Hem > Forum > Hopplöshet > Så nu är man här igen
Så nu är man här igen
-
Red Vyvema TrådstartarenJag har kämpat i 20 år. Men jag har inget trauma från barndomen eller skoltiden. Jag tror att jag helt enkelt gick in i väggen. Det bara rasade och jag fick panik, ångest och depression. Och det har ännu inte släppt.
Jag tycker synd om dig, du berör mig också. Ändå om du inte har varit med något trauma så tycker jag ändå synd om dig. Ingen förtjänar att må dåligt men jag är stolt över dig att du har orkat kämpa så länge. Fortsätt kämpa, jag finns här. Hur mår du idag?
Jag tycker synd om dig, du berör mig också. Ändå om du inte har varit med något trauma så tycker jag ändå synd om dig. Ingen förtjänar att må dåligt men jag är stolt över dig att du har orkat kämpa så länge. Fortsätt kämpa, jag finns här. Hur mår du idag?
Känner oro idag. Oro inför att få ångest. Jag känner att den är nära. Vi får se vad som händer, helt enkelt. Den kommer nog att titta fram, frågan är hur stark och hur långdragen den blir?
Red Vyvema TrådstartarenKänner oro idag. Oro inför att få ångest. Jag känner att den är nära. Vi får se vad som händer, helt enkelt. Den kommer nog att titta fram, frågan är hur stark och hur långdragen den blir?
Hoppas att den inte blir så långdragen och stark. Jag tror du kan vinna över din ångest, fortsätt kämpa. Jag mår bättre idag så jag finns här för dig.
Avregistrerad användareHar lyckats gå ut idag men mår inte bättre. Det bara går runt i huvudet. Lyssnade på podcasts det hjälpre inte heller. Ringde min partner men han orkade knappt prata och verkade disträ. Jag kan aldrig räkna med honom.Blev bara mer ledsen att jag hörde av mig och fick så lite tillbaka…han ville inte ens ses. Har verkligen ingen människa i Mitt liv. Det kan inte vara många som har det som mig?? Alla verkar ju ha någon, föräldrar syskon vänner bekanta arbetskompisar eller andra släktingar. Jag har ingen förutom honom men han orkar ju inte prata eller hälsa på mig så jag har helt enkelt ingen…bara ni på Mind att skriva till. Är inte det sjukt att leva så här ensam?? Om det bara fanns ett piller som gör att man verkligen slocknade för alltid. Men det finns inget säkert sätt.Finns ingen mening att vara kvar. Unga människor har hela livet på sig och allt kan ändras med åldern. Men jag är över 50, har inget mer att ge. Finns väl en anledning att dom flesta självmord sker i min ålder…detta är en värld för unga o framgångsrika!
Red Vyvema TrådstartarenHar lyckats gå ut idag men mår inte bättre. Det bara går runt i huvudet. Lyssnade på podcasts det hjälpre inte heller. Ringde min partner men han orkade knappt prata och verkade disträ. Jag kan aldrig räkna med honom.Blev bara mer ledsen att jag hörde av mig och fick så lite tillbaka…han ville inte ens ses. Har verkligen ingen människa i Mitt liv. Det kan inte vara många som har det som mig?? Alla verkar ju ha någon, föräldrar syskon vänner bekanta arbetskompisar eller andra släktingar. Jag har ingen förutom honom men han orkar ju inte prata eller hälsa på mig så jag har helt enkelt ingen…bara ni på Mind att skriva till. Är inte det sjukt att leva så här ensam?? Om det bara fanns ett piller som gör att man verkligen slocknade för alltid. Men det finns inget säkert sätt.Finns ingen mening att vara kvar. Unga människor har hela livet på sig och allt kan ändras med åldern. Men jag är över 50, har inget mer att ge. Finns väl en anledning att dom flesta självmord sker i min ålder…detta är en värld för unga o framgångsrika!
Jag förstår dig men snälla fortsätt kämpa. Jag förstår att du blev ledsen när din kille inte ens ville prata med dig, det är synd och dåligt av honom. Ja det är sjukt att du sak behöva vara ensam och jag önskar att jag kunde lyfta bort den smärtan du bär på. Jag känner verkligen med dig, det är bara tur att det inte finns ett sånt piller. Snälla välj livet, du har så mycket mer framför dig. Nej det är en värld för alla.
Avregistrerad användareTack det var omtänksamt skrivet 💗 ska göra vad jag kan. Just nu mår jag riktigt dåligt både psykiskt och fysiskt.
Har lyckats gå ut idag men mår inte bättre. Det bara går runt i huvudet. Lyssnade på podcasts det hjälpre inte heller. Ringde min partner men han orkade knappt prata och verkade disträ. Jag kan aldrig räkna med honom.Blev bara mer ledsen att jag hörde av mig och fick så lite tillbaka…han ville inte ens ses. Har verkligen ingen människa i Mitt liv. Det kan inte vara många som har det som mig?? Alla verkar ju ha någon, föräldrar syskon vänner bekanta arbetskompisar eller andra släktingar. Jag har ingen förutom honom men han orkar ju inte prata eller hälsa på mig så jag har helt enkelt ingen…bara ni på Mind att skriva till. Är inte det sjukt att leva så här ensam?? Om det bara fanns ett piller som gör att man verkligen slocknade för alltid. Men det finns inget säkert sätt.Finns ingen mening att vara kvar. Unga människor har hela livet på sig och allt kan ändras med åldern. Men jag är över 50, har inget mer att ge. Finns väl en anledning att dom flesta självmord sker i min ålder…detta är en värld för unga o framgångsrika!
Ja, jag har fördelen av att ha ett säkerhetsnät. Jag har fru, barn, syskon som jag kan prata med. Så jag förstår att det måste vara tungt att vara ensam. Det enda jag kan säga är att jag hoppas att du kämpar vidare. Kanske du kan börja med någon aktivitet, och träffa nya vänner där? Behöver inte vara någon jobbig aktivitet.
Red Vyvema TrådstartarenTack det var omtänksamt skrivet 💗 ska göra vad jag kan. Just nu mår jag riktigt dåligt både psykiskt och fysiskt.
Tack❤️ Det är jätte bra att du försöker, jag är stolt över dig❤️ Det är inte bra att du mår dåligt, jag mår inte så bra heller. Vill du prata lite så finns jag här, till och med sent på natten ibland❤️
Avregistrerad användareJa, jag har fördelen av att ha ett säkerhetsnät. Jag har fru, barn, syskon som jag kan prata med. Så jag förstår att det måste vara tungt att vara ensam. Det enda jag kan säga är att jag hoppas att du kämpar vidare. Kanske du kan börja med någon aktivitet, och träffa nya vänner där? Behöver inte vara någon jobbig aktivitet.
Måste vara fantastiskt med en familj som ställer upp! Har aldrig varit med om det själv…Jag går redan på en aktivitet en gång per vecka. Men inte träffat någon där. Denna veckan var jag för sjuk för att åka iväg.Sen har jag ytterligare en aktivitet 1-2 ggr månad. Inte träffat någon där heller. Så jag försöker .Verkar som ingen behöver fler vänner. Ingen vill vara med någon som är sjukskriven och jag har inte råd att följa med sånt som kostar. Har inget att prata med med andra medelålders kvinnor, dom lever inte alls som mig.Och yngre vill umgås med sin egen åldersgrupp.Det är så det ser ut. Blir bara en udda fågel som ingen väljer. Alltid jag som hört av mig när jag träffat nya människor genom åren. Ingen ringer eller messar mig.
Red Vyvema TrådstartarenMåste vara fantastiskt med en familj som ställer upp! Har aldrig varit med om det själv…Jag går redan på en aktivitet en gång per vecka. Men inte träffat någon där. Denna veckan var jag för sjuk för att åka iväg.Sen har jag ytterligare en aktivitet 1-2 ggr månad. Inte träffat någon där heller. Så jag försöker .Verkar som ingen behöver fler vänner. Ingen vill vara med någon som är sjukskriven och jag har inte råd att följa med sånt som kostar. Har inget att prata med med andra medelålders kvinnor, dom lever inte alls som mig.Och yngre vill umgås med sin egen åldersgrupp.Det är så det ser ut. Blir bara en udda fågel som ingen väljer. Alltid jag som hört av mig när jag träffat nya människor genom åren. Ingen ringer eller messar mig.
Jag vet hur det känns, du har mig i alla fall. Jag kan vara din vän om du vill. Udda fåglar är vackra ändå, vackra för att de är annorlunda. Det är synd att du måste må så här dåligt men den är kvällen stannar jag gärna uppe och pratar med dig. Bra att du fortfarande försöker❤️
Avregistrerad användareTack❤️ Det är jätte bra att du försöker, jag är stolt över dig❤️ Det är inte bra att du mår dåligt, jag mår inte så bra heller. Vill du prata lite så finns jag här, till och med sent på natten ibland❤️
Tack för att du är stolt över mig😘Det betyder mkt att det finns någon, så är lättad när du och Green Dyjyse svarar! Det är mkt lättare att stanna kvar i livet om det finns anhöriga. I mitt fall har jag bara min kille. Och han skulle bli ledsen om jag försvann. Men jag tror att han ändå kommer repa sig efter ett tag. Han vill ha mig kvar på sitt vis, men är oförmögen att vara ett stöd eller att finnas där. Han jobbar för mkt och är för trött för att träffas när jag vill det. Träffarna är bara på hans villkor.Inte för att han är taskig utan för att han oftast inte orkar ses eller prata i telefon.Jag behöver prata ensam med honom oftare än vi gör.. Jag behöver stöd och trygghet. Det får jag inte. Det som händer är att han blir orolig när jag berättar om mina besvär. Då blir det ett avstånd eftersom han är tyst och frånvarande när jag behöver prata.Han glömmer oxå snabbt vad jag har sagt. Det gör mig besviken.Det signalerar ointresse.Det ökar avståndet mellan oss ännu mer. Därför blir jag mer ensam när jag behöver sällskap som mest! Det är en vidrig känsla! Då känns självmord inte längre så långt bort.. Trist att det ska behöva vara så. Hur mår du nu? Hur är det med maten? Blir du inte svimfärdig när du äter så lite?Jag är tvärtom, maten och godsaker är min enda tröst. Vill inte ta bort det enda jag har.
Red Vyvema TrådstartarenTack för att du är stolt över mig😘Det betyder mkt att det finns någon, så är lättad när du och Green Dyjyse svarar! Det är mkt lättare att stanna kvar i livet om det finns anhöriga. I mitt fall har jag bara min kille. Och han skulle bli ledsen om jag försvann. Men jag tror att han ändå kommer repa sig efter ett tag. Han vill ha mig kvar på sitt vis, men är oförmögen att vara ett stöd eller att finnas där. Han jobbar för mkt och är för trött för att träffas när jag vill det. Träffarna är bara på hans villkor.Inte för att han är taskig utan för att han oftast inte orkar ses eller prata i telefon.Jag behöver prata ensam med honom oftare än vi gör.. Jag behöver stöd och trygghet. Det får jag inte. Det som händer är att han blir orolig när jag berättar om mina besvär. Då blir det ett avstånd eftersom han är tyst och frånvarande när jag behöver prata.Han glömmer oxå snabbt vad jag har sagt. Det gör mig besviken.Det signalerar ointresse.Det ökar avståndet mellan oss ännu mer. Därför blir jag mer ensam när jag behöver sällskap som mest! Det är en vidrig känsla! Då känns självmord inte längre så långt bort.. Trist att det ska behöva vara så. Hur mår du nu? Hur är det med maten? Blir du inte svimfärdig när du äter så lite?Jag är tvärtom, maten och godsaker är min enda tröst. Vill inte ta bort det enda jag har.
Tack så mycket, det värmer att höra att jag gör nytta…jag tycker du borde prata med din kille hur du egentligen känner. Då kanske kan kan lyssna, han borde göra det i alla fall. Jag mår ok, ganska trött men ångesten är låg nu. Jo då, jag har svimmat förut men har börjat äta igen. Jag blir trött och orkeslös…tack för att du frågar. Jag behöver också prata men känner att du är viktigare just nu.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.