Hem > Forum > Hopplöshet > Del 2: Vad känner jag egentligen?

Del 2: Vad känner jag egentligen?

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 190 totalt)
189
  • Trådstartaren

    Jag känner mig som ett hopplöst fall. Vad jag än gör så känner jag mig dålig, jag kan inte se det positiva med mig själv längre och mardrömmarna blir fler och fler 🙁

    Jag vet inte vad det är som händer med mig, men det känns som att hela mitt liv är satt på paus. Jag gör inte de sakerna ”normala” tonåringar gör, utan sitter mest bara hemma och mår dåligt och har ångest. Det är inte kul… jag vill vara normal!

    Idag har jag i alla fall varit ute på stan, det blev bara 1 timme och pappa var med mig hela tiden, men ändå. Jag har varit utanför hemmet och bara det tänker jag se som något bra! Men efter en timme blev jag trött, det kändes som att jag skulle kunna somna ståendes så då bestämde vi att ta oss hem igen så att jag kunde få vila igen. Sedan har jag gjort ingenting alls hela eftermiddagen. Imorgon vet jag inte vad jag ska göra, troligen inte så mycket. 🙂

    Jag känner mig som ett hopplöst fall. Vad jag än gör så känner jag mig dålig, jag kan inte se det positiva med mig själv längre och mardrömmarna blir fler och fler 🙁 Jag vet inte vad det är som händer med mig, men det känns som att hela mitt liv är satt på paus. Jag gör inte de sakerna ”normala” tonåringar gör, utan sitter mest bara hemma och mår dåligt och har ångest. Det är inte kul… jag vill vara normal! Idag har jag i alla fall varit ute på stan, det blev bara 1 timme och pappa var med mig hela tiden, men ändå. Jag har varit utanför hemmet och bara det tänker jag se som något bra! Men efter en timme blev jag trött, det kändes som att jag skulle kunna somna ståendes så då bestämde vi att ta oss hem igen så att jag kunde få vila igen. Sedan har jag gjort ingenting alls hela eftermiddagen. Imorgon vet jag inte vad jag ska göra, troligen inte så mycket. 🙂

    Hmm har du någon kontakt med vårdcentral, ungdomsmottagning eller liknade för din ångest – du verkar ju ha det väldigt jobbigt just nu. Du kommer förmodligen få en bättre livskvalitet med tiden även om det inte känns så nu. Jag har för mig att du hade många saker som belastade systemet  och dina nerver – kanske måste du få hjälp att strukturera livet så att det är lättare att få översikt och minska din stress – så att du kan känna dig mer ”normal” (vad det nu är)

    Det är ju inte konstigt om du blir trött av alla intryck!

    kram

    Trådstartaren

    Hmm har du någon kontakt med vårdcentral, ungdomsmottagning eller liknade för din ångest – du verkar ju ha det väldigt jobbigt just nu. Du kommer förmodligen få en bättre livskvalitet med tiden även om det inte känns så nu. Jag har för mig att du hade många saker som belastade systemet och dina nerver – kanske måste du få hjälp att strukturera livet så att det är lättare att få översikt och minska din stress – så att du kan känna dig mer ”normal” (vad det nu är) Det är ju inte konstigt om du blir trött av alla intryck! kram

    Tack!

    Jag hade kontakt med vårdcentralen och ungdomsmottagningen, men de sa att mitt fall är för komplicerat och skickade vidare mig till bup. De är mest inriktade på att utreda mig för en miljon saker, och säger att i och med att jag inte har (hade inte då i alla fall) panikångest så kan de inte hjälpa mig med ångesten på något vis.

    Det var typ strax efter mormors död som ångesten blivit en större och större del av mig – vilket inte är så konstigt. Bara sjukt jobbigt.

    Jo, struktur är A och O för mig, jag klarar inte av förändringar och kan inte hantera dem på något bra sätt. Men just nu är det inte mycket i mitt liv som är strukturerat, speciellt inte nu när jag inte ens vet vad jag ska göra efter sommaren – blir det gymnasiet? Kommer jag in? Osv liksom.

    Jag hoppas verkligen livskvaliteen blir bättre någon gång i framtiden – annars vet jag helt ärligt inte vad jag lever för.

    Jag vet inte vad normalet är, men har väl som de flesta andra någon uppmålad bild i huvudet på hur det skulle vara. Men den skulle väl egentligen inte stämma, så jag vet faktiskt inte.

    Trådstartaren

    TW…

     

    Igår kväll var nog den värsta kvällen på länge. Jag har en kompis som är självmordsbenägen, och har inte hört av henne på några dagar så jag började oroa mig för henne (hon är inlagd, men kan nog komma på alla möjliga sätt att skada sig själv). Igår kväll fick hon äntligen tillbaka sin mobil och skrev till mig och sedan pratade vi länge. Jag fick veta att hon gjort sitt tredje större självmordsförsök för i år nu… det gör mig så ledsen att hon mår så här för hon är inte värd det. Ingen är värd det.

    Och nej, jag tänker inte släppa kontakten med henne. Hon är som storasystern jag aldrig fick, och vet alltid vad jag går igenom. Det är henne jag alltid pratar med, oavsett litet eller stort. Vi pratar verkligen om allt och har känt varandra i flera år, långt innan vi båda blev sjuka. Vi vill inte släppa varandra, för det känns som att vi är de enda som förstår varandra till 100%, och kan stötta och relatera på ett vis som ingen annan kan.

    Att ha fått veta detta om personen jag älskar så mycket gör mig bara så ledsen. Ledsen för att hon inte kan få må bättre, ledsen för att vårdarna släppte hem henne trots att hon tydligt sa ”jag kommer göra allt i min makt för att ta självmord om ni släpper hem mig” men inte minst ledsen för att det var så jättenära att världen förlorade henne 😭

    Tack! Jag hade kontakt med vårdcentralen och ungdomsmottagningen, men de sa att mitt fall är för komplicerat och skickade vidare mig till bup. De är mest inriktade på att utreda mig för en miljon saker, och säger att i och med att jag inte har (hade inte då i alla fall) panikångest så kan de inte hjälpa mig med ångesten på något vis. Det var typ strax efter mormors död som ångesten blivit en större och större del av mig – vilket inte är så konstigt. Bara sjukt jobbigt. Jo, struktur är A och O för mig, jag klarar inte av förändringar och kan inte hantera dem på något bra sätt. Men just nu är det inte mycket i mitt liv som är strukturerat, speciellt inte nu när jag inte ens vet vad jag ska göra efter sommaren – blir det gymnasiet? Kommer jag in? Osv liksom. Jag hoppas verkligen livskvaliteen blir bättre någon gång i framtiden – annars vet jag helt ärligt inte vad jag lever för. Jag vet inte vad normalet är, men har väl som de flesta andra någon uppmålad bild i huvudet på hur det skulle vara. Men den skulle väl egentligen inte stämma, så jag vet faktiskt inte.

    Min fråga – har du fått någon diagnos av neuropsykologisk typ? För det där med att du önskar dig max score på struktur och svårt för saker som är oplanerade intresserar mig – min bror och brorson är likadana … får ångest och trötthet av kaos men är intelligenta som sjutton när det finns struktur…

    TW… Igår kväll var nog den värsta kvällen på länge. Jag har en kompis som är självmordsbenägen, och har inte hört av henne på några dagar så jag började oroa mig för henne (hon är inlagd, men kan nog komma på alla möjliga sätt att skada sig själv). Igår kväll fick hon äntligen tillbaka sin mobil och skrev till mig och sedan pratade vi länge. Jag fick veta att hon gjort sitt tredje större självmordsförsök för i år nu… det gör mig så ledsen att hon mår så här för hon är inte värd det. Ingen är värd det. Och nej, jag tänker inte släppa kontakten med henne. Hon är som storasystern jag aldrig fick, och vet alltid vad jag går igenom. Det är henne jag alltid pratar med, oavsett litet eller stort. Vi pratar verkligen om allt och har känt varandra i flera år, långt innan vi båda blev sjuka. Vi vill inte släppa varandra, för det känns som att vi är de enda som förstår varandra till 100%, och kan stötta och relatera på ett vis som ingen annan kan. Att ha fått veta detta om personen jag älskar så mycket gör mig bara så ledsen. Ledsen för att hon inte kan få må bättre, ledsen för att vårdarna släppte hem henne trots att hon tydligt sa ”jag kommer göra allt i min makt för att ta självmord om ni släpper hem mig” men inte minst ledsen för att det var så jättenära att världen förlorade henne 😭

    Vilken tur du har som har en sådan ”stora syster” som du kan prata med om högt och lågt. Vilken tur att hon har dig oxå.

    Sedan är det verkligen inte lätt att ha människor som man älskar runt sig som bara önskar att ta livet av sig oavsett om detta är ett kroniskt tillstånd eller ett tillfälligt.  Min erfarenhet är att vården kan göra verkligen lite om livslusten saknas – ofta måste det hända något dramatiskt för att människor ska inse hur viktigt livet är. Det är verkligen pissjobbigt att stå bredvid och titta på som du måste göra och inte kunna hjälpa.

    Styrkekramar till dig och din ”syster”

    Trådstartaren

    Min fråga – har du fått någon diagnos av neuropsykologisk typ? För det där med att du önskar dig max score på struktur och svårt för saker som är oplanerade intresserar mig – min bror och brorson är likadana … får ångest och trötthet av kaos men är intelligenta som sjutton när det finns struktur…

    Nix, ingen npf diagnos här inte. Det är nog inte bara oplanerade saker som ger mig ångest och stressar mig, allt som är en förändring stressar mig. Förändringar måste liksom vara små och gå efter ”min takt” för att det ska bli hanterbart. Annars blir det ”för mycket” och då kan jag inte hantera det.

    Min bror har ADHD, men gillar oförutsägbara saker och när det händer mycket. Så på den fronten frontalkrockar vi totalt, han vill ha det där ”kaoset med många bollar i luften” medans jag behöver vara ensam och ta det lugnt och vill/behöver ha lång framförhållning även för små saker. Om vi ska åka hem till X och Y som jag känt hela mitt liv för att grilla och äta middag ihop behöver det också komma med framförhållning för annars blir det kaos i mig och då slutar det bara med att jag får massa utbrott för ”ingenting”.

    Jo, så är jag med. Blir jättesnabbt trött av för mycket intryck, för också ångest av när det händer för mycket och oförutsägbara saker/förändringar. Men är det ”som jag vill” och lugnt så kan jag nästan tänka hur logiskt som helst, och blir väl även mer åt det intelligenta hållet då.

    Trådstartaren

    Vilken tur du har som har en sådan ”stora syster” som du kan prata med om högt och lågt. Vilken tur att hon har dig oxå. Sedan är det verkligen inte lätt att ha människor som man älskar runt sig som bara önskar att ta livet av sig oavsett om detta är ett kroniskt tillstånd eller ett tillfälligt. Min erfarenhet är att vården kan göra verkligen lite om livslusten saknas – ofta måste det hända något dramatiskt för att människor ska inse hur viktigt livet är. Det är verkligen pissjobbigt att stå bredvid och titta på som du måste göra och inte kunna hjälpa. Styrkekramar till dig och din ”syster”

    Tack!

    Jo, jag är jätteglad att hon finns i mitt liv och hon är säkert glad att jag finns i hennes liv med.

    Ingenting i livet är lätt, och det är verkligen skitsvårt att se på. Hon bor ca 1250km från mig, och vi bor inte ens i samma land. Hon bor i Finland och jag bor i Sverige. Så oavsett hur tillfälligt detta må vara kan jag inte finnas vid hennes sida irl som jag skulle vilja. Och hon kan inte heller finnas vid min sida, det enda vi kan göra är att prata i telefon eller skriva sms.

    Jo, vården kan inte göra så mycket när hon inte heller vill. Men när hon vill, så skulle de kunna hjälpa. Jag har en rätt bestämd åsikt om vad jag tycker om slutna psykiatriska avdelningar – och är mycket väl medveten om att många inte delar den åsikten med mig. Jag tror att min kompis såg nu hur viktig hon är för många, och hur många som verkligen blev ledsna av hennes självmordsförsök. Hon säger själv att hon märker skillnad på hennes egna känslor denna gången jämfört med de tidigare gångerna. Men nu ska hon flyttas till en annan avdelning så det kvarstår att se vad framtiden visar. Kanske blir det mycket bättre där, kanske blir det sämre – ingen vet.

    Tack! Jo, jag är jätteglad att hon finns i mitt liv och hon är säkert glad att jag finns i hennes liv med. Ingenting i livet är lätt, och det är verkligen skitsvårt att se på. Hon bor ca 1250km från mig, och vi bor inte ens i samma land. Hon bor i Finland och jag bor i Sverige. Så oavsett hur tillfälligt detta må vara kan jag inte finnas vid hennes sida irl som jag skulle vilja. Och hon kan inte heller finnas vid min sida, det enda vi kan göra är att prata i telefon eller skriva sms. Jo, vården kan inte göra så mycket när hon inte heller vill. Men när hon vill, så skulle de kunna hjälpa. Jag har en rätt bestämd åsikt om vad jag tycker om slutna psykiatriska avdelningar – och är mycket väl medveten om att många inte delar den åsikten med mig. Jag tror att min kompis såg nu hur viktig hon är för många, och hur många som verkligen blev ledsna av hennes självmordsförsök. Hon säger själv att hon märker skillnad på hennes egna känslor denna gången jämfört med de tidigare gångerna. Men nu ska hon flyttas till en annan avdelning så det kvarstår att se vad framtiden visar. Kanske blir det mycket bättre där, kanske blir det sämre – ingen vet.

    Lustig min helt riktiga syster bor oxå i Finland – fast hon försöker inte ta livet av sig – hon har Alzheimers sjukdom…

    Ja det är svårt när människor inte vill ha hjälp oavsett vad som är grunden till att inte vilja ha hjälp så är det frustrerande…

    Jag tycker oxå om slutna avdelningar – min svägerska och hennes bror skulle vara döda utan dessa inrättningar. Men jag förstår dem som inte tycker om dem oxå – för det kan ju kännas kränkande att bli inskränkt på sådant sätt att man inte kan göra det man helst vill även om det man vill är mycket knäppt eller väldigt sårande för många runt om…

    Trådstartaren

    Lustig min helt riktiga syster bor oxå i Finland – fast hon försöker inte ta livet av sig – hon har Alzheimers sjukdom… Ja det är svårt när människor inte vill ha hjälp oavsett vad som är grunden till att inte vilja ha hjälp så är det frustrerande… Jag tycker oxå om slutna avdelningar – min svägerska och hennes bror skulle vara döda utan dessa inrättningar. Men jag förstår dem som inte tycker om dem oxå – för det kan ju kännas kränkande att bli inskränkt på sådant sätt att man inte kan göra det man helst vill även om det man vill är mycket knäppt eller väldigt sårande för många runt om…

    Men vilket sammanträffande, tråkigt dock att höra att din syster har Alzheimers sjukdom 🙁

    Ja, det är jättesvårt. Min kompis historia är rätt lång. Så jag kan nog inte dra hela här (orkar inte skriva så mycket när jag skriver ifrån mobilen). Egentligen vet jag inte om jag tycker om slutna psykiatriska avdelningar – jag tycker om dem då de räddar liv. Men såren de lämnar i personerna som kommer därifrån levande – de är jag helt emot. Det finns mycket jag tycker skulle behöva bättras på inom psykiatrin, och mycket de har att lära med. Det är kränkande att vara instängd på det viset, men samtidigt räddar det liv. Så det kan jag köpa, däremot att det ska vara ok för personalen att hota patienterna tycker jag inte är okej för fem öre. Helt skulle jag även se att bältessängen försvinner – den hjälper egentligen inte så många utan ger mer ångest och stress och trauman för livet. Enligt mig då. Eftersom allt är utom ens kontroll när man ligger där, och ofta blir lämnad i rummet ensam (trots att det bryter lagar, men många som är så sjuka orkar inte anmäla och därför får det fortgå).

    Trådstartaren

    Jag är sååååå trött på mig själv. Jag borde sova nu men min kropp och hjärna säger nej för det enda som händer är att tankarna snurrar runt i huvudet likt en karusell. Vet inte vad jag ska göra längre, och om 1v lämnar jag Sverige för 2v. Kommer dock inte kunna träffa min kompis trots att vi kommer befinna oss i samma stad. Att det inte ens går o fixa då vi befinner oss i samma stad… helvete vad livet går dåligt ibland. Men men, sånt är livet.

    Men jag är så fruktansvärt trött på mig själv, och det här måendet. Ska till bup någon gång nästa vecka och fylla i en massa papper igen eftersom de inte hade tappat bort papprerna/glömt skriva i journalen sist jag fyllde i allt. Så nu måste jag göra om det… yey. Eller inte. Nåja, vet ju var det kommer sluta den här gången i alla fall så jag är inte så orolig faktiskt.

    Jag hoppas dock de bestämmer sig att vi börjar med samtal nu igen för jag orkar inte hålla på så här mer, har inte haft något samtal (förutom med läkaren och kontaktperson men det är ju ingen kurator/psykolog) sedan typ Februari vilket är extremt länge för mig. Kanske därför jag också börjat må sämre igen – kan inte hålla mig själv uppe. Behöver prata med någon och få ut mina tankar, men vill inte prata med mina föräldrar om allt. Även om de gärna får veta så vill jag liksom säga till någon utomstående som får släppa ”bomben” för dem sen. Men det återstår väl att se vad som händer. Är väl glad så länge läkaren/sjuksköterskan fortsätter förlänga mina medicin-recept i alla fall för utan dem lär jag ju gå under totalt. Jag fungerar inte utan sömn… och min antidepressiva medicin? Vet inte ens vad den gör med mig. Har inte märkt någon skillnad med den sen årsskiftet när jag började med den (det blev sämre på början men sen upp till vart jag var innan jag började med den) men sen har det varit stilla. Så ja… nu återstår troligen att börja mixa med mediciner igen och testa nya doser och varianter. Woho… så kul. Not 😖

    Trådstartaren

    Jag tänkte att jag skulle sova tidigt idag, men nope. Det gick ju… sådär.

    Alltså… jag orkar inte ens beskriva alla mina känslor. Dock känns det som att jag borde.

    Jag var i alla fall ute på stan idag några timmar, men efter det kände jag mig totalt död och sedan dess (typ 6h sen jag kom hem) har jag i princip bara legat i sängen och vilat. Orkar inte göra något mer idag, att vara ute på stan är jobbigt för att det händer så mycket överallt och blir väldigt mycket intryck. Jag avskyr verkligen mig själv och min känslighet för intryck, varför kan jag inte bara vara normal liksom?

    Nu vet jag inte ens vad jag gör. Jag vill sova… men kan inte sova. Suck. Kan jag inte bara få sova? Eller somna? Jag är verkligen inte normal för fem öre… jag känner mig såååå onormal och vill bara bli och känna mig lite normal nu.

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 190 totalt)
189

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.