Del 2: Vad känner jag egentligen?

Pga att det är hela 16°C ute men ännu varmare inne håller jag på att koka ihjäl. Kan inte sova. Så nu gick jag nyss ut och la mig på balkongen i balkongsoffan. Jag har balkongdörr från mitt rum så det stör ingen annan, vilket är jätteskönt då jag avskyr att hålla andra vakna pga mina sömnproblem.

Har en fläkt med, men den lät jag stå på till 00, sedan pallade jag inte med ljudet mer. Behövde lugn och ro för att varva ner. Så då stängde jag av den, vilket ledde till att det blev olidligt varmt inne igen. Jag vill ha det svalt i sovrummet. Funderar på att lämna balkongdörren öppen inatt. Men det kommer in så mycket mer ljud utifrån då och jag pallar inte att bli väckt tidigare än jag måste…

Jag är hopplös. Eller ja, jag överlevde dagen. Men det var precis och nu är jag helt slut. Är så trött av alla ljud och intryck nu, och fläkten här hemma står på. Står inte ut med ljudet den gör men står inte ut med värmen om den inte är på. Jag vill ha en knäpptyst fläkt 😅

Min hjärna är mos, den är nog sönder för jag kan verkligen inte använda den just nu. Jag funderar på om jag kanske kan somna med enbart en av mina sömnmediciner ikväll istället för två? Men samtidigt mår jag skit ändå och har ångest, så jag behöver nog ta båda två. Den ena är ju för ångesten (och sömnen) o den andra bara för sömnen. Dessutom ska man ju inte hoppa över en medicin bara så där.

Dock vet jag att jag kan det – den gör mig dåsig så om jag ska upp tidigt och kommit hem sent har jag hoppat den ibland. För att slippa dåsigheten på dagen efter. Har haft den på högre dos som “vid behov” (dvs varje dag) och sedan har både mamma och mormor jobbat inom psyk. Så de har ju båda en del kunskap om allt som hör därtill och har sagt att det är helt okej. Dessutom är pappas nyas syster sjuksköterska och hon har också sagt att det inte är hela världen om man hoppar den en dag. Så ja, när jag lägger ihop allt detta blir ju resultatet att världen inte lär gå under för att jag hoppar över en dag liksom.

MEN, jag skulle inte råda någon annan att göra som mig! Det beror nog en hel del på hur man är som person med, vissa är ju mer känsliga för läkemedel och reagerar starkare än andra på det osv. Jag känner att jag är på min botten, mår verkligen skit och tror inte att jag kan må sämre (vet att jag kan det, me har inte upplevt det…). Dock försöker jag att se små positiva saker när jag skriver här. För att typ tvinga mig själv att tänka på något positivt med. Men ofta är mina tankar riktigt tråkiga, kaosartade och dystra…

Jag funderar mer och mer. Och börjar bli mer frustrerad. När är det min tur? Kan jag inte bara få påbörja utredningarna? Vill göra så många utredningar. Känner mig redo för att få på papper att jag är konstigt på riktigt. Det känns som att det skulle ge mig förståelse för mig själv, och att samhället skulle förstå mig på ett annat sätt. Samtidigt vill jag inte ha diagnoser. Det ska inte krävas några diagnoser för att man ska få hjälp. Jag önskar att man bara kunde få den hjälp man behövde – med diagnos eller ej.

Nu orkar jag inte skriva något mer. Börjar bli jobbigt att hålla mobilen upp, haha

Jag behöver skriva av mig lite till. Förlåt för att detta mer blir som en dagbok. Kanske borde öppna en anteckning i mobilen istället för att spamma sönder här… och förlåt för att jag inte orkat engagera mig i någon annan tråd det senaste heller ://.

Min bror ser på film igen. Jag hade hopp om att få någon sömn. Nåja, går så där. Han förstår nog inte hur jobbigt ljud är för mig och hur det verkligen känns som att ljuden är INNUTI mig. De äter sönder mig samtidigt som de skär genom hela mig. Usch vad jag avskyr ljud! Jag önskar bara att han hade förståelse och förstog, förstog hur jobbiga ljud är för mig och förstog att han gärna får vida hänsyn precis som jag såååå många gånger fått göra åt honom. Men nejdå, han har ju adhd så man kan inte skylla på honom.

Jag förstår att det är diagnosens fel. Men ibland låter det som att ALLT, ALLT, ALLT är diagnosens fel. Adhd:ns alltså. Men bara för en diagnos får man ju inte göra vad fan som helst. Tycker jag i alla fall. Bara för att jag har gad och depression samt självskadebeteenden får jag ju inte skada andra, döda andra eller slå andra för att det känns bättre sekunden jag gör det. Precis som att min bror inte borde få göra ljud, irritera å hålla på och skylla allt på “men jag har adhd”.

Det var en rätt dålig jämförelse, men just nu orkade jag inte skriva något bättre.

 

Egentligen skulle detta postas inatt. Men tydligen orkade jag inte klicka på skicka, så det skickas väl nu istället då.

• Skönt att du har en balkongdörr i ditt rum.Jag mår oxå dåligt av värmen. Nu blir det riktigt varmt. Sover dåligt i värme, och störs av ljuden utanför folk är ju vakna 24 timmar nuförtiden. Hatar att ha levt så pass länge så jag minns hur det var när det var tyst….usch så mkt som förändrats till det sämre.Dyrt att bo, mer ljud och luftföroreningar.  Och vad smutsigt det är överallt!!! Ingen städar längre.Har ingen annan märkt det? På bussar och tåg är det smutsigt så jag är tvungen att ta med någon tidning eller sits underlägg för att inte kläderna ska bli äckliga. Finare plagg blir förstörda, tål ej60 grader. Är ju sjukt att man måste tvätta kläderna  varje gång man åkt tåg eller buss!. Alla kollar bara på mig och undrar hur jag tänker. Själva sitter de i smutsen med sina fina kläder. Helt galet…men det är jag som är konstig som väljer att sitta på ett sittunderlag??Jobbigt att flytta men avundas ändå dig som slipper dra det tunga lasset med kostnader och beslut och all oro för att ta fel beslut.På det sättet är det skönt att vara omyndig.Jag som levt mer än ett halvt sekel har inte har hittat hem. Det är verkligen ångestfyllt. Vill flytta själv men blir alldeles kallsvettig när jag tänker på kostnader och att hitta rätt ställe att bo. I dagsläget har jag inte ens råd att flytta. Jag känner mig inte alls som en vuxen.Klarar inte allt man måste göra som vuxen. Ändå måste jag ta alla beslut själv.De enda vuxenpoäng jag har är att jag är bra på att hitta extrapriser och är bra på att hushålla.Men hjälper ju inte om man lever på existensminimum…Ser hur folk är helt knäckta fast de har dubbelt så mkt pengar som mig och lägre boendekostnad. Och ändå tycker att det inte går runt. Då fattar jag hur ekonomisk jag måste vara som klarar mig på det lilla jag har. Det är så svårt att hitta någon mening med allt! Varför kan andra vara så glada hela tiden? Jag kan knappt spela glad längre. Orkar inte. Roligt att du klarade av konserten..Jag kan inte ha öronproppar som sagt,  har noise cancelling lurar när det låter för mkt, men funkar ju inte med lurar när jag ska sova. Nej man kan inte skylla på adhd man måste försöka ta hänsyn ändå. Irriterande när folk använder en diagnos som skäl att få göra störande saker. Ibland måste man ta jobbet med förändring, även om det är tufft.Det kanske går att förändra något till att börja med  iaf. För mig får du gärna skriva av dig här.Jag läser allt!

Ja, det är riktigt skönt att slippa en del av vuxenansvaret. I alla fall just nu.

Jag är rätt glad att jag inte levde förr, då det var “tyst” ute. För då vet jag inte hur det var. Kan bara föreställa mig det och det är ju ofta inte sanningen – så som man föreställer sig något. Därav vet jag inte, och har inget att sakna.

Jag är rätt glad att vi har helt nya bussar här. De byttes ut för 2 år sedan och är fortfarande fräscha. Dessutom tror jag någon städar dem. I alla fall golvet. För de brukar vara “rena”.

Jag tror inte att andra är glada. Jag tror att de bara låtsas. För att man ”ska” vara glad. Jag orkar ofta inte heller spela glad och ser ingen mening med det. Så ofta struntar jag bara i det. Ingen får mig att ändra mig själv ändå.

Det gjorde mig glad att inte behöva gå därifrån mitt i, det var inte någon riktig konsert. Utan mer uppträdanden på en scen med en artist som sjöng. Från första början vet jag knappt ens varför jag var där, haha. Men ja, det gick ju helt okej. Det låter väldigt jobbigt att inte kunna ha öronproppar, men samtidigt förstår jag ju att alla inte klarar av det. Det blir rätt jobbigt i längden, jag skulle inte fixa att ha de dygnet runt och ibland blir mina öron sura för att jag haft öronproppar för mycket. Men för mig räcker det att bara pausa något dygn och inte ha de alls då. Visst sover jag sämre då, men det är ändå värt det. Jag ångrar lite att jag inte hade med mig några öronproppar till nöjesfältet igår, det var mycket mer ljud och intryck än jag minns det som från förra gången. Efter bara någon timme kunde jag känna att jag blev tröttare och sökte efter lugnare platser med mindre ljud (haha, lycka till att hitta dem på ett nöjesfält liksom, skrik hörs överallt). Men men, man lär sig av sina misstag typ. Och jag överlevde.

Att ha nc lurar låter ändå bra som avskärmning! Men nej, förstår att det inte går att använda dem när man sover, blir ju lite “klumpigt”. Men skönt att ha på dagarna kan jag verkligen tänka mig :).

Ja, det är jobbigt. Men han lär la sig någon gång han med. Jag orkar knappt tänka och skriva ner vad jag tänker just nu, är helt tom på energi så idag lär bli en typisk hemma-dag. Ska måla lite i min målarbok. Det lugnar ner mig och gör att jag behöver fokusera på något annat, men samtidigt behövs ingen direkt tankeverksamhet dit. Så det kan nog vara en lagom aktivitet för idag.

För många år sedan skulle vara tyst kl 22. Det var det oxå, oftast, utom någon gång på helger.Men nu är det ljud, prat och bilar på gården hela natten. Ingen verkar fatta att det hörs.Folk som kommer hem olika tider hela dygnet. Att det ska vara tyst kl 22  verkar inte gälla längre.Men det konstiga är att det bara jag märker av dessa störningar i mitt område! Det kanske är som för dig, när det gäller fläktljudet? Jag klarar lågt fläktljud, max 20 dB ibland. Det är värre med plötsliga ljud som skratt, prat, bil dörrar som smäller eller ytterdörrar som slår igen,det skär så i mina öron och min kropp  när jag är trött. Och jag vaknar av det när jag sover som bäst. Och kan inte somna om. Jag har oxå svårt att ligga kvar när alla maskiner är i gång på morgonen, nu när de renoverar huset. Renoveringen har varit igång sedan i höstas. Går långsamt så måste stå ut länge till. Det blir värre när jag blir väckt både på natten och tidigt på morgonen. Det optimala är att få sova i tystnad i ett sträck från ca 23.00 till 8.00 då skulle jag vara utvilad! Vad underbart det skulle vara. Tystnad är en  lyx nuförtiden!

Jag är glad över att bo i ett riktigt pensionärsområde. Det högljuddaste hittills – 7 månader – är när en annan granne flyttade in (också äldre par…) och de flyttade alla möbler. Det var ett himla rännande upp och ner i trapporna och några donk då och då när något slog i väggarna i trappuppgången. Men vad fan, det är överkomligt! Finns folk som har värre grannar å man flyttar ju inte varje dag liksom.

Att det är så här lugnt är skönt. Iofs är en skola med 530 elever på ena sidan så de stojar en del om dagarna. Men ofta är det bara kortare stunder och med fönstrerna stängda åt det hållet hör man det inte. Sedan går ju barnen hem senast 17-17.30 också :).

Ja, det är så konstigt att andra bara kan filtrera bort allt sånt? Hur? Jag klarar inte av att äta om köksfläkten är på, det ljudet tar allt mitt fokus så den måste stängas av. Medans andra inte ens lägger märket till den.

Jag har ingen uppfattning av dB skalan, vet bara vad som är högt i mina öron, men har ingen aning om vad det är för faktiska siffror. Men ibland är jag så himla trött (tex efter dagar med mycket ljud) att till och med min egna röst blir för mycket, så då kan jag inte ens prata på eftermiddagen/kvällen för det låter för högt.

Det är konstigt hur ont ett ljud kan göra i kroppen. Mycket konstigt. Samtidigt som andra knappt höjer på ögonbrynen.

Usch vad störigt med renoveringen! Ja, jag önskar att det var tyst mellan typ 23-08, då skulle jag också sova så mycket bättre och skulle kunna sova utan öronproppar då med :). Fast jag skulle nog vilja ha dem ändå, jag tycker att det är skönt att sätta i öronpropparna och höra hur världen på någon sekund blir helt tyst 😆. Dessutom har det nog blivit någon “symbol” för min hjärna att det är dags att sova då, skulle behöva något annat annars. Jag är extremt fast i rutiner och HATAR när de bryts, det blir typ kaos då.

Här bor det oxå mkt pensionärer. Det är huset bredvid, mot gården (mitt sovrum är ditåt) där  öppnas och stängs det hela tiden där det bor några som aldrig kan bestämma sig om dom ska va inne eller ute…och så kommer de hem sent står och diskuterar skrattar osv De är överaktiva eller något…fast pensionärerna i mitt hus stör oxå mkt. En hade ovanan att städa mitt i natten. Som tur är har hon slutat med det. Förut bodde det en gubbe som hade tvn på jättehög volym till ganska sent men även på dagtid jättehögt och tv:n stod nära balkongdörren som stod  öppen på vår o sommar. Så det gick aldrig att sitta där utan att höra sport hela dagen…Nu bor det en tant där som röker så nu går det heller inte sitta på balkongen! Det värsta är att hon vill fortsätta göra det, jag berättade att jag blir jättesjuk av röken men det struntade hon i! ( min vanliga otur )Hon är hemma hela dagen oxå. Om det bodde en ung rökande människa där som jobbade hade det varit bättre för då kunde jag åtminstone nyttja balkongen på dom tider som personen jobbade eller var iväg på aktiviteter. Pensionärerna är hemma jämt. Reser inte bort ens på sommaren. Det är sååå drygt :/Men jag kanske inte ska klaga, barnfamiljer hade nog varit värre i störningssynpunkt…Det slipper jag iaf.Vet inte exakt dB siffror heller men tror ljudet från fläkten kan röra sig om 20 db nånting..gissar jag. Även elementet kan brusa högt och det stör mig mer än fläkten. Nu på sommaren är värmen avstängd så slipper det ljudet iaf..vad skönt att du kan använda öronproppar, önskar jag kunde det 🙂

Men fy rent ut sagt! Jag skulle bli skogstokig och är verkligen inte avundsjuk på dina grannar.

Barnfamiljer är nog värre än pensionärer, ja. Barn skriker ju, tappar (slänger) saker i golvet, springer, stampar osv. Dessutom brukar de ju ria sig med att skrika i trapphuset med… typ öppna dörren o bara skrika rakt ut. Mina kusiner bor i ett annat hus i området. De har barnfamiljer som grannar och jag avundas dem INTE.

Usch. Mår verkligen skit just nu. Det känns som att något saknas inom mig. Men jag vet inte vad. Vill bara gråta, men kan inte ens gråta. Och har helt sinnessjuk ångest igen. Är nog tillbaka på en riktig ångest-period. Fy fan rent ut sagt. Jag orkar inte med den här ångesten, den får mig att vilja skada mig själv mer och dessutom triggar det min ätstörning eftersom det är ett sätt att ha illa sig själv på. Jag vill inte mer. Varför fick jag ett sånt här liv? Och varför hjälper inte mina mediciner? Har haft antidepressiv medicin nu i 7 månader men inget har hänt, mår inte bättre. Bara sämre.

Har medicinuopföljning nu i augusti. Lär få göra om depressionstestet. Denna gången ska jag försöka svara helt ärligt och inte försköna något. Sist svarade jag väldigt ”snällt” på testet. Fick måttlig depression som resultat. Men det är inte jag, jag hade kunnat svara bättre och haft en högre poäng om jag bara hade svarat ärligt. Varför kan jag inte bara svara ärligt då? Jo för jag orkar inte. Jag vill inte ta tag i allt på en gång. Att söka hjälp var ett stort steg nog. Men denna gången vill jag faktiskt ge dem en ärlig chans att hjälpa mig på rätt sätt. Och det kan de inte få om jag förskönar och ljuger för dem. Så, från o med nu är det slut med det.

Ska i alla fall försöka. Försöka mitt allra bästa. Men ibland vet jag inte vad jag själv känner eller tänker. Då är det riktigt svårt att svara. Men men.

Anonym skrev:

Usch. Mår verkligen skit just nu. Det känns som att något saknas inom mig. Men jag vet inte vad. Vill bara gråta, men kan inte ens gråta. Och har helt sinnessjuk ångest igen. Är nog tillbaka på en riktig ångest-period. Fy fan rent ut sagt. Jag orkar inte med den här ångesten, den får mig att vilja skada mig själv mer och dessutom triggar det min ätstörning eftersom det är ett sätt att ha illa sig själv på. Jag vill inte mer. Varför fick jag ett sånt här liv? Och varför hjälper inte mina mediciner? Har haft antidepressiv medicin nu i 7 månader men inget har hänt, mår inte bättre. Bara sämre. Har medicinuopföljning nu i augusti. Lär få göra om depressionstestet. Denna gången ska jag försöka svara helt ärligt och inte försköna något. Sist svarade jag väldigt ”snällt” på testet. Fick måttlig depression som resultat. Men det är inte jag, jag hade kunnat svara bättre och haft en högre poäng om jag bara hade svarat ärligt. Varför kan jag inte bara svara ärligt då? Jo för jag orkar inte. Jag vill inte ta tag i allt på en gång. Att söka hjälp var ett stort steg nog. Men denna gången vill jag faktiskt ge dem en ärlig chans att hjälpa mig på rätt sätt. Och det kan de inte få om jag förskönar och ljuger för dem. Så, från o med nu är det slut med det. Ska i alla fall försöka. Försöka mitt allra bästa. Men ibland vet jag inte vad jag själv känner eller tänker. Då är det riktigt svårt att svara. Men men.

Ja du sätter fingret på en intressant sak – man kan söka hjälp hundra gånger utan ge sjukvården en ärlig chans att visa om de kan hjälpa en genom att man förskönar tillvaron lite grann… Ett ganska vanligt fenomen även hos dem som är utbrända eller snarare står på randen att bli det … de ger sken av att de mår lite bättre än de verkligen gör och att de klarar allt som läggs på dem,,,, Kram Hoppas medicinutvärderingen kommer att ge något

Anonym skrev:

Ja du sätter fingret på en intressant sak – man kan söka hjälp hundra gånger utan ge sjukvården en ärlig chans att visa om de kan hjälpa en genom att man förskönar tillvaron lite grann… Ett ganska vanligt fenomen även hos dem som är utbrända eller snarare står på randen att bli det … de ger sken av att de mår lite bättre än de verkligen gör och att de klarar allt som läggs på dem,,,, Kram Hoppas medicinutvärderingen kommer att ge något

Ja, jag tror att det är vanligare än vad man tror. Och egentligen är det ju inte så konstigt om man tänker efter, ofta vill man ju klara sig själv och många har nog fortfarande svårt att be om hjälp. Ja, jag ingår där men jag är medveten om det och försöker att tänka efter och svara ärligt och inte bara säga “det är bra”. För då tror de ju att det är bra.  Om jag säger att jag inte har ångest så har jag ju inte ångest, för de kan ju inte se det på något annat sätt. Om blodtrycket är för långt kan man ju se det genom att mäta det – man kan inte mäta ångest på något liknande sätt.

Tack! Jag hoppas också att medicinutvärderingen ska gå så bra som möjligt. Men jag har inte jättehöga förhoppningar på den då det inte är läkaren som ska vara där och personen som ska vara där är en person jag aldrig har träffat tidigare. Så det kan gå lite. hur som helst egentligen. 🙂