Del 2: Vad känner jag egentligen?

Jag ser stora skillnaderhur man ser på mobbing jämfört med skolan idag. När jag gick i skolan var det många som blev sexuellt antastade tex, vilket är ett brott idag. Man kunde bli det både av lärare (om man hade otur ) eller av andra elever.Flera elever kunde tex hålla fast en elev och dra ner trosora eller ta på brösten. Jag såg det flera ggr på skolgården. Det fanns heller inga rast vakter, så att hålla sig på skolgården var inget jag vågade göra. Jag gick till ett skogsområde på raster eller gömde mig i skolans källare. Mobbing som begrepp var i sin linda. Det hette att “de bara retas”, vilket inte ansågs vara en stor grej.Det är så barn gör, typ… Ordet kränkningar användes aldrig. Därför var det omöjligt att komma åt problemet. Idag kan du t.om stämma en skola för mobbing.   Men det betyder såklart inte att mobbing går att få bort, jag tror att människor  fungerar så i flock. Har blivit mobbad på jobb i vuxen ålder oxå. Vuxna gör det bara lite mer “sofistikerat”. Men det är fortfarande samma sak.

Förstår att det kom som en chock med ett syskon…typiskt att folk alltid ska skaffa fler barn när de träffar en ny partner! Min kille ville inte ha fler barn när han träffade mig. Det passar mig bra!  Jag har 13 år mellan ett  syskon. Så det är oxå stor ålder skillnad.  Men har inte haft yngre syskon vet inte hur det är. Jag har alltid varit yngst, det har jag varit så van vid. Sedan har jag blivit gammal haha..nu tycker jag alla är yngre överallt…Jag är yngst i syskonskaran så hade oxå gamla föräldrar. De lever inte längre. Numera är det vanligt att få barn högt upp i ålder så det kommer vara många som har gubbar och gummor till föräldrar i framtiden haha 🙂 Tids nog tycker du nog det är roligt och spännande. Men förstår att du bävar för allt skrik och stök framöver…jag avundas dig inte.

Anonym skrev:

Jag ser stora skillnaderhur man ser på mobbing jämfört med skolan idag. När jag gick i skolan var det många som blev sexuellt antastade tex, vilket är ett brott idag. Man kunde bli det både av lärare (om man hade otur ) eller av andra elever.Flera elever kunde tex hålla fast en elev och dra ner trosora eller ta på brösten. Jag såg det flera ggr på skolgården. Det fanns heller inga rast vakter, så att hålla sig på skolgården var inget jag vågade göra. Jag gick till ett skogsområde på raster eller gömde mig i skolans källare. Mobbing som begrepp var i sin linda. Det hette att ”de bara retas”, vilket inte ansågs vara en stor grej.Det är så barn gör, typ… Ordet kränkningar användes aldrig. Därför var det omöjligt att komma åt problemet. Idag kan du t.om stämma en skola för mobbing. Men det betyder såklart inte att mobbing går att få bort, jag tror att människor fungerar så i flock. Har blivit mobbad på jobb i vuxen ålder oxå. Vuxna gör det bara lite mer ”sofistikerat”. Men det är fortfarande samma sak.

Att de “bara retas” sitter i idag med. Jag har fått höra det många gånger, “men de vill bara retas” eller “de gillar dig, det är därför”, eller “ta inte allt så seriöst”. Idioti. Klart som korvspad att jag tar det seriöst när jag får höra att jag inte här hemma här eller blir anklagad för att ha gjort massa saker bara för att jag är kines. Typ: alla fisar som släpptes i klassrummet var mina och det skulle man påpeka högt varje gång. Eller att “men de vill inte vara med dig för att du är så duktig”, spela roll? Jag är fortfarande lika ensam! Blir så trött på sånt här, mobbning är inte okej oavsett vilken form det är i. It doesn’t matter, det är inte ok att mobbas. Det är inte ok att bortförklara mobbning. Det är inte ok att bara stå och se på medans någon blir mobbad. Punkt slut, det är inte ens något att diskutera.

Usch, blir så trött av att ens läsa och ens tänka på att sånt här har fått (och får) hända.

Anonym skrev:

Förstår att det kom som en chock med ett syskon…typiskt att folk alltid ska skaffa fler barn när de träffar en ny partner! Min kille ville inte ha fler barn när han träffade mig. Det passar mig bra! Jag har 13 år mellan ett syskon. Så det är oxå stor ålder skillnad. Men har inte haft yngre syskon vet inte hur det är. Jag har alltid varit yngst, det har jag varit så van vid. Sedan har jag blivit gammal haha..nu tycker jag alla är yngre överallt…Jag är yngst i syskonskaran så hade oxå gamla föräldrar. De lever inte längre. Numera är det vanligt att få barn högt upp i ålder så det kommer vara många som har gubbar och gummor till föräldrar i framtiden haha 🙂 Tids nog tycker du nog det är roligt och spännande. Men förstår att du bävar för allt skrik och stök framöver…jag avundas dig inte.

Ja, jag förstår att de vill ha barn o pappas tjej vill ha barn. Och visst, de hade inte tänkt att det skulle bli så här tidigt. Men nu är det så här i alla fall och abort är det inte på tal om för de ska ha barnet oavsett 🙂

Mm, jag är van vid att alltid vara äldst av alla barn på släktträffar. Jag vet att det är vanligt att få barn i högre åldrar nu, men hur som helst så tycker jag lite synd om barnet som ska ha en så gammal pappa. Jag har extremt mycket ångest över att mina föräldrar troligen kommer dö innan jag är 50, de börjar bli “gamla”. Tänk då det barnet? Det kommer ju ha ytterligare 16 år äldre pappa. Mamman är (tack å lov) yngre än pappa, hon år inte 30 än så hon blir väl en “ung mamma”. Med tanke på att båda mina föräldrar var var över 30 när de fick mig. Nåja, den nya bebisens mamma lär ändå “bara” vara typ 8 år yngre än min mamma var när hon fick mig. Men det är ändå 8 år längre tillsammans med sin förälder. Det betyder rätt mycket – nästan ett helt årtionde.

Egentligen gillar jag nog barn, men jag vill inte bli mamma själv. Jag vill gå med i socialen som någon form av avlastningsfamilj eller jourfamilj “när jag blir stor”. Kanske något annat också, vill i alla fall inte ha egna barn. Men just nu, som jag mår, så orkar jag inte med bebisar. Dessutom tar de tid och kräver uppmärksamhet. Men jag är i alla fall inte orolig att pappa kommer dissa mig å min bror för det, eller att bonusmamman gör skillnad på oss o hennes egna barn, hon gillar oss jättemycket o skulle vilja ha 5 egna barn. Så hon har inget emot oss alls 🙂 men jag förstår ju att det blir mindre tid åt mig och min bror med en till unge i huset, så korkad att jag inte fattar det är jag ju inte. Men jag vill ha det “som vanligt”.

Det komiska är att jag har rätt små kusiner, och i förrgår skämtade deras pappa om att vi kan få låna deras barn 2 veckor från å med nu… jag sa att vi är klara med småbarn i våran familj och tackar nej till fler. Sen dagen efter kommer pappa o bara “ja, nu ska du bli storasyster och pappa ska bli pappa igen”. Förvirrande deluxe – ja.

Jag orkar inte. Det är för mycket åt mig att hantera, jag känner mig så liten och världen så stor. Varför just jag?

Pappa har sen jag varit liten tagit upp då och då (han jobbar med sånna personer och hjälper dem) att “hm hon kanske har asperger” men jag har alltid skyfflat bort det och sagt nej. Blankt nej. Jag vill vara som ”alla andra”. Men det går inte längre. De där ”alla andra” sitter inte hemma och är deprimerade, har inte sömnproblem som pågått typ så länge de kan minnas, självskadar inte och har inte ätstörningar.

Så… jag bestämd mig mitt i allt som händer nu (med flytt, syskon, ny skola mm – allt detta är jättemycket för mig!!) att googla på symptom lista för asperger och tro fan att jag kan bocka för nästan allt! Av en listan med 13 punkter (ofta fler saker på samma punkt) kunde jag bocka för 8 av dem som solklara o 3 som ibland/typ/någon del av vad det stog på punkten.

Så, nu är jag mest arg på mig själv för att jag inte sagt ja tidigare. Varför jag inte låtit bup utreda mig. Varför jag inte bara gått med på det?? Jag hade kunnat få hjälp så mycket tidigare!

Sanningen är att detta legat i mig någon vecka nu. Nej, några veckor. Men jag har inte pallat googla det än. Så jag har funderat på hur jag ska ta upp det inför mamma och pappa… typ hoppas att bup själva märker det på våra samtal och skickar mig för utredning? Eller helt krasst säga att jag vill utredas för detta och detta? I så fall, igår (förrgår, klockan är efter 00) kom jag ju till pappa. Så natten till igår googla jag fram den där listan igen och screenshotade den. Ringade in alla punkter jag kunde bocka av som solklara med mörkgrön/grön färg och de jag kunde bocka av som delvis med gul färg. Skickade bilden till mamma och skrev “jag tror att detta är jag, läs bilden”. Rubriken i bilden var “Aspergers syndrom” samt en kort text om det, så vad jag pratade om var ju ändå rätt uppenbart.

Mamma tog det bättre än jag trodde, hon svarade först typ 18h senare men skrev att vi kan ta upp det med bup nu efter sommaren. Jag svarade att jag vill ta tag i det nu, gå min egna väg typ. Leta upp någon annan stans att göra utredningen (pga de långa köerna hos bup, fixar inte att vänta flera år när det finns andra sätt att göra det på) typ. Mamma sa att så länge det inte kostar så spelar det inte någon roll vart den görs – och så länge det är seriöst då. Så nu håller vi (jag) på att leta upp platser i närheten som kan tänkas vara intressanta för utredningen då.

Jag orkar inte ha fler diagnoser. Vill inte ha fler diagnoser på papper. Men just nu mår jag bara skitdåligt och känner att it doesn’t matter, bara jag får rätt hjälp någon gång får det stå vad 17 som helst i min journal och på pappret med mina diagnoser. För jag är fortfarande jag.

 

Det är fortfarande kaos sen igår i mitt huvud. O igår har typ resten av släkten fått veta. Jag vill bara gråta, är så trött. Inte sov-trött utan snarare mentalt trött. Är helt slut mentalt, orkar ingenting och vill typ bara lägga mig ner och ge upp på livet.

Men imorgon kommer pappas tjej. Så antar att jag får ta tag i mitt liv och skärpa mig lite. Fan, kommer flytta inom kort igen. Pallar inte flytta igen, flyttade nyss x2. Har inte ens packat upp sen dess – lär inte gör nu heller. Är ju ingen mening om vi ska flytta igen liksom, haha.

 

(Ursäkta att jag svär… har en dålig ovana att svära då och då utan att det egentligen är befogat…)

Detta med diagnoser tycker jag bara är förvirrande…snart tar ju varenda kotte mediciner för att kunna överleva. Jag är mest förvånad över att ingen pratar om VARFÖR så oerhört många måste ta mediciner??? När ingen gjorde det förr och ändå mådde hyfsat ? Det är bara kolla gamla idag, dom har ju oxå kämpat men överlevt. Blivit urgamla och ändå inte käkat piller? Sånt funderar iaf jag på…känner mig ensam om att tänka så.Alla släcker bränder men ingen tar reda på hur branden uppstått,ungefär. Mina föräldrar dog innan  jag var 50…men jag har ett syskon som hade mamma  i livet 13 år längre än mig.Så är det att va yngst…Man får ha sina föräldrar mycket kortare tid än de andra syskonen!! Orättvist, ja så är livet! Jag själv skulle inte skaffa barn i hög ålder, en kan bara konstatera att många andra gör det. Många tänker inte rationellt när det gäller avla barn. Jag vet inte varför,själv fick jag ett barn som ganska ung (av”misstag” ) och sedan har jag aldrig velat ha något  igen, jag har aldrig längtat efter barn. Partners sedan tidigare har gjort slut för att jag sagt nej till barn. Det har varit otroligt smärtsamt då jag älskade dem.Jag har utretts för asperger och läkaren sa att jag inte hade det.Han märkte det redan i samtalet. Men jag skickades ändå till utredningen och det var som väntat inte asperger. Jag önskar att jag hade den diagnosen, då hade jag fått stöd, eftersom fler dörrar i öppnas om man har asperger. Iaf när det gäller hjälp och stöd. Jag får ingen hjälp alls idag. Trots att jag har jättestora problem att fungera med andra och hitta min plats i tillvaron. Har umgåtts med min partner i går och förrgår. Han har semester nu och vi har hittat på saker men nu verkar han vara trött och vill vara själv…så nu sitter jag ensam igen :/

Anonym skrev:

Detta med diagnoser tycker jag bara är förvirrande…snart tar ju varenda kotte mediciner för att kunna överleva. Jag är mest förvånad över att ingen pratar om VARFÖR så oerhört många måste ta mediciner??? När ingen gjorde det förr och ändå mådde hyfsat ? Det är bara kolla gamla idag, dom har ju oxå kämpat men överlevt. Blivit urgamla och ändå inte käkat piller? Sånt funderar iaf jag på…känner mig ensam om att tänka så.Alla släcker bränder men ingen tar reda på hur branden uppstått,ungefär. Mina föräldrar dog innan jag var 50…men jag har ett syskon som hade mamma i livet 13 år längre än mig.Så är det att va yngst…Man får ha sina föräldrar mycket kortare tid än de andra syskonen!! Orättvist, ja så är livet! Jag själv skulle inte skaffa barn i hög ålder, en kan bara konstatera att många andra gör det. Många tänker inte rationellt när det gäller avla barn. Jag vet inte varför,själv fick jag ett barn som ganska ung (av”misstag” ) och sedan har jag aldrig velat ha något igen, jag har aldrig längtat efter barn. Partners sedan tidigare har gjort slut för att jag sagt nej till barn. Det har varit otroligt smärtsamt då jag älskade dem.Jag har utretts för asperger och läkaren sa att jag inte hade det.Han märkte det redan i samtalet. Men jag skickades ändå till utredningen och det var som väntat inte asperger. Jag önskar att jag hade den diagnosen, då hade jag fått stöd, eftersom fler dörrar i öppnas om man har asperger. Iaf när det gäller hjälp och stöd. Jag får ingen hjälp alls idag. Trots att jag har jättestora problem att fungera med andra och hitta min plats i tillvaron. Har umgåtts med min partner i går och förrgår. Han har semester nu och vi har hittat på saker men nu verkar han vara trött och vill vara själv…så nu sitter jag ensam igen :/

Men, EXAKT!! Varför tar man inte tag i det faktiska problemet istället för att bara skylla över bollen på andra? Att så många behöver ta mediciner för att fungera i vardagen är ju inte klokt egentligen! Det är ju bättre att ta reda på VARFÖR istället för att fortsätta skylla på att det är vi som individer som är svaga, vi som är lata, vi som behöver lära oss hantera stress, vi som behöver lära oss att bara bita ihop osv.

Jag känner att just nu skulle den diagnosen nog kunna hjälpa mig. Det skulle bli svart på vitt att det inte är något fel på mig, och jag tror att många fler skulle förstå då. Dessutom skulle jag kunna få mer hjälp i skolan, hjälp som jag inte får nu för att “jag är ju normal och ska bara lära mig att hantera en normal vardag”. Varför kan man inte få hjälp utan att få diagnosen? Forskning visar ju på att tjejer får diagnoserna senare för att de inte söker för samma saker som killar, och för att diagnosmallarna är gjorda med forskning på killar. Varför inte göra om dem? Varför kan inte alla som behöver hjälp få hjälp? Vi kanske ska självdiagnostisera oss själva med ADIH (Allmänt dum i huvudet)? Då kanske vi alla kan då den hjälp och det stöd vi behöver?

Att pressa in tusentals människor i en fyrkant fungerar inte. Vi alla är stjärnor, osymmetriska stjärnor. Hur fan ska vi då, som stjärnor, pressas in i en kvadrat? Testa själv att pressa in en (till ytan) lika stor stjärna i en lika stor kvadrat. Det fungerar inte utan att klippa sönder stjärnan. Mao: vi ska klippa sönder oss själva för att passa in i samhället.

Varför inte bara göra fyrkanten större? Det skulle ge fler möjligheter, och få fler att passa in. Är kvadraten tillräckligt stor skulle alla stjärnor, oavsett symmetrisk form passa in. Varför har vi inte ett sånt samhälle?

Många frågor, få svar.

Både igår och idag har varit “hektiska” dagar. Jag var med kompisar igår, på Ullared idag och imorgon blir det kompisar igen. Att vara så här social börjar ta ut sin rätt på mig nu… är så trött, så trött.

Vill egentligen inte fara iväg imorgon, men kan sällan ställa in nu. Bara att bita ihop… det är ju mitt fel att jag planerat så här dåligt. Typ.

Har fortsatta problem med maten också. Vill inte äta, är inte sugen på något längre och min ätstörning vill komma tillbaka. Försöker kontra med att hålla ännu hårdare på mina fasta mattider. Men jag vet inte… det funkar än så länge så där. Dessutom har de blivit si och så nu under dessa två dagar. Igår åt jag tex ingen lunch (hann inte) och idag åt jag lunch kl 18.

—————————

Jag har googlat mer, och har hittat en mottagning som samarbetar med landstinget. Där ska det gå att göra asperger utredningen – gratis. Jag tänker att de borde vara seriösa, för varför skulle landstinget sammarbeta med en lekstuga? Ska dock ta upp det med bup innan jag kontaktar dem. Och sen ska jag se hur lång väntetid bup har för utredningen, tänker göra så som det går snabbast.

Just nu känner jag att allt måste gå snabbt. Jag har tagit mod till mig och vågat sträcka ut handen och be om hjälp. Jag vill få detta gjort och påbörjat nu innan jag ångrar mig. Jag orkar inte vänta för länge då, för då hinner jag ändra mig. Jag vill inte ändra mig.

Så mycket tankar… så få svar på tankarna. Kaos. Jag känner mig lika maktlös som en treåring. Jag kan inget göra åt vårdens extrema köer, men jag kan välja den mottagning med kortast kö. Så nu hoppas jag på att den “privata” mottagningen har väldigt kort kö…

Mamma har pratat med pappa – han verkar fine med att jag utreds för asperger (lär säkert bli utredd för adhd i samma veva…). Så det känns ju skönt i alla fall att de sas verkar vara på min sida och låta mig göra de utredningar jag “vill” göra.

Jag har oxå tänkt på att vi måste ta så mkt eget ansvar hela tiden. Det ligger i tiden har jag märkt När jag växte upp var det inte lika starkt att ansvaret ligger på individen men nu är det verkligen så! Man får t.om höra att det är fel på en själv för att partners i ens liv har varit som de varit..Jag har aldrig någonsin velat ha en kille som är otrogen, en kille som är deprimerad/ointresserad eller en kille som hellre träffar sina vänner än mig…ändå är det just de personerna som funnits för mig. Det var aldrig det jag längtade efter! Men ändå är det mitt fel! Och det enda jag gjort är att bry mig om någon.  Att ge och ta emot kärlek.  Att alltid försöka se till dom som är de snälla,undvika dom elaka. Jag är alltid tydlig med vad jag längtar efter. Men det hjälper inte, jag går på nit efter nit…andra hittar personer i sin närhet som älskar dem. Det ser jag hela tiden! Har de ingen partner så har de åtminstone vänner. Eller en familj som bryr om dom. Fin liknelse med stjärnorna och kvadraten!Jag känner mig oxå som en ving klippt stjärna! Har aldrig passat in i mallen.Jättebra beslut att göra utredningen och att dina föräldrar godkänner det. Hoppas du slipper vänta allt för länge! Vad tråkigt att du inte kan äta. Jag är tvärtom, jag måste skärpa mig så jag inte äter för mycket.Åt mycket när jag var yngre men höll ändå en sund vikt.Nu är det inte samma sak, nu kan jag bara äta hälften av det om jag ska hålla min sunda vikt. Önskar att jag var mindre hungrig, så skulle jag ha ett bekymmer mindre, jag tänker på mat jämt… Jag blir lugn av att laga mat, jag blir lugn av att äta en god middag, att ta en härlig fikapaus med hembakt med..dofterna, konsistenserna…Det har alltid förknippats med kärlek för mig.

Jag orkar inte tänka. Men ja, jag gillar jämförelsen med stjärnor och kvadrater. Det blir så mycket mer målande, mer obvious att det är ett kvadratiskt samhälle vi har och mer “tydligt”. På det sättet har jag fått rätt många att förstå hur det är att vara “annorlunda” eller att inte gå att pressas in i mallen.

Men idag orkar jag inte. Tre dagar med fullt ös är för mycket för mig. På tok för mycket. Två dagar var mycket, tre är för mycket. Efter två dagar behöver jag vila och ha en tom dag. Imorgon ska hela familjen iväg på morgonen, inklusive pappas nya. Men tack och lov bara på morgonen/förmiddagen. Så sedan kommer jag kunna få vara hemma och vila.

Idag (igår, men säger idag pga känns som samma dag) blev det extremt mycket buss- och spårvagn åkande. Och som känt är det inte direkt tyst där. Sååå… tröttheten av för mycket intryck kom som ett brev på posten. Det var dessutom extremt mycket fotbollslag där pga Gothia cup. De hade typ konsert i spårvagnarna, så ja. Fullt ös medvetslös.

Eftersom jag var med några personer kunde jag ju inte gärna sätta i hörlurar heller… dessutom hjälper det mig knappt. Min hjärna tar in precis allt ändå. Det finns inget filter, allt går rakt in. Det är jättejobbigt att inte kunna filtrera bort saker. Andra kan tex filtrera bort ett konstant fläktljud, medans jag bara kan lyssna på det då. Kan knappt höra vad andra säger samtidigt, för det enda som hörs är fläktljudet. Det behöver inte vara högt, ibland så lågt att andra knappt ens hör det om de anstränger sig – det typ förstoras i mitt huvud. Så ja, ljud är jobbiga för mig. Blinkande lampor i neonfärger (typ som det ser ut på gatorna i vissa asiatiska länder) har jag också svårt för, annars är synintryck inte alls lika jobbiga för mig. Visst ser jag “allt”, men här drar jag nytta av min kassa syn, behöver vara inom typ 30cm för att kunna läsa annars.

Så om en vanlig person går på gatan ser den en stupränna hänga ner längs ett hus, medans jag istället ser en stupränna med 4 fästen som är inskruvade i väggen och runt fäste två uppifrån är fogen lossad samt tre skruvar på det nedersta fästet är rostigare än alla de andra skruvarna. Men tack vare min dåliga syn ser jag bara stuprännan och huset, men inte allt det andra. Detta kräver ju dock att jag inte har varken linser eller glasögon på mig, så därför gillar jag att vara utan dem (utan linserna, avskyr glasögon – jag passar inte i det) är helt enkelt att det gör mig mindre trött.

Att gå utan glasögon/linser trots min kassa syn påverkar faktiskt inte min huvudvärk. Den är lika jobbig oavsett hur mycket eller lite jag har på linser eller glasögon :/

 

Något jag lärt mig är att folk har svårt att förstå. De förstår inte om de själva inte varit eller är igenom något liknande. Så jag försöker att tala målande, och vara övertydlig. För att inte komplicera till något. Jag gillar uttrycket “less is more”, för om jag förklarar enkelt men målande utan massa jäkliga begrepp blir det enklare för folk att förstå, och istället för att fundera på “vad fan hon snackar om” kan de fokusera på att ta in det jag säger. Vilket gör att de istället kan lära sig mer jämfört med om jag hade pratat med massa svåra ord som folk behövde lista ut vad de betydde istället 🙂

 

Jaja, nu orkar jag inte mer. Återkommer med mer reflekteringar. Förlåt för osammanhängande text

Idag är en hemmadag. Halvt i alla fall. Ska ut sedan. Men hela förmiddagen och eftermiddagen fram till typ kl 17 är jag hemma i alla fall. Har ångest, sjukt mycket ångest. Men samtidigt är det en grej med gymnasieantagningen som äntligen löst sig. Dock har gymnasieantagningen gått på semester så får vänta några veckor på svar, men men.

Det känns som att jag fortfarande inte är lugn sedan sommarlovet började. Är fortfarande uppe i varv.

Nu håller jag på att förbereda lite smått inför en kommande flytt. Suck. Det är så jobbigt att flytta! Jag vet inte ens vad jag själv tänker. Vet bara att jag är extremt trött. Det är någon typ av öppen konsert jag ska på ikväll – får se hur det går… hu. Ser inte fram emot det i alla fall… jaja, får la se vad som händer och om jag fixar det eller ej. Just nu håller de på med en röjsåg här utanför och har gjort hela morgonen så det är inte mycket till lugn och ro här inte.

“Konserten” jag var på igår gick helt ok. Stog på en kant så det var inte så mycket trängsel – trånga utrymmen triggar min panikångest direkt.

Sedan hade jag även öronproppar med mig som skydd, ifall att ljudvolymen skulle bli för hög för mig. Och visst blev den det, så fort de började prata om att presentera artisten fick jag ångest och kände direkt att “det här fixar jag inte, det är för mycket skrik och för mycket ljud”. Men med öronproppar så gick det ändå hyfsat, hörde ändå allt men det blev på en mer hanterlig nivå för mig. Så, det gick faktiskt helt okej i slutändan ändå. Jag fixade att vara där i hela 1h när de höll på. Fast jag måste erkänna att jag även höll för öronen vissa stunder när publiken skrek ovanligt mycket. Ljud och konserter är verkligen inte något jag är vän med, öht. Tycker det är jättejobbigt med folkmassorna och den höga ljudvolymen. Det är som gjort för panikångest attacker för mig.

Två starka triggers – ljud och trånga ytrymmen = inte bra ihop.

Men, jag har gjort det en gång. Så det kan gå igen 🙂

 

Imorgon ska jag till ett nöjesfält. Är planen än så länge i alla fall. Lär bli en del skrik och trängsel där med, så får la se hur länge jag orkar. Jag hoppas bara på att slippa panikångest och mentala sammanbrott – då är det en bra dag.