Del 2: Vad känner jag egentligen?

Som jag brukar så övertänker jag. Har övertänkt så mycket de sista dagarna att jag får huvudvärk av att bara tänka på hur mycket jag har tänkt. Hela jag är totalt tom på energi av alla tankar som bara snurrar runt. Jag försöker att skriva av mig dem. Men det går inget vidare.

Har i alla fall fortsatt färglägga i min målarbok och det finner jag rogivande. Men ångesten består ändå. Den finns alltid inom mig och den är ständigt närvarande. Jag avskyr den något fruktansvärt. Men oavsett så är den där. Jag vill ha bort den. Nu. Helst igår.

Skulle mest vilja gråta. Alla tankar på att livet aldrig var gjort för mig och att jag borde inte leva kommer tillbaka som på beställning. Varför? Vet inte. Men jag orkar inte med det. Försöker att ignorera det, men ändå ramlar mina tankar dit om och om igen.

Jag klarar inte ens av att sätta ord på mina tankar. Allt är bara kaos och jag känner mig mer och mer värdelös. Det känns som att jag har slutat existera för det är ändå ingen som skulle vilja prata med mig. Det är bara fler och fler fel på mig som upptäcks för var dag som går. Så varför skulle någon ha lust till att prata med mig? Nej. Precis. Det går inte.

 

Jag funderar också mycket på varför jag är så jäkla hård mot mig själv. Samtidigt som jag är mycket mer ödmjuk åt andra. Inte fan skulle jag få för mig att behandla andra som jag behandlar mig själv emellanåt. Så varför behandlar jag mig själv så då? Ja den som har svaret på den frågan, borde typ ha nobelpris för ingen vet. Inte ens jag själv vet ju. Jag är ett hopplöst fall. Det går inte att reda ut mig, för allt inom mig är ju ändå bara kaos.

Är du säker på att ingen vill prata med dig? Vågar du bjuda in till sällskap? Jag vet hur svårt det är, men man måste försöka och tro på att andra vill ha kontakt. Ibland lyckas jag prata med folk men det leder inte vidare till någon varaktig vänskap.För mig duger det inte bara att prata ibland, jag vill ha en regelbunden kontakt och att folk vill ha med mig. Men det händer aldrig.Det var lite lättare när jag var yngre , då fanns det alltid personer som inte redan hade etablerat kontakter och som därför hörde av sig då och då. Åtminstone i perioder. Nu är det helt dött…Lider du oxå av värmen nu? Jag ligger i sängen med en fläkt bredvid….orkar ingenting. Önskar att jag var vid havet! Men hur ska jag komma dit i hettan..känner mig sjuk…

Usch ja. Den här värmen.

Vet inte vad folk tänker om mig men jag orkar inte tänka på det heller. Det känns bara som att alla hatar mig och att ingen vill prata med mig.

Ska snart iväg igen, vilket jag inte direkt ser fram emot. Tycker mest att det kommer bli så sjukt jobbigt. Ingen där kommer förstå mig och alla kommer komma med sina ”braiga” tips för att förbättra min sömn. Jag vet att jag inte följer normen. Men som sagt, folk måste lita på att det är jag som känner mig själv bäst och vet hur olika saker känns inom mig.

Jag har i alla fall fått för mig att jag kan sova tidigt nu. Meeen… nej. Det går sådär.

Jag klarar inte av att tänka och skriva något vettigt. Denna värmen tar död på mig.

Känner du själv att det är okej att säga nej när du inte känner för att åka någonstans?Eller kan det vara bra att familjen tar med dig så du kommer ut? Är risken att du blir isolerad annars? Mår du bra av att vara ensam? Många gör ju det men där inte lika accepterat att vara det idag, tyvärr. Många tror att det är fel på dom fast det inte är det.Samhället kräver att man ska vara social och aktiv. Det är en sak som jag märkt har förändrats. Idag måste unga ha aktiviteter hela tiden annars får de en “diagnos stämpel”…Själv mår jag oftast dåligt när jag är för ensam..!Mest för att jag inte har vänner.Jag går ut sent när värmen inte är lika intensiv. Idag är det något svalare så jag ska försöka plocka lite blåbär till mellanmål i kväll.Är ett mkt bra blåbärsår i år och vill inte missa det.Nu har jag varit inne mest eftersom värmen har tagit så hårt på mig.Jag har nästan bara legat i sängen förutom för några avbrott med mat och städ, duscha osv.Men snart blir det svalare och då kanske jag kan göra lite mer.

Jag försöker säga nej men har oftast inget val. Måste följa med. Ja, annars blir jag väl för isolerad men samtidigt mår jag bra av det. Jag orkar inte träffa folk hela tiden.

Den saken jag pratade om ovan är något som varit bokad varje år, samma datum, sedan jag var 1 år. Några sa nej förra året, då de mådde för dåligt (psykisk ohälsa). Men tydligen måste jag komma detta året då det var 2 år sedan vi sågs. Så oavsett hur jag mår måste jag dit. Tycker mest resandet är jobbigt, och att sova borta. Sover aldrig bra borta, och med folk jag normalt inte är med… sedan är det alltid en överraskningsaktivitet en av dagarna. Det gör mig också stressad och ångestfylld, jag fixar inte överraskningar, min hjärna tycker inte om det. Den vill veta vad som händer och när. Allt blir så mycket enklare att hantera då. Det jag är mest rädd för är att bryta ihop helt och att en av de andra familjernas förälder ska säga åt mig att bara skärpa till mig för att jag är 16 år och 16-åringar beter sig inte såhär och bla bla bla. Denna personen har alltid haft noll förståelse för allt, hen försöker inte ens att sätta sig in i min situation och kallar mig känslig när jag snällt ber min bror sluta med något extrem-jobbigt ljud han gör. Och att pappa inte ska förstå något av det jag säger heller.

Att jag kommer tvingas dela sovrum med folk fattar jag ju, 20 pers i ett hus går ju så där om alla ska ha ett eget rum. Det säger sig självt. Men jag hoppas att jag och min pappa + bror i alla fall slipper dela rum för de båda låter jättemycket när de sover. Vilket inte direkt är till min fördel. Urgh. Blir trött av bara tanken. Hehe.

Jag upplever inte alls samma där. Jag och mina kompisar från åk 7-9 hade inte alls aktiviteter på fritiden. Vi gjorde ofta ingenting – var bara hemma och pluggade efter skolan. Så det är nog inte något så stort krav. I alla fall inte här. Men visst, vi syns inte lika mycket på sociala medier med allt vi gjort osv. Men helt ärligt så gör det oss ingenting.

Här finns inga blåbär. Vi har kollat efter överallt men det är helt tomt på dem. Allt är borta…

Ja i denna värmen har jag mest legat i sängen faktiskt. Har bytt ställning ofta för att försöka hitta en ställning där jag nuddar något kallare av täcket. Pust, så varmt det är. Kaoz.

Men dina föräldrar kan inte tvinga dig att följa med! Visst är du 16 år? (Rätta mig om jag minns fel )Då kan du definitivt bestämma själv! Om du mår dåligt att sova med andra ska du inte behöva göra det.Nu har du skrivit att du varit iväg ganska mkt med andra. Jag skulle själv inte orka med allt det du skrivit här att du måste göra.Mkt övernattningar på andra ställen och aktiviteter verkar det som?Om du mår dåligt är det viktigt att du gör saker i din takt. Vill du vara ensam och vågar/vill det är det inte konstigt att göra det.Jag har  syskon som t.om  flyttade hemifrån vid 16, säger inte att du ska göra det (få klarar det/ får det i dagens läge )man däremot måste du kunna få sova ensam hemma några nätter? Du kan ha tät telefonkontakt med dem om de är oroliga. Om de litar på dig borde du få det. Om du mår bra av det.Min son sov oxå ensam hemma i din ålder, t.ex när jag var iväg på semester med min dåvarande partner..min son  mådde inte heller bra att tvingas vara med mig (eller min dåvarande partner mfl ) hela tiden, ett tag så jag lät jag honom att vara ensam ibland. Det har gynnat honom även i vuxen ålder. Han har klarat ensamhet bra som vuxen och skött sig bra. Det låter som du bekymrar dig mkt över störningar från andra när du ska sova så du kanske just nu behöver ensamheten för att varva ner. Ja det finns undantag men det är vanligare att ha mkt aktiviteter idag. När jag gick i skolan blev jag aldrig skjutsad till aktiviteter och få av mina klasskamrat blev det heller.Jag gick redan som 6 åring till förskolan. Det gjorde grannarna oxå, ca en km till skolan.det var aldrig någon som skjutsade mig. Idag är det ovanligt att barn gör saker på egen hand, min killes barn blir oxå skjutsade överallt, inte av min kille men av deras mamma o hennes sambo….De har flera aktiviteter och de har deras kompisar oxå.Trots att åtminstone två av dom är stora nog att åka buss tåg gå eller cykla så får dom inte det. I min generation var man mest med kompisar,( jag  lekte ute ensam), cyklade iväg dit man ville om man höll sig inom “samhället” osv osv. Jag minns att jag ville åka in till stan i tonåren och fick det. Jag fick även gå ut på dansställen själv eftersom jag tyckte det var spännande o roligt då (lånade en av mina systrars leg så jag kom in på 18 års ställen ).Det gjorde många andra med i 17 årsåldern. Eftersom det inte fanns internet var det inget som man ville visa upp. Nu är det så viktigt att visa upp sig själv och det man gör. Säger inte att alla gör det men är super vanligt att folk gör det.

Helt rätt, jag är 16. Ja jag kan bestämma själv men de tror att jag bara skulle göra ingenting hemma då.

Jo, det ha blivit en hel del aktiviteter och övernattningar det sista. Så jag har inte direkt haft de bästa förutsättningarna för att sova bra då. Här hemma har vi fasta mat tider, bland annat för att jag ska få i mig kvällsmedicinerna i tid men hos andra kan jag ju inte komma å styra och ställa med mina tider. Så då blir det lite hipp som happ där med. Vilket inte är jättebra för mig som är extremt beroende av fasta tider.

Mina föräldrar tycker att det är jobbigt att lämna mig ensam hemma. De vet inte vad jag hittar på och speciellt inte när jag mår så här dåligt. Fast egentligen är det på mamma veckan pappa ska ta med oss till denna saken. Så jag borde kunnat få vara hemma med mamma och fått egentid med henne. Men nepp.

Ja, jag är jättekänslig och vill ja det precis på mitt sätt när jag ska sova. Har jag någon i samma rum så vet jag att personen sover redan och det stressar ihjäl mig att veta att personen bara kunnat lägga sig och sova medans jag inte ens sover och inte kan varva ner trots medicinerna jag har. Just det här med sömnen har blivit något extremt jobbigt för mig efter mina perioder av extrema sömnproblem där jag inte kunnat sova alls på hela nätterna, alternativt somnat framåt 05-06 någon gång. Jag behöver vara så ensam som möjligt i mitt rum för att få ro och kunna varva ner och fortfarande känna mig “trygg”. Men det går inte om någon är i damma rum. Framför allt inte om personen dom är det snarkar eller inte är tyst i sömnen.

Jag har också haft 1km till skolan. Gick själv från 9 års ålder (först då man fick gå själb för skolan). Tyckte alltid att det var så jobbigt att gå för backen uppåt 🙈

Är helt kaos i mina tankar igen. Mitt huvud vill explodera och jag kan inte sova. Dessutom är det så extremt varmt fortfarande. Suck och pust.

Behöver du nån att prata med så finns jag.

Anonym skrev:

Helt rätt, jag är 16. Ja jag kan bestämma själv men de tror att jag bara skulle göra ingenting hemma då. Jo, det ha blivit en hel del aktiviteter och övernattningar det sista. Så jag har inte direkt haft de bästa förutsättningarna för att sova bra då. Här hemma har vi fasta mat tider, bland annat för att jag ska få i mig kvällsmedicinerna i tid men hos andra kan jag ju inte komma å styra och ställa med mina tider. Så då blir det lite hipp som happ där med. Vilket inte är jättebra för mig som är extremt beroende av fasta tider. Mina föräldrar tycker att det är jobbigt att lämna mig ensam hemma. De vet inte vad jag hittar på och speciellt inte när jag mår så här dåligt. Fast egentligen är det på mamma veckan pappa ska ta med oss till denna saken. Så jag borde kunnat få vara hemma med mamma och fått egentid med henne. Men nepp. Ja, jag är jättekänslig och vill ja det precis på mitt sätt när jag ska sova. Har jag någon i samma rum så vet jag att personen sover redan och det stressar ihjäl mig att veta att personen bara kunnat lägga sig och sova medans jag inte ens sover och inte kan varva ner trots medicinerna jag har. Just det här med sömnen har blivit något extremt jobbigt för mig efter mina perioder av extrema sömnproblem där jag inte kunnat sova alls på hela nätterna, alternativt somnat framåt 05-06 någon gång. Jag behöver vara så ensam som möjligt i mitt rum för att få ro och kunna varva ner och fortfarande känna mig ”trygg”. Men det går inte om någon är i damma rum. Framför allt inte om personen dom är det snarkar eller inte är tyst i sömnen. Jag har också haft 1km till skolan. Gick själv från 9 års ålder (först då man fick gå själb för skolan). Tyckte alltid att det var så jobbigt att gå för backen uppåt 🙈

Jag har oxå svårt att sova med folk i rummet. De flesta låter på något sätt och jag kan INTE somna då och väcks av alla ljud.Så har full förståelse för hur det är för dig. Mitt problem är att folk utanför huset stör mig. Så även om ingen är i bostaden kan jag inte sova..Det andra som stör mig är grannar i huset som stänger dörrar mitt i natten, något jag själv aldrig skulle göra. Varför stänger man dörrar i olika rum mitt i natten om man bor ensam? Det är väl bara att låta dörren vara på glänt.Det är lyhört och de stänger dörrarna hårt också, nästan så de smäller igen dom….så onödigt tycker jag! Väcks ofta av det. Alla verkar vara uppe flera ggr på natten. Hur sjutton orkar man göra saker på dagarna då?Jag är alldeles trött i kroppen och huvudet så skulle aldrig orka gå upp mitt i natten när jag är sömnlös, då skulle jag ramla ihop på golvet av yrsel och trötthet! Men det verkar ju alla andra klara av!? Det brukar ges som tips när man inte kan sova: stig upp. Helt sjukt,skulle aldrig klara det. Vet hur jobbigt det är att ta sig upp för att gå på toa, håller mig i det längsta för att slippa stiga upp..

Anonym skrev:

Behöver du nån att prata med så finns jag.

Tack 🙂

Just inatt var jag inte inloggad här. Var för trött för att orka läsa och skriva även om jag inte kunde sova…

Anonym skrev:

Jag har oxå svårt att sova med folk i rummet. De flesta låter på något sätt och jag kan INTE somna då och väcks av alla ljud.Så har full förståelse för hur det är för dig. Mitt problem är att folk utanför huset stör mig. Så även om ingen är i bostaden kan jag inte sova..Det andra som stör mig är grannar i huset som stänger dörrar mitt i natten, något jag själv aldrig skulle göra. Varför stänger man dörrar i olika rum mitt i natten om man bor ensam? Det är väl bara att låta dörren vara på glänt.Det är lyhört och de stänger dörrarna hårt också, nästan så de smäller igen dom….så onödigt tycker jag! Väcks ofta av det. Alla verkar vara uppe flera ggr på natten. Hur sjutton orkar man göra saker på dagarna då?Jag är alldeles trött i kroppen och huvudet så skulle aldrig orka gå upp mitt i natten när jag är sömnlös, då skulle jag ramla ihop på golvet av yrsel och trötthet! Men det verkar ju alla andra klara av!? Det brukar ges som tips när man inte kan sova: stig upp. Helt sjukt,skulle aldrig klara det. Vet hur jobbigt det är att ta sig upp för att gå på toa, håller mig i det längsta för att slippa stiga upp..

Ja exakt. Jag har jättesvårt att somna om det samtidigt är något som låter. När jag väl sover är jag fortfarande lättväckt, kanske inte störs av precis ALLT men vaknar fortfarande extremt lätt.

Jag förstår det inte heller. Det var ett par som flyttade ut tidigare i år – tack och lov. De var fan inte kloka. De möblerade om hela lägenheten om natten. Varje natt. I alla fall vad det lät som. Sjukt störande.

De kanske har något tvång att de måste stänga dörren? Men i så fall kan man ju göra det tyst. Jag stänger också dörren till tex toaletten om jag varit dit. Men det låter inte när jag gör det, det hörs knappt i våran lägenhet om man stänger dörren försiktigt och inte smäller igen den (sen är det la inte speciellt lyhört här heller då men ändå…).

Jag försökte köra med den taktiken igen och gå upp när jag inte kunde sova men precis som dig orkade jag inte gå upp. Blev alltid liggandes i sängen pga orkade verkligen inte gå upp. Det går inte att beskriva hur det känns i kroppen, men i alla fall jag är bara så fysiskt trött att jag inte orkar gå upp… vilket också verkar svårt för andra att förstå…

Jag vet inte hur andra orkar. De kanske har någon superkraft eller något?