Del 2: Vad känner jag egentligen?

Inatt var ingen rolig natt i alla fall. Låg vaken typ hela natten, trots att jag hade tagit kvällsmedicinerna i rätt tid. Med andra ord: de fungerade inte alls. Somnade ju till slut, men sov bara typ 1.5h innan jag vaknade igen och inte kunde somna om.

Jag vet inte varför, men jag kan verkligen inte somna om när jag väl vaknat. Det är helt hopplöst och går bara inte.

Nu har jag mest ångest, och ”ont” överallt. Det sista är ett typiskt trötthet-symptom. Får alltid ont i hela kroppen när jag är trött. Dessutom blir jag mycket känsligare för alla typer av intryck som ljud, ljus och lukter när jag är trött med. För att inte glömma bort känseln, alla kläder sitter åt, alla kläder klämmer, är obehagliga, dumma etc.

Ja, jag vet att jag låter som en trotsig treåring ibland.

Jag har i alla fall kommit på att jag vill sluta ladda mobilen på natten. Det tycker jag är ett rimligt mål just nu. Jag har slutat och börjat med det i perioder och när jag väl kommer in i vanan att inte göra det så går det faktiskt riktigt bra. Måste bara börja komma ihåg att jag ska sätta mobilen på laddning tidigare på kvällen. Så detta är mitt projekt just nu…

Snart börjar skolan igen, det är också något jag har ångest inför. Jag vet ju ingenting av vad som kommer hända då. Vilka blir mina nya klasskompisar tex? Och kommer de gilla mig? Kommer de tycka att jag är extremt konstig? Eller kommer de acceptera mig för den jag är? Det är många frågor, och få svar.

Jag förstår inte vart all min ångest kommer ifrån. Just nu undrar jag hur 17 jag ska överleva ångesten?? Dessutom drömmer jag något extremt just nu. Blä, dålig sömnperiod med andra ord. Riktigt dålig.

Verkar i alla fall lösa sig med ”utflykten” som kommer. Det verkar som att folk verkar förstå liiiite mer nu. Men egentligen tror jag de bara låtsas. Men hur som, så länge de försöker är det ok med mig. Hoppas bara slippa dela rum med min pappa och bror som är helt sjukt högljudda när de sover,.. sover i andra änden hemma i lägenheten, så samma rum lär bli ännu jobbigare. Jaja, har redan dragit detta flera gånger. Ska inte tjata…

Mina sömnproblem just nu är såååå jobbiga. Ångesten också. Medicinuppföljningen närmar sig och jag har mer och mer ångest över den.

Dessutom är det snart skolstart. Massor av nytt folk… massor av nya lärare. Tänk om de inte accepterar mig? Usch, har sån ångest över detta.

Har ont i magen också, och är varm. Det är så fruktansvärt varmt.

Jag kan inte uttrycka mina känslor i ord just nu. Det är för svårt, min hjärna kan inte tänka klart. Jag känner mig helt tom. Skulle vilja gräva ner mig i en grop och stanna där tills det är bättre igen.

Behöver du nån att prata med på tel så finns jag.

[email protected]

Anonym skrev:

Behöver du nån att prata med på tel så finns jag. [email protected]

Tack för erbjudandet. Jag har jättesvårt att prata m folk öht och har typ världens telefonskräck, så tyvärr tror jag aldrig att jag kommer våga ringa någon.

Idag känner jag mig av någon anledning extra nedstämd. Eller, sanningen är att det har jag gjort sedan några dagar tillbaka. Det känns som att min depression blir djupare nu. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag känner att jag liksom mår sämre och sämre nu.

Har i alla fall varit ut en liten stund idag. Dock gjorde det mig som vanligt trött (är mer van med lugn och ro nu med när jag varit hemma en del på sommarlovet), så nu ligger jag i sängen igen och skulle nog kunna somna typ nu. Har bestämt mig för att det inte gör något om jag somnar nu, det skulle bli ett bevis för att jag kan somna utan sömnmedicin nu och det skulle göra mig ”glad” att veta att det GÅR. Bara jag är tillräckligt trött. Men att vänta ut den tröttheten varje dag går inte… då skulle jag snabbt falla tillbaka i att sova typ någon timme varannan natt. Varför kan jag bara inte ha en normal dygnsrytm?

Okay, har varit på stan i 5h idag. Det är nog bland de mest korkade besluten jag någonsin tagit. Just nu är min energi verkligen lika med noll. Har haft två dagar med allt för mycket intryck nu. Och en hel helg där jag tvingas vara social, väntar. Fan.

Jag vill inte dit. Jag vill träffa dem. Men jag orkar inte träffa dem alla samtidigt. Stora sällskap stressar mig något enormt. Dessutom har jag inte fått veta ännu vart jag ska sova, jag vet ju att jag kommer behöva dela rum med någon. Men vill helst dela rum med någon som inte gör allt för mycket ljug av sig i sömnen (dvs inte min pappa eller bror o mamma följer int med då mamma å pappa är skiljda), det skulle göra det omöjligt för mig att sova. Alltså, jag blir ju stressad av att veta att alla andra sover men inte jag och blir ju än mer stressad av att höra på massa ljud med för då kan jag ju absolut inte sova och att inte kunna sova stressar mig.

Usch. Har så mycket ångest. Vill typ bara gråta… klarar inte av sånt här. Jag vill veta exakt allt i detalj vad som ska hända! Vill veta NU. Kan inte med att inte veta. Jag kanske anses ha kontrollbehov, men jag får så mycket mer ångest av att inte veta och ingen verkar förstå. De här personerna har känt mig hela mitt liv. Men de förstår ändå inte. De vi ska va hos säger bara ”vi kan la ta reda på det när alla är här?”  Men jag behöver veta NU. Behöver ställa in mig mentalt på vad som ska hända och när!

Vet inte ens vad vi ska äta till middag imorgon kväll!! För ”allt ska ju vara en överraskning”. Jag blir så less. Att mamma varje år förklarar att jag inte fixar oförutsedda saker och att jag behöver veta allt i förväg. Men ändå är det så jävla svårt att ge mig ett dagsschema??? Bara säg vad vi ska äta liksom!! Allt är ju planerat, allt finns nedskrivet. Allt är inhandlat. Så VAD är det som är så svårt med att bara ge mig informationen så att jag också kan få njuta av att träffas? Nu har jag bara ångest över att inte veta vad jag ska få för middag imorgon, vad jag ska få för frukost på lördag morgon, vad jag ska göra på lördag dag? Hur jag kommer dit? Etc.

När alla kom till oss, för några år sen. Så fick jag veta hela schemat i förväg. Mådde sååå mycket bättre då, hade framför allt mindre ångest. Och de andra fick ju inte veta något, höll det liksom för mig själv. Så varför kan jag bara inte få veta? Att jag inte fungerar som alla andra är inget påhittat och inget jag bara ”ska lära mig att hantera”. Det har varig så här hela mitt liv, jag vill ha kontroll. Jag behöver kontrollen. Har aldrig vant mig, så det lär jag inte göra heller.

Dessutom tror jag och mamma att detta kan höra ihop med asperger (den utredningen som jag nu vill göra pga känner mig sjukt träffad av kriterierna där). I så fall är det definitivt INTE något som kommer växa bort i takt med att jag blir äldre. För asperger/autism växer inte bort, däremot kan man lära sig att hantera det. Men det är inte samma sak. Att lära sig hantera något är en sak, att det försvinner är en helt annan.

Ja, jag är allmänt less på livet och allt just nu. Ja, mina tankar är mörkare än de varit på länge. Och nej, jag har inte självskadat på 2v, minst 🤩. Jag har tappat räkningen, men är ändå extremt stolt över att inte ha gjort något på veckor.

Okej, så imorse vaknade jag kl 6. Med andra ord sov jag 6h inatt… och är jättetrött nu.

Är i alla fall iväg och på det här stället och pga allas oförstående meningar åt mig blev denna dåliga dag ännu sämre. Det hela slutade i alla fall med att jag började gråta och gick ifrån altanen till andra sidan huset och satte mig där. Efter en stund, typ 15min, kom pappa och sa ”men vi har åkt hit hela familjen för din skull så snälla, försök hålla humöret uppe i alla fall”. Åkt hit för MIN skull?

Varför har jag i typ 2 månaders tid sagt:

– Pappa jag vill inte åka

– Mamma jag orkar inte åka

– Det här tar för mycket energi av mig

– Varför måste vi?

– Kan vi inte hoppa över ett år?

Etc

svaren mamma och pappa gett mig har alltid varit:

– Du kommer få kul där

– X och Y kom ju inte förra året så nu ska det bli kul att ses

– Jag kommer sakna de andra föräldrarna annars

– Men jag vill träffa dem etc.

och vi är alltså här för MIN skull?! Jag tycker snarare att det är jag som är här för deras skull?! Åh jag blir så arg!!! Pappa förstår verkligen INGENTING. Och jag har inte hindrat HONOM från att åka. Jag sa ”jag vill va hos mamma istället, jag orkar inte” och mamma ska iväg m någon kompis över dagen men att va hemma själv över dagen fixar jag liksom.

Så… jag och pappa började bråka varpå jag skrek att det inte alls var för min skull och radade upp alla anledningarna som är för HANS skull och allt jag sagt i flera veckors tid. Men det var ju fortfarande för MIN skull vi åkte. Så kom en annan förälder och bad mig vara lite glad??? Visst. Det kanske inte är kul för de andra att se mig springa iväg och gråta och sen bråka med min pappa. Men varför händer allt sånt här alltid mig?

X och Y som jag pratade om inte kom förra året, kom inte för att de mådde dåligt pga depression osv. Men nu, när min depression och energi är som allra värst, då tvingas jag med i alla fall. Bara för att ”vi kan inte släppa på traditionen”. Jag blir så frustrerad!!

Jag fattar att de andra haft höga förhoppningar på helgen osv, men detta är som sagt personer som känt mig hela mitt liv. Det har i efterhand kommit fram att mamma pratat med några av de andra föräldrarna om mitt mående – utan att ha frågat något till mig innan. Så de VET hur jag mår. De vet att jag har pendlat mellan att bara vilja dö och att typ vilja leva, sedan jag var ca 8 år. De vet om min ångestproblematik, mina självskdebeteenden osv. Men ändå försöker de inte förstå. De kanske försöker förstå, men det känns i alla fall inte som att de visar någon förståelse med sitt beteende.

Jag kan givetvis inte skriva ut allt i detalj här, då det blir rätt outrande om vem jag är irl osv. Men hoppas ändå att den som eventuellt läser detta har förståelse för det…

Fy vad jobbigt! Du kan väl vara hos mamma det gör väl inget om hon är iväg över dagen! Herregud du är ju 16 år! Så sjukt. Blir så arg…de måste ju fatta att du inte orkar flänga runt och sova med andra, på olika platser när du mår som du mår. Bättre då att du får vara hemma och ta det lugnt, när du behöver det. Ja måste vara väldigt frustrerande att föräldrarna inte lyssnar på dig, det förstår jag. Hoppas de inser att du måste få bestämma mer över din tid. Bara för att man har ångest kommer man inte skada sig bara för att man är ensam en dag. Och det finns ju telefoner, facetime, Skype osv om man är så himla orolig! Det går ju att ha koll på dig ändå.

Anonym skrev:

Fy vad jobbigt! Du kan väl vara hos mamma det gör väl inget om hon är iväg över dagen! Herregud du är ju 16 år! Så sjukt. Blir så arg…de måste ju fatta att du inte orkar flänga runt och sova med andra, på olika platser när du mår som du mår. Bättre då att du får vara hemma och ta det lugnt, när du behöver det. Ja måste vara väldigt frustrerande att föräldrarna inte lyssnar på dig, det förstår jag. Hoppas de inser att du måste få bestämma mer över din tid. Bara för att man har ångest kommer man inte skada sig bara för att man är ensam en dag. Och det finns ju telefoner, facetime, Skype osv om man är så himla orolig! Det går ju att ha koll på dig ändå.

Jo, men de litar inte på mig. De tror att jag ska skada mig. Så de vill ha mig under uppsikt hela tiden. Detta är något vi bråkar om rätt mycket i min familj… jag blir bara så frustrerad när jag ska med på allt och inget för att de vill göra saker, å skyller på att det är jag som vill. Äh, orkar knappt ens förklara vad det är som stör mig.

Men nu är det som det är och jag är här… det mesta lugnade i alla fall ner sig sedan. En annan mamma (som också har en dotter som varit deprimerad) pratade med mig och pratade sen med de andra vuxna och sa att de måste sluta att lägga över saker på mig… tror det gick in lite i någras hjärnor i alla fall.

————————————

Hur som, det slutade med att jag nu sover i ett rum helt ensam pga några kom på att de vill tälta på gräsmattan, så typ hela huset blev tomt. Haha. Men jag klagar inte på det, det är ju bara bra för mig att få sova ensam! Men istället är det en jäkla klocka här inne som tickar HELA TIDEN. Jag får typ spel på den och skulle vilja stänga av den… men det känns ju lite konstigt att gå hem till någon annans hem och bara stänga av alla låtande klockor. Hehe…

De har ju sagt ”känn er som hemma och ta för er” men någon gräns finns la ändå. Nu suger jag på sociala regler, men att gå och ta ner en klocka och stänga av den för att den låter kanske är lite mycket?

Men! Jag sa att jag gärna delar rum med någon, bara hen inte låter som en jäkla orkester… och bara hen låter mig vara. Alltså att vi säger godnatt och sedan sover vi, och jag får kolla på mobilen hur sent jag vill utan kommentarer om att det är det som förstör min sömn etc. men ingen vill dela rum med mig, så nu sover de 4 i ett rum, 3 i ett annat, 2 i ett osv… och jag själv. Och de som är 4 i samma rum verkar inte jättepepp på det… men??? De FICK ju faktiskt dela rum med mig. Men de ville inte. Jaja, ibland går väl helt enkelt logiken inte ihop.

Ska tillägga att jag är tyst, tittar inte på några klipp eller något som låter på kvällarna. Läser böcker eller skriver – vilket ju inte låter, då jag har av ljudet så att min mobil inte klickar varje gång jag klickar på en bokstav.

Okay, så… jag har typ helt slutat reflektera över saker. Jag vet knappt vad jag skriver om längre. Och det värsta av allt är att det jag gör här oftast är att skriva ner mina egna tankar. Med andra ord – jag vet inte vad jag tänker. Dessutom klarar jag inte av att läsa det jag skriver här, undrar om det är jag, för det känns inte som mig. Samtidigt som det ju faktiskt är jag som skrivit allt. Det känns rätt sinnessjukt att veta… men jag tänker ändå att det kan vara bra att ”lufta” tankarna lite. Om än det inte blir så privat eftersom det ligger öppet på internet…

——————————————

Jag har för övrigt fortfarande inte fått något schema för helgen. De vuxna verkar inte förstå hur beroende jag är av att bara veta. De verkar inte kunna sätta sig in i min situation och de verkar inte vilja det heller. Jag blir så less på det… varför? Varför är det så svårt att ens försöka sätta sig in i min situation? Att förstå, det kan de nog inte. Förstå hur det är att leva med gad och depression, självskadebeteende, ätstörningar som är som en tickande bomb och en enorm hopplöshet. Nej, det går så klart inte när man själv inte varit där. Men att försöka… det kan alla. Försöka förstå. Eller i alla fall lyssna, lyssna på vad jag säger. För jag anser mig ändå vara väldigt tydlig med vad jag behöver och varför… att jag behöver ha koll på vad jag ska äta och var jag ska sova, känns inte som så mycket begärt. Det är ändå något som är planerat i förväg och som alla vuxna vet om. Varför kan inte jag också då få veta?

Den här ovissheten ger mig sån ångest och tar så oerhört med energi av mig också. Hela mitt liv känns rätt patetiskt… -,-

Okej. Vi är då här för att träffa mina kompisar. Så ska vi åka båt i någon timme och det finns exakt antal platser för mig och mina kompisar. Sedan när jag snällt frågar min bror om vi kan byta plats, vad säger han då? ”Varför? Nej, jag vill sitta med dem”. Sen när jag säger till pappa, säger han ”men låt din bror sitta där så blir det mindre bråk”.

Vi är inte alls här för MIN skull. Vi är här för PAPPAS skull. För PAPPA vill träffa de andra föräldrarna. Han vill ha lugn och ro och få prata med dem. Sen att jag går iväg och gråter pga allas dåliga beteende, det struntar han och alla andra vuxna i. Det spelar ingen roll för honom. Eller de andra.

Ja, jag är jävligt less på hela denna situationen.

 

Jag håller med om att det är mina kompisar och att vi träffar dem för min skull egentligen, MEN om jag uttrycker mig som jag gör med allt och säger klart och tydligt vad jag vill, varför lyssnar ingen??? Och om de då tvingar med mig, då är det inte för MIN skull längre. Det är för DERAS skull.

 

Min bror har ju adhd. Och är helt utan medicin när det inte är skola, och därav blir det lugnare om alla bara gör honom nöjd. Om alla bara lyssnar på honom. Gör som han vill. Ger honom uppmärksamhet – då är allt lugnt. För jag är ju ändå bara den där tysta personen som går iväg och gråter. Så jag stör ju ingen. Jag förstör inget, förutom för mig själv. Men vad gör det? Det är ju mitt val.

 

Eller?

 

 

Ja, typ så låter det i alla fall på min pappa. Jag blir så arg, besviken och frustrerad på detta jävla beteendet. Det är exakt samma sak varje gång vi gör något. Och det är alltid jag som ska anpassa mig efter min bror. Undra varför jag inte håller med mina kompisar om att min bror är världens gulligaste, snällaste och roligaste?? Det undrar jag verkligen. INTE.

 

Ja, det är många som stör sig på sina syskon. Men jag tror faktiskt inte att denna situationen är normal. Visst, den uppstår säkert i flera familjer. Jättejobbigt för dem då. Men alltså… nej. Jag är ändå inte riktigt villig att det är så här exakt alla familjer ser ut. För det tror jag faktiskt inte.

Jag saknar mamma. Visst, hon är också ”orättvis”. Men inte på samma nivå som pappa. Hon förstår mer om psykisk ohälsa också. Vilket jag förstår, då hon har jobbat på psykiatrisk avdelning. Men ändå… pappa försöker inte ens förstå. Han vet nog knappt vad depression betyder. Däremot vet han en jävla massa om adhd, för det har han läst på om. Ja, jag blir extremt less på hela situationen. Ja, jag uttrycker mig säkert elakt mot min pappa. Ja, jag är säkert orättvis ibland. Nej, jag är inte objektiv i min syn på situationen – men det har jag ingen tanke på att bli heller…

 

Jag får alltid höra att jag ska låta min bror vara, att det blir bäst så, att det är meningslöst att säga till honom etc. men varför är det så meningsfullt att säga till MIG hela tiden då??? Jo, för att jag är den där snälla, tysta, lugna flickan som inte ställer till med en hel jäkla cirkus för ”ingenting”.