<3 Känner igen! Man ser hur folk i sin närhet i åratal har botaniserat i sina relationer och för varje steg de tar, desto mer ökar på något sjukt sätt sin egen ångest.
Just att ha mycket erfarenheter av svin i kärleksrelationer gör verkligen inte att man känner att utsikterna för att hitta något sunt, är jätteljusa. Å andra sidan kanske man lärt sig identifiera just detta pga. sina tidigare erfarenheter? Man vet ganska väl vad som är red flags, vilka personlighetsdrag hos en motpart man ska akta sig noga för osv? Den beskärda delen kanske redan är gjord?
Jag känner så många som är bittra på sina partners. Min ena syster säger ofta att det är som att köpa grisen i säcken. Man vet inte alls vad det är som man får. Man har inte kontrollerat tillräckligt noggrant innan det är “försent” och valet redan är gjort.
På senare tid har hon också sagt att det först är som 40 åring som hon är mogen nog att inleda en nära själslig kontakt med en partner.
Nu sitter hon i stället i en relation med total avsaknad av passion och djupare kärlek. Hon drar ett bisarrt tungt lass med tre små barn. Familjen är mest som ett maskineri som behöver gå runt – alla vill slippa undan varandra så mycket som möjligt. Det är inte kärleksfullt och jag har svårt att beskriva det som en “kärnfamilj”. Jag avundas det inte.
Försöker mest säga att det finns för- och nackdelar med att hitta “sin person” och bygga upp det här “gemensamma livet” beroende på i vilken ålder det sker i. Men att tro att “det där är bra” och “det där andra är dåligt”, det tror jag är en förenkling av verkligheten.
Det är dock såklart oerhört vackert när det blir rätt! Längtar också efter det.
