att “sunda relationer” snarare handlar om kommunikation, för att hårddra det lite, snarare än ett mått på hur lite “konflikter/obehag” som man känner, eller kan uppstå.

Tack igen för dina ord!