Hem > Forum > Hopplöshet > Så nu är man här igen

Så nu är man här igen

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 795 totalt)
794
  • Trådstartaren

    Jag vet inte vad jag ska säga längre utan att jag är rädd….hopplöst. Allt känns hopplöst, varför ens leva längre när man känner att allt är hopplöst. Jag vet inte hur det är att bli inlagd men jag är rädd, de märke äntligen mig efter ett långt tag. Men varför bli inlagd när man vet att det är hopplöst. Ingen verkar bry sig och då är det väll bättre att jag tar mitt liv för ingen skulle märka om jag försvinner.

    Berätta gärna mer specifikt om vad du mår dåligt av?

    Trådstartaren

    Berätta gärna mer specifikt om vad du mår dåligt av?

    Min pappa accepterar inte mig, kommer hem till ett kaos. De retar mig i skolan, min ångest blir bara värre. Jag börjar isolera mig mer och mer. Mina panik attacker blir värre och värre, allt känns hopplöst. Det känns som ingen skulle bry sig om jag försvann…..min familj är helt koas. Vill helst rymma.

    lättare sagt än gjort, men försök vända på det- hur jävla mycket sämre kan det bli?. det beror mycket på hur du kommer in (frivilligt eller LPT (tvångsvård), vilken typ av avdelning du hamnar på, och vad det är för personal), men ofta kan de faktiskt hjälpa. det kanske inte känns som det innan, eller ens när du är där, men när du väl kommer ut lyckas man ofta skjuta upp saker iallafall ett litet tag till, eller upptäcker att du redan har det. om inte annat är det värt att testa.

    Sen är det alltid någon som bryr sig, även om det är svårt att tro. jag tänker inte säga något om att någon främling på bussen skulle sakna dig- det är troligt att de inte skulle märka något. men det finns alltid andra- andra som du inte tänker på själv längre. din gamla lärare minns dig, din barndomsbästis minns dig, din tidigare chef minns dig. och tro inte att du gör deras liv bättre genom att ta ditt. blir du inlagd kan du dessutom bli förvånad över hur mycket en del personal kommer genuint bry sig (tro mig, testade förra veckan- var flera i personalen (inklusive läkaren, som jag träffat typ 4 gånger) som grät efteråt).

    (ang. att hitta på något på avdelning, så är det inte så jäkla smart- det slutar bara i extravak med personal som stirrar på dig konstant och förbud mot att låsa toaletten)

    Försök sätta upp mindre mål, eller mindre saker du måste leva för- ett jobb du lovat att gå till, ett nytt avsnitt av en serie du följer, en konsert eller ett nytt album från din favoritartist. det känns irrelevant, men det är ändå någonting, medan du jobbar för något bättre, viktigare, större.

    (förlåt för monstertext lol)

    Trådstartaren

    lättare sagt än gjort, men försök vända på det- hur jävla mycket sämre kan det bli?. det beror mycket på hur du kommer in (frivilligt eller LPT (tvångsvård), vilken typ av avdelning du hamnar på, och vad det är för personal), men ofta kan de faktiskt hjälpa. det kanske inte känns som det innan, eller ens när du är där, men när du väl kommer ut lyckas man ofta skjuta upp saker iallafall ett litet tag till, eller upptäcker att du redan har det. om inte annat är det värt att testa. Sen är det alltid någon som bryr sig, även om det är svårt att tro. jag tänker inte säga något om att någon främling på bussen skulle sakna dig- det är troligt att de inte skulle märka något. men det finns alltid andra- andra som du inte tänker på själv längre. din gamla lärare minns dig, din barndomsbästis minns dig, den tidigare chef minns dig. och tro inte att du gör deras liv bättre genom att ta ditt. blir du inlagd kan du dessutom bli förvånad över hur mycket en del personal kommer genuint bry sig (tro mig, testade förra veckan- var flera i personalen (inklusive läkaren, som jag träffat typ 4 gånger) som grät efteråt). (ang. att hitta på något på avdelning, så är det inte så jäkla smart- det slutar bara i extravak med personal som stirrar på dig konstant och förbud mot att låsa toaletten) Försök sätta upp mindre mål, eller mindre saker du måste leva för- ett jobb du lovat att gå till, ett nytt avsnitt av en serie du följer, en konsert eller ett nytt album från din favoritartist. det känns irrelevant, men det är ändå någonting, medan du jobbar för något bättre, viktigare, större. (förlåt för monstertext lol)

     

    Tack så mycket och tro mig jag har försökt. Hamnade på BUP som ett akutfall efter att jag försökte ta mitt liv sen efter det så pratade jag där några gånger men sen släppte de mig utan någonting, det kändes inte bra alls….jag tappade hoppet då. Kändes aldrig som de brydde sig eller lyssnade. Bara om de visste vilken misstag de gjorde, efter det har jag försökt om och om igen. Jag vet inte vad som har fått mig att fortsätta leva men jag kanske borde ta chansen….eller så kanske jag inte orkar. Jag kan knappt ta hand om mig själv. Men tack för att du i alla fall lyssnar och försöker hjälpa mig, det värmer i alla fall lite.

     

     

    Jag lyssnar med på dig, på självaste julafton 😉 Jag och andra här finns här för dig! Vila i något du tycker om. Jag har gjort en mysig liten julfika med hemgjorda mintkakor, stora pepparkakshjärtan och Lindor choklad. Och gott kaffe till det. Tog en fin kopp och ett fint fat och har en julduk på köksbordet. Tänk på att du kan göra något bara för dig. Det är du värd! Kram

    Trådstartaren

    Jag lyssnar med på dig, på självaste julafton 😉 Jag och andra här finns här för dig! Vila i något du tycker om. Jag har gjort en mysig liten julfika med hemgjorda mintkakor, stora pepparkakshjärtan och Lindor choklad. Och gott kaffe till det. Tog en fin kopp och ett fint fat och har en julduk på köksbordet. Tänk på att du kan göra något bara för dig. Det är du värd! Kram

     

    Ja kanske det, just nu är det folk över hos mig. Nästan alla i min släkt, det är stressigt och jag har redan fått 1 panik attack. Jag vet inte om jag nånsin kommer bli glad igen men jag försöker vara glad, det är ändå jul.

    God jul, hoppas att du får en bra julafton😊

    På vilket sätt är det stressigt med släkten? Kände du dig tvungen att bjuda dem fast du inte orkade? Jag har själv ingen släkt, bara syskon som på olika sätt ignorerat mig genom åren och några var elaka när jag var liten och försvarslös. De fortsatte så gott det gick att vara spydig mot mig som vuxen. Så jag har ingen kontakt med dem. När mina föräldrar levde för många år sedan sågs vi eftersom vi strålade samman på middagar hos föräldrarna på tex högtider, helger osv så då var man ju tvungen att träffa dom när jag bodde över hos föräldrarna och dom kom dit. Men nu har vi ingen kontakt. Jag sitter här ensam. Åt lite julmat och tände ljus..tagit en promenad.

    Trådstartaren

    På vilket sätt är det stressigt med släkten? Kände du dig tvungen att bjuda dem fast du inte orkade? Jag har själv ingen släkt, bara syskon som på olika sätt ignorerat mig genom åren och några var elaka när jag var liten och försvarslös. De fortsatte så gott det gick att vara spydig mot mig som vuxen. Så jag har ingen kontakt med dem. När mina föräldrar levde för många år sedan sågs vi eftersom vi strålade samman på middagar hos föräldrarna på tex högtider, helger osv så då var man ju tvungen att träffa dom när jag bodde över hos föräldrarna och dom kom dit. Men nu har vi ingen kontakt. Jag sitter här ensam. Åt lite julmat och tände ljus..tagit en promenad.

    Jag tycker synd om dig, jag hör att du har det jobbigt. Vara ensam på julen låter inte kul alls. Mina föräldrar bjöd in nästan hela släkten, jag litar bara på mina kusiner. Min yngsta kusin och min lillebror brukar kalla mig saker och det känns inte heller bra. Annars så måste jag låssas vara någon jag inte är för ingen accepterar mig. Jag är ickebinär och inte ens min egna pappa accepterar mig. Jag är här för dig så du är inte ensam, kom ihåg det. Jag har tankar på att ta mitt liv igen, jag ska försöka skjuta bort de tankarna men det är svårt.

    Ta hand om dig

    Aha jag förstår. Jobbigt att inte bli accepterad som man är.Detta med kön är så laddat det borde det inte vara tycker jag. Man är ju människa oavsett könstillhörighet. Det är som att folk ställer in sig på vilket kön folk har och behandlar personen därefter. Det sker liksom automatiskt. Det krävs att man är medveten. Sen är det väl att folk vill ha kontroll, vara som alla andra. Tråkigt tycker jag. Det är ju intressant att va unik! Ja jag överlevde julaftonen ensam. Det var mest olika symtom i kroppen jag oroade mig för. Fick panik en gång av en obekant känsla i kroppen och tics som jag aldrig har annars..I övrigt var det som en vanlig dag ensam. Gick ute o kollade in i fönstren, alla hus med julfirande folk där inne…Det var lite mysigt faktiskt. Jag var bara i nuet antar jag, för jag kände inget jobbigt när jag såg alla julfirande. Bara en mild känsla  😉

    Trådstartaren

    Aha jag förstår. Jobbigt att inte bli accepterad som man är.Detta med kön är så laddat det borde det inte vara tycker jag. Man är ju människa oavsett könstillhörighet. Det är som att folk ställer in sig på vilket kön folk har och behandlar personen därefter. Det sker liksom automatiskt. Det krävs att man är medveten. Sen är det väl att folk vill ha kontroll, vara som alla andra. Tråkigt tycker jag. Det är ju intressant att va unik! Ja jag överlevde julaftonen ensam. Det var mest olika symtom i kroppen jag oroade mig för. Fick panik en gång av en obekant känsla i kroppen och tics som jag aldrig har annars..I övrigt var det som en vanlig dag ensam. Gick ute o kollade in i fönstren, alla hus med julfirande folk där inne…Det var lite mysigt faktiskt. Jag var bara i nuet antar jag, för jag kände inget jobbigt när jag såg alla julfirande. Bara en mild känsla 😉

    Du är inte ensam egentligen, de där symptomen vet jag inte vad det är men jag tror inte det är något allvarligt, det hoppas jag i alla fall. Själv så gick julafton bra till slut men somnade gråtandes. Känslan av panik är inte skön, det vet jag själv för att jag brukar få panik attacker. Annars så vill jag ta mitt liv som vanligt men det känns bra att skriva med någon som förstår en.

     

    Tack för att du lyssnar☺️

    Jag lyssnar på dig med

     

    Trådstartaren

    Så nu ligger jag här och gråter igen med mina självmordstankar som sällskap. Jag vet inte vad jag ska ta vägen, jag har just pratat med en volontär som ville ringa 112 åt mig men jag är för rädd för att erkänna att jag vill att de ska ringa 112 för att hämta mig och lägga in mig. Ska ringa till en psykakut på Fredag och se om jag kan bli inlagd men vet inte hur det är, det är min första gång.

    Vet någon hur det är? Jag är rädd därför frågar jag.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 795 totalt)
794

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.